Förlossning och smärta

Tja, jag hade värkar i 48 timmar innan det sattes igång, det var ganska otäckt...tillslut sa jag åt min man att jag vill åka hem, för det kändes inte som om det skulle bli till något. Själva förlossningen gick i ett hujj efter att jag fått epiduralen, det värsta var efteråt för mig. Blev väldigt sydd, fick infektion i mina.stygn, samt att jag drog på mig en infektion i magen och mjölkstockning, och i samma veva fick jag infektion i visdomständerna. Jag höll på att gå sönder, åt 5 antibiotika kurer dom första två månaderna. För att inte tala om när man skulle bajsa efter att ha fött vaginalt, jag ringde till jouren på vc och grät och frågade vad jag ska göra. " sitt på en simring" fick jag till svar. Jepp. Jag ska aldrig igen föda vaginalt, om jag någonsin skaffar barn igen, så när de säger " krysta" , tänker jag svara " nejfan!"

Ja, det är nu min åsikt såhär 4 månader efteråt. Mina åsikter var ju betydligt starkare två månader sedan, när det var ännu färskare i minne.

Oj, herregud, duktig du har varit!

Haha, simring! Snygg syn om man har gäst på besök. Stackare, låter som du var helt invalid, kunde du gå ordentligt? Kan du ha sex?

Jag kunde inte gå ordentligt före typ två månader efter förlossningen, till att börja med var jag så glad att min man var pappaledig, för han blev tvungen att stiga upp på natten och byta blöja och bära.min son åt mej, för jag kom mej inte upp ur sängen. Första "promenaden" jag tog var när.min son var 4 veckor, då gick jag ca 500 meter och tänkte svimma av smärta.

Tre månader efteråt vågade jag prova mej på sex, men ännu nu fyra månader efteråt gör det lite ont. Så, när jag pratade med dom på vårdcentralen sa dom att jag måste ge det tid....jepp...ännu mera tid.

Dessutom hade någon lurat i mej att mensvärken lättar efter graviditet, för vissa säkert, men det är ju typiskt min tur att det ska bli lite värre förståss....:P

Nr 1 var fasansfullt. Värkar i fyra dygn och sedan ett dygn i full panik på förlossningen. EDA, akupunktur, lustgas, minnesluckor, smärta från en annan planet, kändes som tortyr hela tiden. Vaginal förlossning som var en hårsmån från att bli snitt. Efteråt hade jag ont i stygnen, hade typ PTSD och mådde så dåligt alltså. Skrek och var förbannad en hel del under förlossningen. Skrek att jag var rädd, skrek att jag ville ha hjälp osv. Det värsta var känslan av att jag dog av smärtan och ville ta livet av mig för att slippa fortsätta förlossningen. Kontrollförlust och hemska mardrömmar efteråt.

Nr2 var en dans. Tog 10 timmar från att värkarna gjorde ont. Hade lustgas och EDA och allt flöt på smidigt. Skrek/jämrade mig en enda gång vid krystandet och de var för att det gjorde ont. Sprack inget, kunde gå och mådde prima efteråt. Jävligt skönt med revanch från förra gången. Vaginal förlossning eftersom jag är livrädd för Kejsarsnitt också. Gick på aurorasamtal innan och hade snittkontrakt samt rödmarkerat i journalen.

Starkt jobbat att du tog igenom dig det!!

Och sen en gång till!! Skönt att det inte blev andra gången gillt... :*

Min förlossning var nog ganska okej egentligen. Jag hade inga förväntningar eller önskemål innan, och tror det hjälper endel faktiskt.

Det hela började egentligen i vecka 29 då jag fick åka in akut till förlossning med förvärkar. Min tapp var då 7mm. jag fick åka ambulans till ett större sjukhus där fick jag det mesta man får för att förhindra prematur födsel. Fick ligga inne totalt 6 veckor. fösta veckorna var det strikt sängläge, kissa på bäcken. Bli itvingad en massa laxerande för att även bajsa på bäcken. Men det bara gick inte. Fick efter 1 vecka komma upp och bajsa sittandes. Jeeeej!! Men värkarna började igen efter det.
Men det hela blev bättre och bättre så i vecka 35 fick jag åka hem. 

Dagen innan bf vaknade jag runt 8 med regelbundna värkar. 2-3 min emellan. Jag trodde bara det var förvärkar men ringde ändå till förlossningen som sa att jag skulle avvakta så jag kunde prata mig igenom en värk. 
Det hela blev värre och värre. Åkte in till förlossningen 40 min bort och var där vid 12.30 ungefär.
När jag blev undersökt efter inskrivning och praktiskt var jag 5 cm öppen. Då var klockan ungefär 13. 
Sen var det bara att lägga sig i sängen. Fick lustgas. Kräktes av den men den tog bort udden av smärtan och kände bara trycket nedåt.
efter varje värk visste jag inte om jag skulle skratta, andas eller gråta så fick bara ut nåt läte som ett mellanting av alt. Haha

Vid 14.00 var det skiftbyte. då kom ny personal och undersökte och jag var då öppen 10 cm och kunde börja krysta efter lite förberedelse.
Det jag kom ihåg från skiftbytet var att en bm sa till den nya. "det är lite jobbigt här", och pekade på mig. 
Vid 14.50 var dottern ute. Hade ingen lustgas under krystvärkarna. 
Jag hade en man som stod och höll i mitt ena ben och en undersköterska i andra. Min man fick order ge mig saft hela tiden som jag inte ville ha för den var så stark. Jag tjatade om vatten. 
mannen som höll i mitt ena ben och hejade på mig var tydligen någon läkarstudent. Kunde varit vakmästaren, jag skulle inte brytt mig

Efter förlossningen sa bm till mig att hon förstod att jag hade haft det lite jobbigt då jag hade öppnat mig 5cm på ca 1h. 
Fick 3 stygn, och var helt prickig i ansiktet efter förlossningen för jag hade tagit i så pass att en massa små blodkärl hade gått sönder.

Som sagt i det stora hela var det en bra och smidig förlossning. Önskar dock att jag hade haft mer kontroll. men tror det är svårt.

Vattnet gick på natten 4tiden så vi for in o jag sattes i ctg-kurva. Skrevs in och blev tilldelad ett rum (p.g.a. att jag behövde ab var fjärde timme). Var ut och gick x flera under dagen, köpte lösglass, sprang i trapporna mellan 1-8 våningen. Läste, sov och pratade med sambon några varv. Vid 17-tiden började jag känna svaga värkar, 23-tiden var det så jag fick stå och hålla hårt i något när värkarna kom. Fick i samma veva smärtstillande im. Epidural sattes 01-tiden, sov till lite 3.30 ungefär. Krystvärkarna kom igång 03.50 och kl 4 var dottern ute. Hoppas på något liknande med tvåan ^_^

Första förlossningen: skitjobbigt. Öppnade mig snabbt men fick bara höra att det skulle gå så långsamt då det var mitt första barn. Förlossningen avstannade efter att jag öppnat mig tio centimeter (och hade kommit  in mot förlossningens vilja) och resten var apa: värkstimulerande, prematur krystkänsla, snitt på gång. Han togs med sugklocka. Jag hade hematom i slidan i flera månader efteråt (ett av dem infekterades).

Andra förlossningen: vattnet gick prematurt, så det blev ambulansfärd till länssjukhuset (30 mil). Men förlossningen var toppen. Den var över väldigt fort. Mellan 5 och 10 centimeter gick det en halvtimme - jag hade lustgas, men så ont att jag mot mina intentioner ville ha bedövning. Det hanns inte med, haha. Krystade i en kvart. Hon var stor som en fullgången bebis. Det jobbigaste med förlossningen var att få ut moderkakan - det tog längre tid än förlossningen. Det masserades både invändigt och utvändigt, drogs i navelsträngen, sattes värkstimulerande och fan och hans moster. Det gjorde så jävla ont. Tar värkar då jag öppnar mig en centimeter vilken dag som helst över detta. De stod precis och diskuterade att kalla in läkaren för kirurgisk bedömning men då drog livmodern ihop sig alldeles av sig själv och moderkakan ploppade ut. 

Jag trodde att lustgas var en bra bedövning... Det fick jag ångra.

Jag hanterade värkarna bra. Ont som tusan, men jag var vid medvetande och jag ville inte dö. Sedan kom krystvärkarna.. Allt svartnade, jag var i en tunnel av den värsta smärtan jag någonsin upplevt. Jag låg i måååånga timmar med krystvärkar. Jag bara skrek efter bedövning men det var för sent att ge mig något då. Jag Tryckte och kämpade mellan stunderna då jag var medvetslös av smärta. När maken släppte mig en stund för att gå på toaletten så trodde jag på riktigt att jag skulle dö. Sonen hade fastnat. Jag blir fortfarande stel av skräck när jag tänker på smärtan den natten. Plötsligt slet dom ut alla sladda och rusade iväg med mig och min säng. Jag förstod att jag skulle bli sövd. Underbart! Det blev ett urakut snitt och sonen mår bara bra idag.

Min make satt och höll i mig under alla timmar. Han såg sonens huvud medans jag kämpade. Hans minne är ganska traumatiskt det med. Han beskriver det som blod precis över allt. Läkaren lämnade oss aldrig och sköterskorna hade fullt upp att hjälpa henne så ingen torkade upp blodet på golvet. Han förstod att sonen satt fast men det ville dom inte berätta för mig, dom ville inte ge mig panik.

Dödsångest är ett för svagt ord för att beskriva mina känslor under förlossningen...

OH MY GOD! Superwomen!!!

Måste man ha ut den där jävla moderkakan, fy fan :(

Varför blir inte alla bara nersövda och gräver ut ungen. Känns primitivt med förlossningar.