Hur kände ni efter förlossningen?

Kände skräck. Hen andades inte. När hen väl gjorde det kunde jag äntligen slappna av efter en... inte så lyckad förlossning ;) Akta dig för att starta en sån här tråd...

Jag har läst tillräckligt för att ha koll på de flesta skräckscenarion man kan tänka sig. Är dock ganska säker på att majoriteten har relativt normala upplevelser. Sen om de har lust att svara på mina frågor återstår ju att se.

Det kändes jätte bra, verkligen kärlek från första ögonkastet. Neee var inte så nervös... Tyckte dock det var lite läskigt ibörjan att klä på och byta blöja, så det fick pappan göra. Hade bara satt på en blöja på min gudson innan och det sluta med isoleringstejp, hahaha ;)...Det är stor skillnad på andras barn och sitt eget. Man ska inte oroa sig så mycket, ge närhet och amma så brukar allt lösa sig :)

Hej, vi upplevde båda att den där stora kärleken och "beskyddarinstinkten" till sitt barn infann sig direkt. Men man kände sig lite nervös när man skulle hem från BB och klara att ta hand om detta lilla liv alldeles själv. Men när man mer och mer lär känna sitt barn, vad som funkar bäst för hen släpper oron allt mer. Sedan visste man ju att man skulla ha sömnbrist, men man kan ju inte förställa sig hur det är förs man är där...vår son sov jättemkt på dagtid den första tiden, men det var skrik nätterna igenom, samt att han ville vara nära(i famnen) precis hela tiden. Det var slitsamt. (Men det är ju olika barn hur de är.) Ett tips från mig är att kanske inte boka in för mkt besök och aktiviteter den första tiden, utan i stället passa på att vila när bebis sover, ladda frysen med mat/köp hem mat och njuta av att bara vara tillsammans er lilla familj. Då får man mer ork och kan njuta mer av bebistiden. Lycka till!

Jag mådde fysiskt väldigt dåligt under akutsnittet, låg och skakade och kräktes. Mitt barn fick komma direkt till mitt bröst, men bara efter en minut fick pappan ta henne, eftersom jag började kräkas. Sen fick jag vara ett par timmar själv på uppvaket- det kändes väldigt konstigt. Sen första dygnet var jag stundvis ganska hög på morfin, minns inte mkt. Sen blev min dotter flyttad till neo och vi fick sova första nätterna utan henne. Och sen fick jag barnsängsfeber, jag var väldigt trött hela första månaden.

Men visst fanns kärleken där från början. Även om den bara växer. Det kändes helt naturligt från början att hon var vår och man lär känna henne mer och mer. Sen fick vi lång tid på sjukhus innan vi kom hem, och då hade vi lärt känna henne ganska bra :)

Första barnet: ögonblicklig förälskelse

Andra barnet: känslolöshet, kärleken smög sig fram på en månad

Och så måste jag säga att våra första veckor hemma tyvärr var fulla med läkarbesök- vi var tvungna att åka tvärs över stan nästan varje dag för uppföljning av mig och dottern... Det var först när hon var en månad som vi fick landa i att bara ha en vanlig föräldraledighet, njuta av varandra. Innan dess var man liksom bara tvungen att bita ihop. Vi hann knappt träffa någon men var ändå uppbokade varje dag :).

Min förlossning tog 3,5 timmar och jag fattade inte ens att den hade börjat förrän jag fick krystvärkar. Efteråt var jag chockad och förstod ingenting. Detta var tidigt på morgonen, och först på kvällen kunde jag ta in det som hade hänt och verkligen förstå att bebisen jag höll i var min son. Från och med då började jag känna någon form av kärlek till honom, men den där riktigt starka, ovillkorliga kärleken som jag känner nu tog det nog några dagar innan jag kände, eller kanske till och med några veckor.

Och ja, jag var enormt osäker den första tiden och min man likaså. Precis som du skriver så ligger ju nästan all fokus under graviditeten på förlossningen, och när vi kom hem från bb så insåg vi att vi inte kunde ett enda dugg om barn. Det hade nog känts bra att vara lite mer påläst om de mest basala grejerna (typ, hur ofta ska de bada? Hur mycket kläder ska de ha på sig? Vad gör man om amningen strular?), men å andra sidan är det ju inte raketforskning direkt och oftast finns det väl gott om personer i omgivningen som har erfarenhet och som man kan ställa sina dumma frågor till. Efter ett par veckor hade vi kommit in i det helt och det kändes som om vi aldrig gjort annat än att vara föräldrar

Nog älskade jag mitt barn från första stund, vill tro det iaf. Men några moderskänslor fanns där inte på några veckor tror jag.. Var så overkligt på nåt vis. Kärlek vid första ögonkastet känns lite o ta i tyvärr.. När dom höll upp honom för mig för att se. Så var min kommentar typ, men han var ju söt. Haha tror dock att jag störde mig mer på att dom inte hade torkat rent honom :)

Jag tyckte att det var underbart. Kärlek direkt. Moderskänslorna kom direkt. Jag jobbar på förskola med så byta blöja o sånt kan man ju men allt det andra kom snabbt med. Däremot så var min sambo lite mer osäker när han skulle bära henne o byta o sånt. Men det kom efter några veckor för honom med.