Graviditetsdepression

Helt normalt! Jag har mått dåligt i början med båda barnen. Vet inte när det vände men det gjorde det tillslut. Jag hade en granne som precis hade fått bebis också och jag klarade knappt av att hälsa på. Jag som älskade att träffa bebisar innan. Hormonerna gör mycket men för mig så blev det bättre. Sen var även jag lika dryg som alla andra och ville packa BB väska, köpa kläder o greja på tok för tidigt enligt min man ;) Ta en dag i taget, snart kommer du att knyta an till den lilla i magen när sparkarna kommer o illamåendet släpper. Jag var sjukskriven för jag spydde så mycket o då blev ju graviditeten inte så underbar i början...

Du är inte ensam! Är i vecka 19 nu och känner mig inte heller sugen. Älskar barn annars och har jobbat extra med barn i 4 år. Drömmer mardrömmar om förlossningen och att jag inte kommer att känna något för barnet.

Vad jag förstått så är det normala känslor, men det är viktigt att prata med om hur man känner med sin partner och sin barnmorska. Jag skäms över att jag inte känner allt som alla förväntar sig att man ska känna...

Vad skönt det var att läsa ditt svar. Jag har också förstått att det är "normalt" men man känner sig värdelös och det känns som att det är tabu att känna som man gör. Alla förväntar sig att man bara vill prata om graviditeten och barnet så fort man träffar människor, men jag tycker det är skitjobbigt och vill inte ens besöka mina svärföräldrar längre pga tjat. Och som jag nämnde har svärmor redan köpt barnkläder och jag ville bara spy och kände mig ännu mer värdelös.. Man känner sig mer som en förvaringsbox.. Håller du med?

Ja verkligen! För mig är det dock värst när jag är ensam. Då kommer alla tankarna. Annars blir det lätt när jag träffar folk att det är "fake it til you make it"... Är så rädd att jag inte ska knyta an till barnet eftersom jag inte gjort det ännu. Känner mig lite som någon slags surrogatmamma. Alltså som att det inte är mitt barn som är i magen. Sen har jag spytt länge nu och inget av det här med fin hud och tjockt hår hänt mig. Fått värre akne än i tonåren och tappar extremt mycket hår. Pigmentförändringar också. Har inte jobbat sedan innan semestern på grund av illamåendet så känner mig väldigt isolerad och ensam. Tror att det kommer bli lättare när jag orkar jobba och får andra intryck än bara min graviditet.

Var din graviditet planerad?

Ja man vill ju inte visa hur man egentligen känner.. Jag har inte heller några känslor för barnet, och det är både jobbigt och oroande på samma gång, man undrar när det vänder??

Nej den var inte planerad, så det kom som en chock men har ett bra förhållande så vi visste direkt att vi ville behålla det, och jag var glad i början, men redan efter en vecka när alla "krämpor" kom så blev det värre. Har inte heller fått det fina håret och hyn som alla pratar om kan jag tala om! Är bara så nedstämd hela tiden nu. Ja, värst är det när man är ensam..

Var din planerad?

Nej, det var oväntat. Hade tagit ut spiralen jag hade så vi visste ju att det kunde hända. Vi har varit tillsammans i 6 år och har det väldigt bra. Jag har alltid längtat efter barn så blev först väldigt glad. Det fanns inget tvivel gällande att behålla barnet. Vi blev överraskade men fann oss i situationen snabbt.

Det jobbiga kom när inte den här lyckan som de flesta verkar känna infann sig. Känner typ som att det är något fel på mig och började runt vecka 8 känna att jag inte har någon emotionell kontakt med barnet. Det har jag inte fått ännu och vill verkligen att det ska vända. Har börjat känna hur barnet puffar i magen nu, men känner det inte regelbundet. Tänker att det kanske kommer släppa ju mer jag känner av.. Har du börjat känna rörelser än?

Okejokej, väldigt likt min situation. Ja jag har känt små rörelser två gånger, men inte ens efter det har mina känslor ändrats. Blir ju så orolig också för om känslorna hinner komma innan det är dags för förlossning, känns som att förlossningen kommer bli hundra gånger värre om man ska känna så här.. Och så känner man sig så himla kall och elak som inte känner något för barnet.

Har iallafall fått en tid att prata med en terapeut på mvc, får se om det ger nått. Har du pratat något med din bm om detta?

När jag var gravid med min dotter som nu är 3 år så hade inte jag heller några känslor för henne. Jag var inte deprimerad eller så och hon var planerad men jag tyckte verkligen inte om att vara gravid och jag minns att jag tänkte på slutet att om jag skulle få missfall så skulle jag egentligen inte bli ledsen över att ha förlorat barnet utan mer besviken över att göra om det. Låter så hemskt!Men så fort hon föddes så förändrades allt. Jag blev precis en sådan mamma jag nästan föraktat lite innan. Hon är det absolut bästa och viktigaste i mitt liv och jag minns när vi låg i rummet efteråt hur tanken slog mig att jag trots att jag inte kände den här lilla varelsen så skulle jag kunna slänga mig framför et tåg för henne.

Jag har nu tänkt att om jag skulle få bli gravid igen så skulle jag säkert känna annorlunda under graviditeten för nu vet jag ju vad som ska komma och jag tycker det skulle vara underbart med ett till barn. Men vi har haft svårt att bli gravida men nu är vi det äntligen och jag är gravid i v 7. Känner jag annorlunda? NOP! Inte det minsta! Att vara gravid är fortfarande inte min grej Kanske att jag är ännu lite gladare ändå nu och jag tänker ju snälla tankar om det som finns i min mage och jag vill verkligen inte ha missfall! Men att vara gravid är inte kul någonstans!

MammaJD - skönt att läsa att man inte är ensam och att det förändrades när barnet kom! :) 
Luckygirl9999 - Jag har fått tider hos bm, första på onsdag, för att min läkare på vårdcentralen blev orolig för mig. Nu känns det helt rätt att jag fått det, men tror inte att jag hade klarat att be om det själv faktiskt. Har återkommande drömmar om förlossningen om att barnet ska komma ut och att jag inte ska vilja se på det... Hoppas verkligen att prata med min BM ska hjälpa. 

Prata med din BM så att du får komma till en psykolog. Det bör finnas hjälp att få. Är man deprimerad under graviditeten finns ökad risk för förlossningsdepression så det är bättre att ta tag i detta nu, även om det förstås känns jobbigt. Dumt också förstås att må sämre än man behöver.