Hur hade barnet blivit?

Har själv aldrig gjort en abort, men sambon gjorde det med sitt ex. Vet att han tänkte mycket på det efter att dom gått isär och han var singel och ensam, hade dem behållit barnet hade han haft nån. Vet också att det rörde upp mycket känslor hos honom när vi väntade vårt första barn, att vårt barn skulle kunnat haft ett syskon. Så det påverkar inte bara mamman!

Intressant.

Det finns alltid fler än en sida av ett mynt och helt klart är att en abort kan påverka både kvinnan och mannen, i det fallet mannen känner till aborten.

Jo, jag tänker på det. Jag ångrar inte aborten, för det hade inte blivit bra någonstans, men visst tänker jag på det. H*n skulle ha varit lite över två nu. Vem skulle h*n ha varit? Hur skulle h*n ha varit? Min sjuåring längtar som tokig efter ett syskon, tänk om han bara vetat... Men "pappan" verkar inte ha några större issues. Han var inte redo för barn då, men verkar vara det nu. Men nu vill jag vänta, åtminstone något år till.
Så jo, jag tänker på det, jag sörjer det ibland, men jag ångrar det inte.

Ursäkta om jag låter hård, men jag skiter fullständigt i mina aborter. Det var inga barn och det skulle aldrig ha blivit några barn. Fullständigt onödiga och ovidkommande varelser utan existensberättigande.

Däremot händer det att jag funderar över sonen som blev 1 minut gammal.

Nej jag mina missfall och aborter betyder inget för mig längre, just när vi försökte skaffa barn och det inte gick var jag ledsen men jag inte mer ledsen än jag var när jag inte blev gravid och mensen kom.

Jag har faktiskt lite svårt att relatera till känslan öht.

Ni som har de här tankarna, brukar ni tänka på vilka människor era obefruktade ägg skulle ha blivit?

Jag tänker ibland på det foster som skulle varit mitt barns äldre syskon! Ibland med längtan och sorg! Alla reagerar inte på samma sätt som du! Det kan finnas sådant du blir ledsen över, som andra finner fånigt och drar korkade liknelser om! Det skulle nog inte du uppskatta?!

Det finns säkert de som sörjer sina obefruktade ägg också, vem är du att säga att den sorken är fånig?

Har barn. Tänker aldrig på det och aldrig gjort.

Jag beklagar sorgen.
Jag har gjort abort innan min son också, men det tänker jag inte särskilt mycket på. Antagligen spelar den här aborten (efter sonen) roll just eftersom han så gärna vill (och ville även då) ha ett syskon. Det är något han påtalar nästan varje dag. Då blir det en aning svårt att inte tänka och fundera på hur saker och ting faktiskt hade varit om man hade behållt den här ungen. Jag kan sörja mitt val för mitt barns skull, mer än för min. Samtidigt vet jag (eller tror åtminstone) att det inte skulle ha blivit bra i den situation vi befann oss då.
Så som sagt, det finns många anledningar till varför man tänker på det. Jag bryter inte ihop över det, jag gråter inte över det, men jag kan tänka på det med visst vemod.

Det finns det säkert, men det du som först menade att vi med en saknad efter det som kunde blivit vårt barn var fåniga! Och ditt svar var enbart till för att förlöjliga