Hur fan orkar ni

ok                

Jag tänker också så, hur fan orkar man? Jag är barnkär och jag älskar mina syskonbarn och spenderar gärna tid med dom men jag skulle aldrig orka med att vara förälder på heltid. Tyvärr, för jag skulle gärna vilja ha egna barn. Det är en sorg på sätt och vis, känns inte som att jag har något annat val än att välja bort barn. Jag känner att jag "väljer bort" att skaffa barn mot min vilja, jag skulle inte palla med det.

Känner också så. Men alla som har barn har sagt till mig att man hinner förbereda sig mentalt under graviditeten, sen när barnet är fött så är det ganska lugnt för att barnet bara äter och sover, och att man hinner vänja sig när energinivån trappas upp + att det är lättare att stå ut med sina egna barn än andras

Hmm, nog är det så... men vi har alla också olika förutsättningar, psykiskt/fysiskt/ekonomiskt/socialt etc.

Absolut, annars hade orden adoption och fosterfamilj aldrig existerat.

Man dricker ett glas vin medans man gör maten :)

Ja de tar energi, ingen tvekan om det. Klockan är snart tre på natten och här ligger jag med min kille på 16 månader som just ätit en smörgås då välling och annat inte duger :( nu när han ätit håller han på att somna om. Klockan ringer halv sju i morgon, då blir det lämning av han och hans två äldre syskon. Detta är andra natten i rad det varit såhär. Sjukt jobbigt absolut! Men skulle jag vilja vara barnlös istället? Aldrig i livet! Mitt liv skulle vara grått och meningslöst utan mina barn! Ja de tar energi och ibland vill man bra dra täcket över huvudet och skita i allt och alla, men för de mesta så GER de ännu mer energi än vad man någonsin haft innan man fick barn! Och kärleken man känner är så sjukt mäktig, ingenting kan mäta sig med den. Inte kärleken till ens partner, föräldrar, syskon eller syskonbarn, det är ingenting i jämförelse! Men är barn för alla? Absolut inte, barn ska vara efterlängtade! Nu ska vi försöka somna om :)

Det är jobbigt men man kan göra det lättare. Genom att vänta tills man har bra jobb,stort sparande och ett ytterst stabilt förhållande. Jag väntade, ville länge inte ens ha barn. Men sedan mötte jag min make :)

Vi är två föräldrar med bra ekonomi. Då kan man slänga sig på soffan med ett glas vin och lite choklad ibland. Vi hjälps åt och då blir det inte lika svårt

Jag var tillsammans med en kille som har tre ungar. Att gå från noll till tre är en omställning. Men oj vad jag älskade dom. Klart man blev trött och att det ibland var jätte jobbigt. Men så kom nån av killarna och kröp upp o knät på en och man fick en sån mysig kram att all energi som man tappat fylls på. Att se leendet på ett barn som är så full med bus och glädje är något så otroligt vackert. Jag skulle göra allt för de barnen även om vi gått isär. Och barnen är det enda jag saknar! Men klart när kvälls bad och läxläsning var klart så var man helt Slut. Att sedan känna 2 åringen krypa intill en på natten och lägga sig på ens mage gjorde allt bra! Tro mig du kommer känna så du med! "Mina barn och andras ungar" du vet. ;)

Varför kan man inte slänge sig på soffan med vin och choklad med sämre ekonomi? Jag fick första barnet när jag studerade och var 22 år gammal. Inte så bra ekonomi men allt gick bra ändå. Hade även fertilitetsproblem, om jag skulle ha väntat tills över 30 hade det kanske inte blivit några barn. Nu har vi 2 barn, bra jobb och god ekonomi. Inte skulle jag säga att det är lättare alls. Arbetslivet är mycket mer stressigt än studietiden.