• Someth­ingswr­ong
    Äldre 14 Sep 23:29
    1974 visningar
    4 svar
    4
    1974

    Mormor ej godkänt fosterhem

    Hej.. 
    Nu är de såhär, att jag har en son på snart 10 månader. Som är "tillfälligt" placerad hos min mamma, hans mormor, då jag åkte på förlossningsdepression i samband med förlossningen, och pappan gick in i väggen efter ca 2 månader. 
    Pappan la in sig själv på psyk och jag visste att jag inte skulle klara av att ta hand om sonen på egen hand då jag tyckte att han var så jobbig (kolik). 
    Amningen gick åt helvete, och de var något jag sett fram emot, såg även fram emot känslan av att få föda barn, men själva förlossningen blev bara kopplad med rädsla, skräck och panik. 

    Dem på BB (Gävle) hade bestämt redan innan att jag skulle vara kvar några dagar extra på BB, just på grund av att jag löpte så stor risk för förlossningsdepression och blev igångsatt 5 dagar tidigare pga att kroppen inte orkade gå längre. (Alla krämpor man kan ha, ligament, foglossning, ryggsmärtor, muskler i kläm, kräktes som en gris trots illamående tabletter som man får vid operationer osv, ångest, osv..)

    Men 3 nätter (4 dagar) var vi kvar på BB och redan där ville jag knappt veta av sonen. Allt blev så fel. Sonen fick aldrig ligga vid bröstet från början heller. Så fort han kom ut, dem sytt mig, så föste dem ut mig på toa.... Satte sonen hos pappan och lämnade dem ensamma. Redan där var jag så jävla arg... Men dem lyssnade inte på mig. Jag var för hög på lustgas för att tänka helt klart... Vilket jag såhär i efterhand ångrar som fan... Sen väl uppe på BB så fick han aldrig prova ta bröstet heller. Dem klankade direkt ner på att mina "bröstvårtor" var för små så dem gick genast och hämtade den förbannade jäkla amningsnappen som jag vägrade att ha som barnmorskan sedan på eget bevåg satte fast, la upp sonen på mig och fick honom att ta tag.. jag hade verkligen ingenting att säga till om... Försökte förklara att jag inte ville ha den där nappen. Dem visade inte ens hur man satte dit den, hur jag skulle lägga upp sonen, hur han skulle ta tag i bröstet för att ta tag rätt osv... Man kan göra gnället långt här... Men åter till ämnet.

    Men i alla fall. 4 dagar senare fick vi åka hem. De var på en måndag vet jag. Samma dag som vi kom hem skulle min mamma kom hem till oss, för att hjälpa oss med amningen som inte fungerade. Men ingenting funkade ändå.. 

    De slutade med att jag gav upp efter en månads försökt. Så när vi väl var hemma igen, blev de tjafs, och killen gick in i väggen. Mamma ställde då upp på eget bevåg och tog sonen då jag och kompisen försökte hålla mig på fötter och söka hjälp... Ingen kunde hjälpa och de var väntetider överallt osv... BVC skickade in oros anmälan och hela kaoset med socialtjänsten drog igång... 

    De var alltså februari nu. Nu i augusti så har mamma fortfarande sonen "tillfälligt placerad" hos sig. Och socialtjänsten har kommit fram till att hon inte är lämpad som familj pga tidigare kontakt med psykiatrin och medicinering för depression. Så just nu sitter vi bara och inväntar i princip på att socialtjänsten ska ta sonen ifrån oss. Jag och pappan bröt upp då vi bara drog ner varandra i skiten efter han gått in i väggen. Jag fick antidepressiv efter mycket om och men. Men de hjälpte inte så idags läget är jag utan. Pappan äter också mediciner för både add och depression. Han är inneboende hos en vännina till min mamma och jag är inneboende hos pappa. 

    Jag har tappat hoppet om att någonsin kunna ta hand om sonen på eget bevåg. Jag har bara ångest och panik när jag försöker ta hand om sonen. Så jag känner att för hans bästa vore de bättre att bli adopterad av någon som kan ge honom en trygg uppväxt och ett bra liv. Vilket jag själv inte heller fick som liten. Och ångesten sitter i för att jag inte vill se honom gå igenom allt skit jag själv fick göra... 

    Mamma vägrar att släppa sonen, fast hon egentligen inte alls orkar ta honom. Pappa och jag bråkar stup i kvarten om att jag inte kan ta hand om sonen, jag känner inte ens att han är min. Jag känner inte att jag vill ha honom, för hans eget bästa... De må låta jävligt fel. Innerst inne vill jag ha honom förstås, men inte för allt i världen för att han ska gå igenom de jag själv gjort. 

    Så jag är så kluven, jag vill släppa vårdnaden om sonen och låta honom få ett bra liv någon annanstans. Men mamma tycker att han ska vara kvar hos henne och att jag ska finnas där runt om honom, han ska veta vem jag är, även om de inte är jag som tar hand om honom. Men jag känner bara att jag vill lämna allt de där bakom mig.. Jag orkar inte. 

    Var och varannan dag bryter jag ihop av ångest och ångestattacker över hur fel allt blivit, jag orkar inte med mig själv. Mamma mår skit pga att allt är så osäkert runt allt. 

    Så frågan är, hur ska jag göra? hur ska jag tänka? Hur ska jag gå till väga? Jag vill bara se att sonen får de bra och sen lämna de bakom mig, komma på fötter och försöka få ordning på mitt liv. Jag är arbetslös, sjukskriven, inneboende hos min pappa, som jag vill bort ifrån. Bara här om dagen hotade han med att polisanmäla mig för att ha "misshandlat" sonen, jag har inte ens rört honom. Därav vill jag inte ha sonen nära, för att jag inte har den spärren med att inte göra honom illa när de väl snetänder hos mig. Men min familj förstår inte. 

    Jag vill bara flytta ifrån familjen, bryta kontakten med dem, och försöka ta tag i mitt liv och börja om... 

  • Svar på tråden Mormor ej godkänt fosterhem
  • Äldre 15 Sep 00:36
    #1

    Har du fått vård och stöd nu då TS? Det finns behandlingshem som tar emot mammor med deras barn, det kanske vore något? Vad säger soc, mer än att de inte godkänt din mamma som familjehem?

    Och att de inte godkänt henne kanske låter rimligt hos dig också, vad jag läser mellan raderna iaf. Just med tanke på vad du berättar om att du själv inte fick en bra eller trygg uppväxt?

  • Someth­ingswr­ong
    Äldre 15 Sep 01:26
    #2
    Madraykin skrev 2015-09-15 00:36:06 följande:

    Har du fått vård och stöd nu då TS? Det finns behandlingshem som tar emot mammor med deras barn, det kanske vore något? Vad säger soc, mer än att de inte godkänt din mamma som familjehem?

    Och att de inte godkänt henne kanske låter rimligt hos dig också, vad jag läser mellan raderna iaf. Just med tanke på vad du berättar om att du själv inte fick en bra eller trygg uppväxt?


    Nej jag har inte fått stöd eller hjälp. har kontakt med psykiatrin men bara kurator.. 
    Ja jag vet att de finns såna hem, men jag känner inte att jag orkar med mig själv heller. Så jag ser inte varför jag ens ska ge mig in på ett sådant heller. Jag har liksom tappat hoppet om att kunna bli den mor han förtjänar... 

    Nej de är inte rimligt i mina ögon. Då de är så gammalt de dem hittat. De är liksom 10-11 år gammalt. Så vad påverkar det situationen nu? Hur sonen mår, hur bra rutiner han har, hur trygg han är och så vidare borde väl väga upp mycket? Han utvecklas jätte bra, bvc intygar det. Och dem har sagt att de inte finns något att oroa sig för när de gäller boendet hos mamma. Mamma har så många runt sig som hjälper henne också. Så de finns liksom ingen anledning till varför dem skulle se henne som ett olämpligt hem faktiskt. 

    Min uppväxt är liksom gammal också. Jag är 21 år nu. Och ja, de där var saker från jag var 9-16 år gammal. Så de finns liksom inget där heller.
  • Anonym (Först­år)
    Äldre 15 Sep 03:27
    #3

    Hej ts!

    Jag önskar att jag hade något vettigt och säga som kunde hjälpa dig. Du behöver hjälp att ta dig ur förlossningsdeppressionen och jag förstår att din mamma gör det hon kan för sitt barnbarn. Jag tolkar det som att du tycker att hon gör ett bra jobb då kanske du kan försöka förmedla det till BVC och socialen. Jag vet inte...jag hoppas verkligen att det löser sig för dig och barnet.

  • Someth­ingswr­ong
    Äldre 15 Sep 11:48
    #4
    Anonym (Förstår) skrev 2015-09-15 03:27:56 följande:

    Hej ts!

    Jag önskar att jag hade något vettigt och säga som kunde hjälpa dig. Du behöver hjälp att ta dig ur förlossningsdeppressionen och jag förstår att din mamma gör det hon kan för sitt barnbarn. Jag tolkar det som att du tycker att hon gör ett bra jobb då kanske du kan försöka förmedla det till BVC och socialen. Jag vet inte...jag hoppas verkligen att det löser sig för dig och barnet.


    Förlossningsdepressionen har jag tagit mig ur. Men är fortfarande i samma tillstånd som en vanlig depression. Äter inga mediciner dock. Känner mig mer positiv och mer som

    Mig själv utan medicin. Positiv så länge jag gör något roligt och umgås med dem jag tycker om. Men rasar väldigt fort om någo går emot eller någon säger något. Tar åt mig och tar illa upp för minsta lilla. Så medicin känns inte så ultimat just nu.

    Jag har varit med på besök med både soc och BVC och försökt få dem att förstå att han mår bra av att vara hos mamma och även pappan har varit med och sagt det. Men de hjälper inte. För dem vi pratar med har inget med utredningen i sig att göra. Dem killar läget med mig och pappan och håller oss uppdaterade (väldigt dåligt uppdaterade dock) om vad som kommer ske och vad som händer. Men de är inte dem som tar besluten om vad som gäller.
Svar på tråden Mormor ej godkänt fosterhem