Forum 40+ - Gravid
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • NEJ! Jag bara gråter! Det får inte hända.

    Mån 7 sep 2015 15:53 Läst 14307 gånger Totalt 50 svar
    Mån 7 sep 2015 15:53

    Har fullständig panik.

    Har en son som kan skaffa barn själv om han vill,  är 23 år. (jag kan alltså bli farmor när som helst -herregud) Har en son som är 7 år som kom till via IVF och efter flera år av känslomässiga berg- och dalbanor med missfall och skit. Har sedan blivit spontant och oplanerat gravid ett par gånger efter det med missfall, det sista var i v 12-14 ngn gång och var väldigt jobbigt med operation och en nära döden upplevelse. Efter det så sa jag NEJ. Aldrig mer en graviditet. Nu räcker det. Sen har jag trott att jag kommit in tidigt i klimakteriet. Har ärligt talat inte haft en tanke på att KUNNA bli gravid på rätt länge.

    Nu sitter jag här med två gigantiska bröst. Äter som en häst. Och har precis gjort ett digitalt graviditetstest som visar v 3+ GRAVID. Jag bara gråter.

    Vad gör jag nu? Jag är 42 år!!! FYRTIOTVÅ ÅR!!!!! Jag vill ärligt talat inte gå igenom ett missfall till. Eller ha en bebis till - låter hemskt men jag är klar med det där. Jag vill inte vara gravid. JAG VILL INTE. Hur kunde jag vara så dum? Så himla korkad!

    MEN. Jag gjorde en abort när jag var ung. Var helt säker på att jag skulle göra det och att det var rätt beslut. Och jag mådde skitdåligt efteråt. Under IVF-åren tänkte jag mycket på den aborten. Att det var karma. Att jag fattade ett dåligt beslut. Att jag inte har rätt att bestämma över liv och död.

    Om jag gör en abort vet jag precis hur jag kommer må och vad jag kommer tänka. När kommer jag få betala för det här? Och på vilket sätt? Jag skulle må fruktansvärt dåligt. Och nu sitter jag här och tankarna bara snurrar och jag bara gråter och gråter. Och jag VET vad maken kommer säga. Han kommer som vanligt lägga alla beslut på mig.

    Jag känner mig så liten och ynklig. Är det någon i hela världen som har gått igenom liknande kval och kan berätta hur ni tänkte och hur det gick och hur ni mår. Jag fixar inte det här känner jag. 

  • Mån 7 sep 2015 16:04 #1

    Alltså nu är det ju väldigt olika hur folks livssituation ser ut och du har ju vad jag förstår redan 2 barn, MEN 42 är ju ingen ålder! Har aldrig hört talas om en 42-åring som passerat klimakteriet. Kanske finns det gott om dem men jag har då aldrig hört om någon.

    Många skaffar barn i den åldern. Men det beror ju dom sagt på livet i övrigt.

    Du måste känna efter vad som är värst. En abort eller ett barn till.

  • Mån 7 sep 2015 16:09 #2

    Skrattar lite mitt i allt "elände". Det var nog önsketänkande att jag var i klimakteriet ;). Har en god vän som är 45 som tidigt hamnade i klimakteriet. 

    Alltså för mig är 42 år lastgammalt att bli mamma i. Jag hinner ju fylla 43!!! innan barnet föds. Min mamma var mormor när hon var 38. 

  • Mån 7 sep 2015 16:11 #3

    Kan du tänka dej att adoptera bort barnet. Eftersom du själv gått igenom ivf så vet du ju hur jobbigt det kan vara.

  • Mån 7 sep 2015 16:18 #4

    Nej är det korta svaret på frågan. Jag vet hur du tänker. Och jag vet precis hur jag hade tänkt för 8-10 år sedan. Om mitt dåvarande jag hade kunnat prata med mig själv i den här situationen nu hade jag sagt:
    Vad dillar du om för dumheter. Livet är en gåva. Ta emot allt som livet ger dig. Var tacksam och inte en självisk jävla satmara. Har du helt tappat bort dig själv?

    Men livet består av olika vändningar och skeenden. Och just nu är jag bara chockad och ledsen. Helt blank. 

  • Ego Lovers
    Visa endast
    Mån 7 sep 2015 18:58 #5

    Jag har ett barnbarn som är åtta veckor yngre än min yngsta och jag var 38 när barnen kom så jag blev mormor först innan min bebis kom

  • Ego Lovers
    Visa endast
    Mån 7 sep 2015 19:32 #6
    Ego Lovers skrev 2015-09-07 18:58:36 följande:

    Jag har ett barnbarn som är åtta veckor yngre än min yngsta och jag var 38 när barnen kom så jag blev mormor först innan min bebis kom


    Barnbarnet är åtta veckor äldre än min yngsta
  • Mån 7 sep 2015 22:09 #7

    Hoppas att du snart känner vad som känns rätt att göra. Jag är 42år, gravid och kommer hinna fylla 43år, har också en vuxen son och några yngre barn. Jag är jättelycklig över kommande bäbis. Tycker inte att 42år är lastgammalt... mannen kommer vara 48år när han får sitt andra barn. Lite så är det faktiskt att 40 är nya 30... iallafall i mitt fall. Lever likadant som för 10år sen. Har släkt och vänner som fått barn efter 40 och alla säger att det faktiskt håller dem "yngre" i både kropp och själ. Vad du än väljer så blir det nog rätt bara det är väl igenom tänkt.

  • Mån 7 sep 2015 23:23 #8

    Jo jag heller ingen tant. Lever iofs inget annorlunda nu jag heller än för 10 år sen. Jag var bara mentalt färdig med det här.
    Det fanns inte i min värld. När jag skriver gammal är det väl mest livet i sig jag tänker på. Jag har extremt mycket i mitt liv. Egen företagare. Krävande jobb där jag är borta mkt. Stora tidsslukande intressen i övrigt. Jag är egotrippad i hela situationen känner jag. Blir ledsen på mig själv. Känner mig som en otacksam bitch. Och det är ju det jag är antar jag. :( åhh vad jag önskar att jag kunde känna din glädje. Det är förstås en gåva. Något fint och härligt. Precis som du beskriver det. Jag älskar ju mina barn.

    Men jag bara... Vill inte. Och är samtidigt så emot att göra abort pga skäl jag beskrivit ovan.
    Vet helt inte vad jag ska ta mig till. Får nog sitta lugnt i båten och tänka igenom det här i flera dagar. Känner mig chockad.

  • Mån 7 sep 2015 23:53 #9

    Vill bara säga att om du väljer att behålla och din son skaffar barn ungefär samtidigt är det ingen katastrof. Tvärt om. Jag är moster till en kille som är ett år äldre än mig. Vi har vuxit upp nästan som syskon och min syster har varit en extra vuxen i mitt liv. Jag förstår att du har panik men jag tror du är chockad och behöver smälta allt. Vad säger pappan?

  • Tis 8 sep 2015 03:10 #10

    Förstår att dina tankar måste vara jobbiga just nu. Graviditet vill man ju ska vara förknippat med glädje och inte tunga funderingar och beslut. Fast även jag i min glädje får lite "paniktankar". Som att friheten att vår minsta är 7år och man binder upp flera år med kravet att finnas en armlängd bort, sömn, skötsel och mat m.m. Blir som att backa bandet lite... blir ju inte som livet idag. Fast å andra sidan så kommer den typen av frihet tillbaka på några år. Kanske kan vara ett tips att prata med någon bra barnmorska för att få någon som lyssnar och få ur sig lite känslor och tankar. Kram...

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll