barn måste få göra fel!

Jag har blivit kallad samtal av min sons tre tränare rörande ett mail som jag skrev angående tränarnas agerande under träning och matcher. För att förbereda mig inför de här mötet skrev jag den här texten. Jag har tidigare studerar idrott och hälsa (3 terminer) vid Malmö högskola med inriktning för att bli lärare (huvudämne religion). Jag hoppas det fins fler föräldrar som som reagerar på hur tränare "bestraffar" våra barn för att göra fel. Ett fel måste man få göra, ett fel lär man sig utav men om det felet leder till en bestraffning leder det till att våra barn tvekar och kanske inte vågar prova fler gånger om inte det så ökar det pressen att göra "rätt" som i sin tur leder till en hämmad utveckling och/eller att barnen slutar med idrotten som dom en gång kanske älskade och trodde på så innerligt. En dröm som går sönder bara för att en tränare och/eller en förälder för den delen bestraffar barnet för att göra fel. 

Stort tack på förhand för er som läser det här brevet och jag ser verkligen fram emot respons.

Enligt Riksidrottsförbundet ska barnidrott, mellan 7 och 12 år, följa FN:s barnkonvention och bedrivas i en trygg social miljö. Tävlingar ska huvudsakligen ske lokalt och resultaten ska ges liten uppmärksamhet enligt Riksidrottsförbundets riktlinjer.

På Malmö högskola diskuterade vi flitigt barnkonvektionen och Riksidrottsförbundets riktlinjer, var går gränsen? Barn slutar inte vara barn för att dom blir 13 år gamla, tvärtom som 13 år gammal är du betydligt mycket känsligare för press och stress både från tränare och föräldrar. Jag har vid ett flertal gånger hört spelare i laget få en utskällning när dom gör ?fel?, ibland är det inte en utskällning utan snarare tränarens kroppsspråk som är problemet. Tränare nöjer sig inte alltid med att en spelare VÅGAR att prova om det inte blir ?rätt?. Vad som sker är enkelt, spelaren lär sig att ?fel? bestraffas som i sin tur leder till att man i fortsättningen inte vågar prova och kan till och med leda till att spelaren utveckling hämmas. Spelare är dessutom inte bara spelare på plan och på träningar utan även individer, den här typen av bestraffning sätter spår även utanför idrotten. Ett fel bestraffas och när det gäller nya saker så vågar man därför inte prova på grund av rädslan att bestraffas. Jag är förälder till ett barn som jag vet vill satsa sitt liv på handboll. Det har han velat sen han var väldigt ung och både jag och resten av hans familj stöttar han men framförallt tror vi på han. Även när han gör fel så gör han rätt. Ett fel kan man bara lära sig utav men att lära sig utav sina fel om man blir bestraffad är en stor problematik i såväl barnidrott som i resten av livet.

?De barn jag intervjuat säger att det viktigaste i idrotten är kompisarna, att ha kul och lära sig nya saker. Jag tror de vill ha en positiv stämning där man accepteras även om man gör misstag Inger Eliasson? - Universitetslektor pedagogik med inriktning mot idrott, särskilt barn- och ungdomsidrott 

Det fins en stor problematik rörande bestraffning och press från tränare, de smittar av sig! Inte bara på kompisarna i laget utan även på föräldrar som dras med, framförallt i matchsammanhang.

?Det sämsta med sporten enligt barnen är när tränaren skriker på en eller man misslyckas på en match och får kritik av kompisar.?

När grabbarna var yngre såg eller hörde jag aldrig någon dom kritisera varandra. Idag är ser det tyvärr inte ut så och det går verkligen att se ett samband mellan vad tränaren ? spelare och spelare ? spelare. Föräldrar som sätter sina barn i idrottsverksamhet vill framförallt att deras barn ska ha det bra och tycker idrotten fostrar barnet och tränar de sociala relationerna. Medan tränarna ofta har en mer idrottslig syn på sporten. Idrott och allt utanför idrotten går hand i hand. Killarna i laget spenderar otroligt mycket tid med varandra såväl som med er tränare. Den fostrande rollen är minst lika viktig som den idrottsliga, dessutom går dom hand i hand. Redan nu tycker jag att jag ser allt mer negativ kritik gentemot varandra, fortsätter det så kommer det med alla sannolikhet bli mer kritik som i stället för att öka förutsättningarna i framtiden i stället minskar förutsättningarna för att utvecklas, som spelare och som människa.

?Inger Eliasson är tveksam till elitsatsningar. Hon tror både de barn som blir uttagna kan känna stress och de som blir bortvalda sluta med idrotten. Dessutom hotar A- och B-lag att riva upp kompisrelationer.?

Personligen tycker jag inte det är fel att satsa, men hur man gör det spelar desto större roll. På föräldramötet beskrevs hur ni kommer arbeta i två serie och hur ni kommer växla spelare samt med målsättning att alla ska få ungefär lika mycket speltid. Det här hoppas jag spelaran fått klart för sig, att spela i A serien eller B serien kan nämligen tolkas väldigt olika från spelare till spelare. Jag kan personligen inte se att det inte skulle bli en ökad prestige om platserna i A repressivt B. Dock blir dom nu äldre och Handboll såväl som alla annan sport kommer till en dag då spelare som är ?bättre? tas ut medan spelare som är ?sämre? få avstå alternativt spela i en sämre serie. Hur man förbereder barn till den dagen kan se ut på många olika sätt. Jag hoppas ni tänker efter och förbereder grabbarna på bästa möjliga vis.

?Denna säsongen vill vi att killarna duschar efter match. Vi kommer inte att tvinga någon men vi tycker att det är bra att de snackar ihop sig efter matcherna. Givetvis är det ok om ngn någon gång har bråttom och då måste strunta i detta. Men vi ser gärna att alla tar sig tid till detta.?

Vad ni vill som tränare är för grabbarna mer eller mindre ett måste. Tänk om man av någon anledning inte vill stå i duschen med sina kompisar? Inte nog med att man kanske inte vågar, nu fins det en press från tränare och ledare att ni ?bör? duscha. Vill man samla killarna så kan man göra det i omklädningsrummet, de som vill duscha de duschar de som inte vill dom gör det inte. Jag vet inte om ni sagt nått till dom rörande det här. Men bara att ni nämner duscha är för mycket. Nej min son har inga som helst problem att stå naken framför såväl grabbarna i laget eller andra killar. Men jag vet att det fins de som tycker det är jobbigt och lider redan med dom. Återigen handbollen är fostrande och formande för dessa ungdomar och de som inte innan tyckt att det är speciellt trevligt kommer verkligen inte tycka det blir bättre för att deras tränare och ledare tycker att dom ?bör? duscha. Dessutom att använda dusch som ett argument för att öka sammanhållningen mellan grabbarn är vansinnigt eftersom det i så fall enbart kan leda till tvärtom!

Ett barn kan också bli lite utanför om föräldern inte har råd att betala medlemsavgift, utrustning och tävlingsavgifter som de andra. Jag personligen har inte råd att skicka min son på det allra dyraste resorna, tack och lov är vi flera om den här saken, men så se det inte ut för alla barn och därför kan jag undra hur ni gör era val. För så vitt jag vet så har ni tre en ?god? ekonomi och inga om helst problem att betala för era barn men det har andra. ?lika för alla? heter det i så väl skola som idrott, men med tanke på hur kommande säsong ser ut så är det definitivt inte lika för alla.

Slutligen vill jag förklara att jag inte försöker ge er någon negativ kritik eller slå någon på fingrarna. Jag är inte bara förälder jag är väldigt engagerad i barn och ungdomar eftersom dom en dag är vår världs framtid och ambassadörer. Jag har verkligen inte fel fri och det är ingen. Fel får man göra men när ett fel har gjorts behöver man prata om det komma överens och ta med det i framtiden. Barn såväl som vuxna gör fel, hur vi hanterar felen är avgörande för vår gemensamma framtid och framförallt för barnen.

Stor tack för att ni tog er tid att lyssna på mig och jag hoppas det här är början på nått gott, jag vill tro det och det hoppas jag också ni tror.

Mvh Pappa och medmänniska