Längtar hem och saknar barndomen

Men åh, stackare, det låter jättejobbigt! Är det något som förändrat sig sista tiden som kan göra att du känner så här?

Jag tror dock inte att det är ovanligt, verkar som om du inte klippt banden riktigt än? I början kan allt kännas nytt och spännande, sambo! Vuxen! Fri! Men sen kan det sakta bli vardag det också. Vad säger din mamma när du pratar med henne om det? Kan hon ge stöd?

Det kommer att bli bättre, men ta hand om din sorg, den är varken farlig eller skamlig. Minns inte själv hur det var, men kan tänka mig att jag kände liknande.

Och saknat barndomen har jag gjort många perioder i mitt liv, men inte nu längre. Tror jag bearbetat det mycket, genom att våga möta ledsenheten och inte stängt av.

Kram!

Precis såhär tror jag att det är. Jag hade liknande känslor när jag var i din ålder, men inte riktigt lika starka. För mig kom det några år in på en lång utbildning med ökande krav. Det var som att jag insåg att jag aldrig mer kommer att ha kunna lägga över ansvaret på någon annan som man kunde när jag var liten. MEN det gick över successivt. Nu skulle jag aldrig vilja byta mitt liv. Det som hjälpte mig var dels att vara hemma mer hos mina föräldrar. Det var dels skönt att vara nära dem för att det kändes jobbigt. Dels hjälpte det mig att uppskatta det liv jag levde. Jag bodde inte på samma ort som dem och när jag vara hemma blev det då längre perioder ibland även sommarjobb. Då insåg jag att bilden jag hade i mitt huvud inte stämde med verkligheten. Vi föll ju tillbaka i de gamla rollerna och det var jättejobbigt att som vuxen inte kunna gå ut utan att få frågor om vart jag ska och när jag skulle vara hemma, behöva anpassa mattider, val av mat osv tillandra än min sambo osv. Det hjälpte mycket.

Sammanfattningsvis: Jag tror att det är vanligt och normalt och det kommer att bli bättre.

Ps det finns t.o.m. en låt om denna känsla -parenting never ends med hello saferide. Jag kände igen mig mycket i den.

Åh det blir bättre! Det är en ny del av livet då går in i och separationsångest är normalt.

Jag längtar hem fortfarande. Till farmor och farfar. Till gångna tider. Det får man göra. Man ska vara glad över att ha haft en barndom som man längtar tillbaka till ibland.

Jag har blrjar jobba mer intensivt nu än vad jag gjort tidigare. Kanske att det påverkar något. Att jag liksom inser mer och mer att jag faktiskt är vuxen nu.

Der där med att klippa banden vet jag inte riktigt. Vill inte göra det. Det är lite det som skrämmer mig. Att det känns så sorgligt att man kanske inte kommer kunna ha kvar samma relation till sin mamma som man har nu. Jag vill alltid kunna vara bästis med henne, hur gammal jag än blir. Det finns inget jag vill ska komma emellan oss.

Får mycket stöd av henne och jag tror att hon också har lite liknande känslor efter att jag pratat om det här. Det känns nog lite jobbigt för henne också att jag inte längre finns hemma varje dag som förut.

Tack för stärkande ord! Kram

Jag känner precis likadant.. ???? hoppas att det blir bättre. Men jag tänker att om alla andra kan bli vuxna och klara sig själva, så ska jag ocks det. Även om jag inte vill. Vill bo kvar med mamma, få hennes mat, bli ompysslad osv..