NEJ! Jag bara gråter! Det får inte hända.

Skrattar lite mitt i allt "elände". Det var nog önsketänkande att jag var i klimakteriet ;). Har en god vän som är 45 som tidigt hamnade i klimakteriet. 

Alltså för mig är 42 år lastgammalt att bli mamma i. Jag hinner ju fylla 43!!! innan barnet föds. Min mamma var mormor när hon var 38. 

Nej är det korta svaret på frågan. Jag vet hur du tänker. Och jag vet precis hur jag hade tänkt för 8-10 år sedan. Om mitt dåvarande jag hade kunnat prata med mig själv i den här situationen nu hade jag sagt:
Vad dillar du om för dumheter. Livet är en gåva. Ta emot allt som livet ger dig. Var tacksam och inte en självisk jävla satmara. Har du helt tappat bort dig själv?

Men livet består av olika vändningar och skeenden. Och just nu är jag bara chockad och ledsen. Helt blank. 

Jo jag heller ingen tant. Lever iofs inget annorlunda nu jag heller än för 10 år sen. Jag var bara mentalt färdig med det här.
Det fanns inte i min värld. När jag skriver gammal är det väl mest livet i sig jag tänker på. Jag har extremt mycket i mitt liv. Egen företagare. Krävande jobb där jag är borta mkt. Stora tidsslukande intressen i övrigt. Jag är egotrippad i hela situationen känner jag. Blir ledsen på mig själv. Känner mig som en otacksam bitch. Och det är ju det jag är antar jag. :( åhh vad jag önskar att jag kunde känna din glädje. Det är förstås en gåva. Något fint och härligt. Precis som du beskriver det. Jag älskar ju mina barn.

Men jag bara... Vill inte. Och är samtidigt så emot att göra abort pga skäl jag beskrivit ovan.
Vet helt inte vad jag ska ta mig till. Får nog sitta lugnt i båten och tänka igenom det här i flera dagar. Känner mig chockad.

Eldsjäl: maken tycker vi är för gamla. Att barnet kommer skämmas. Att folk kmr tro att vi är ute med vårt barnbarn. Att vi inte kommer finnas där.

Mina äldre syskon fick barn tidigt och är mormor och farmor. När jag tänker att det här blir som att min mamma skulle vara mamma och inte mormor till mina syskonbarn får jag panik.

Mammut: känner exakt så. Jag får ångest av att börja om. Att behöva passa hela tiden. Nu kan ju 7-åringen följa med mig överallt och jag behöver inte passa på hnm hela tiden.

Vaknade i morse och tänkte att jag får låta livet ha sin gång. Men så helt plötsligt så blir jag tvärtom. Risken för missfall är överhängande. Jag ORKAR inte med allt det här igen.

Det här känns bara...fel. Hur jag än gör blir det fel.

Skönt att läsa. Jag tror ärligt talat att jag är en bättre mamma nu än när jag var 20 och fick min första. Jag tror inte att ett barn skulle må dåligt av att ha mig som mamma bara för att jag är äldre. Era svar styrker den uppfattningen.

Det är mest rent egoistiskt som det säger tvärstopp i mig. Ska jag ha små barn hela livet? Vara småbarnsförälder i 30 år. Ha barn här hemma i 20 år till? För några veckor sedan planerade jag äventyrsresa med vänner. Ska jag nu planera barn? Jag har aldrig varit typen som låtit mina barn vara ett hinder, tvärtom. Men jag vet inte om jag pallar.
Ska jag bli tjock nu oxå - suck. Tänk om det blir en riskgraviditet? Hur ska jag då klara företaget? Tänk om det blir något fel på barnet? Tänk om jag inte orkar vara där för min 7-åring? Det bara snurrar.

Kan man öht fatta ett sånt här beslut på egoistiska grunder? Men å andra sidan - Vilka grunder ska jag annars fatta ett beslut på? Moraliskt är det inte rätt att göra abort. Men jag då?

Chokladgroda: när jag var 19 var det inte konstigt att få barn i den åldern. Jag hade nog däremot tänkt att det hade varit väldigt konstigt om någon som var dubbelt så gammal som mig hade blivit gravid . Haha. Men tiderna förändras. Det är ju så.
Idag är det många som får barn i 40-års åldern.

I'm a mess. Klart jag skulle älska barnet. Klart jag skulle klara det, man gör ju det. Men jag har ett val här och nu. Jag kan välja att fortsätta enligt planen. Eller tänka om och låta livet ta en ny väg. Det är ett rejält vägskäl det här.

Tack för kloka tankar och råd. Självklart är det ett val att få barn. (Om man nu är så lyckligt lottad att man kan få barn öht) Men det valet gjorde jag ju lite (om man ska vara kritisk mot sig själv) när jag blev gravid - så jävla klantigt. Hur dum får man vara. Varför steriliserade jag mig inte vid missfallet för ett par år sedan? Om jag hade varit vid medvetande och kunnat tänka klart hade jag gjort det.
Jag ska ringa kvinnokliniken i morgon bitti. Har så svårt att sortera allt.

Vad är det värsta som kan hända vid en abort? Att jag ångrar mig. Att jag kanske kommer att skuldbelägga mig själv och må riktigt dåligt.

Vad är det värsta som kan hända om jag väljer att fortsätta med graviditeten?
Att jag får missfall. Att det blir en riskfylld graviditet (efter två kejsarsnitt finns det risker) Att jag inte klarar att fortsätta med mitt jobb.

Sen finns det ju flera andra saker som är helt klart negativa. Som att jag kommer få några mycket slitsamma år framför mig. Jag kan tex inte vara mammaledig på heltid. Omöjligt. Och att jag får dra ned på min egentid - mina stora fritidsintressen måste nedprioriteras till viss del.

Och så vänder jag på frågeställningen och tänker positivt.

Vad är bra med att göra abort? Jag kan fortsätta att satsa på min karriär. Jag kan göra det jag planerat utan inskränkningar. Jag kan ge all min tid åt min 7-åring. Jag ger mig själv utrymme.

Vad är bra med att fortsätta med graviditeten?
Jag får ett barn till att älska och vårda ömt och all den glädje och kärlek ett barn ger tillbaka.

Ibland vill man bara stoppa huvudet i sanden och låta någon annan fatta beslut. Hur skönt hade det inte varit med en röst som vänligt men bestämt bara talade om för mig hur jag ska göra. Men så enkelt får det ju aldrig vara ;) har iaf slutat att gråta.

#27
tobbe01
Idag 05:14
Vilken mardröm att få ett barn som man egentligen innerst inne inte vill ha. Stackars barn.
Förstår hur du tänker. Men om jag bestämmer mig för att fortsätta med den här graviditeten...OM... Så har jag ju gjort ett val. Det skulle aldrig finnas en tanke på att ångra sig. Jag skulle ju älska barnet lika mycket som mina andra barn. Jag älskar barn öht. Det är ju därför jag nu tar extremt stort allvar på detta beslut. Det är min livssituation som är i ett läge som inte riktigt är bebisanpassat. Alls. Att jag skulle älska barnet och anpassa mitt liv på det sätt som krävs det råder det ingen tvekan om.

#30
Pentagram
Idag 10:18
Av allt att döma så vill du inte ha fler barn och du önskar du inte blivit gravid alls. Givet detta är mitt råd att du gör en abort och förlikar dig med det beslutet. Inget fortsatt ältande, ifrågasättande e d. Acceptera det som det bästa och självklara valet i din situation och släpp det.
------
Självklart är ditt råd det självklara beslutet att fatta. Om jag hade velat ha fler barn hade jag ju gjort andra val i livet och satsat på det.
Men att ställas inför faktum både mentalt och fysiskt som jag gjort nu är rent ut sagt ett helvete. För jag är JÄTTEGRAVID. Vilket gör hela situationen absurd. Jag minns fysiskt och psykiskt. Det går inte att värja sig. Går inte att stänga av. Det är helt omöjligt. Om jag hade fattat ett beslut åt mig själv utan att vara gravid så hade beslutet varit självklart.
Jag är själva definitionen av ambivalens.

Adoption är inte ett alternativ för mig. Av så många skäl att jag inte ens orkar räkna upp dom.

Men herreguuuuud. Jag menar självklart att adoptera BORT barnet. Jisses

Ja grader i helvetet finns det alltid. Varje livskris är en kris. Att förlora en nära anhörig eller vän eller drabbas av livshotande sjukdom är naturligtvis mycket värre. Flyktingkatastrofer och naturkatastrofer är det också. Perspektiv är bra att ha. Det hjälper dock inte mig när jag fattar beslut om det här.
Jag kommer överleva hoppas jag ????

Jo jag förstod det. Det är inte ett alternativ tyvärr.

Det finns fler parametrar att ta hänsyn till. En graviditet kan bli en risk för mig. Pga tidigare komplikationer vid snitt. Hade risksamtal med spec mödravården kring detta innan jag fick mitt missfall för 2-3 år sedan.
Jag ger mig själv ett dygn till av analyserande. Sen får det räcka. Bestämmer jag mig för abort så går det inte att sörja ett sånt beslut. Man får bearbeta det och sen måste man gå vidare. Det är ett beslut som handlar om mig i första hand känner jag. Jag måste smalna av beslutsunderlaget till att handla Om mig och min egen framtid.
Det är när jag lägger in min historia och all den vetskap jag har kring längtan efter barn som det blir moraliskt omöjligt. Men nu måste jag vara krass. Vad innebär det för MIG om jag fortsätter den här graviditeten. Det har hjälpt mig oerhört mkt att välta alla frågeställningar med okända människor faktiskt.

Jag vill tacka alla fina människor som tagit sig tid att läsa om mina kval och min beslutsångest och som dessutom kommit med kloka råd och reflektioner.

Jag har nu fattat beslutet att avbryta graviditeten och har förlikat mig med detta. Har varit hos läkare och när alla parametrar kring risker och tveksamheter för mig i övrigt i detta läggs ihop känns beslutet rätt.

Jag önskar er alla en fin höst och lycka och medgång i allt ni tar er för.