Jag arbetar med ett projekt som har utgångsläget att 80 % av alla vuxna barn som utesluter sina föräldrar ur sitt liv enbart är bortskämda, och de övriga 20 % har blivit vanvårdande på ett eller annat sätt.
Vad tror du om det?
Vad var anledningen att du bröt med din(-a) förälder (rar) och kan du förklara lite av bakgrunden?
Har själv inte sagt upp kontakten men har en stilla undran. Varför skulle man säga upp kontakten bara för att man blivit bortskämd? Så farligt är det väl inte att vara bortskämd.
Rent spontant tänker jag att du verkligen behöver studera detta, så du får lite insikt,
Jag svarar mer ingående om en stund.
I väldigt många fall så bryts kontakten pga att "barnen" har ouppfyllda åsikter om hur saker ska vara, vad föräldrar ska ställa upp med osv.
Hur kom ni fram till det utgångsläget, och är det inte lite förmätet att utgå från att ens tes stämmer överlag?
Hur kom ni fram till det utgångsläget, och är det inte lite förmätet att utgå från att ens tes stämmer överlag?
Vilken institution forskar du vid?
Vilken institution forskar du vid?
Vilket lärosäte?
Jag undrar eftersom utgångsläget låter så grovt oseriöst.
Vilket lärosäte?
Jag undrar eftersom utgångsläget låter så grovt oseriöst.
Den dagen man sätter barn till världen har man en skyldighet att ALLTID sätta dem främst och se till att de har det bra. Jag tror att de flesta gör så gott de kan och för vad de tror är bäst för barnen, oavsett om det handlar om att skämma bort eller låta dem klara sig själva. Men det måste finnas en balans och gränser för vad som är rätt och fel. Det enda barn vill ha och kan kräva av sina föräldrar är äkta kärlek. Livslång sådan. Att slänga åt dem en peng att gå och roa sig med är kärlek, men bara om det sker ibland under rätt omständigheter. Gör man det som en ursäkt för att man inte har tid/orkar vara närvarande mentalt som förälder känner barnen det och det blir vanvård i själva bortskämdheten. Vanvård är rätt och slätt att inte bry sig, inte ge av sin tid, sin kärlek. Sen finns det kanske de som aldrig ger så mycket materiellt utan tror mer på den gamla skolan där barnen måste kämpa och inte ska få så mycket alls, ens från föräldrarna. Att de får ordna upp konflikter och annat tjafs själva. Ibland kan det ligga mer kärlek i det, än i att ge dem pengar och prylar eftersom de på så sätt hjälper barnen att bli självständigare och tuffa till sig för att kunna stå på egna ben. Men...som innan nämnts, det måste hållas inom rimliga gränser. Att kasta sitt barn till vargarna för att se det gå under utan att ingripa är lika illa som att låsa in det av rädsla för att det ska bli uppätet. Det är övergrepp och vanvård båda två. Man måste veta när det är dags att ta det där föräldra-ansvaret.
Vi är alla någons barn och hur gamla vi än blir så är det alltid i föräldrarnas trygghet vi längtar när det blir extra tufft. Det är ju så det ska vara. Inte tvärtom. Många barn får tyvärr vara föräldrar åt sina föräldrar. Ett barn har alltid rätt att bryta banden om det löftet som gavs vid befruktningen inte infrias. Inte sällan efter decenniers år av försök. En förälder har inte det privilegiet, man överger inte sina barn! Man väljer inte att skaffa föräldrar, men man väljer att skaffa barn! Om ens vuxna barn klipper bandet, då bör man nog ta sig en tankeställare och göra allt man kan för att ändra på sig innan man trillar av pinn, för jag har svårt att tro att man ens kan klippa banden helt med sina päron om det inte verkligen gått så långt att det känns hopplöst.
Jag bröt med mina föräldrar & bror när jag fick veta att de hade utsatt min lillasyster för fysisk & psykisk misshandel samt sexuella övergrepp.
Innan detta kom fram så hade jag väldigt liten kontakt med familjen, max en gång per år träffades vi. Höll mig borta från hemmet i tidig ålder (5år) så mycket jag kunde, kände att något var fel men visste inte vad.
Tvivlar starkt på att du sysslar med någon form av seriös forskning då du verkar ha använt dig av induktion, inte deduktion (vilket är brukligt inom all seriös forskning) när du utvecklat din hypotes.
Shit, så korkad teori.
Jag klippte med min mamma och flyttade till pappa i 3 år mellan att jag var 13-16. Hennes dåvarande pojkvän utsatte henne, mig och min bror för psykisk misshandel i många år och jag orkade inte mer. Min bror som är 2 år yngre flyttade till pappa när han var 13. Då började mamma få upp ögonen för vad hon gjorde när hon tillät pojkvännen behandla oss som skit. Vi har kontakt idag men har inget nära band utan hon är upptagen av sitt liv och hjälper mig bara med barnen om det krisar. (Ensamstående på heltid) hon skulle aldrig komma hit utan att behöva vilket jag tycker är jättetråkigt, jag uppskattar att hon hjälper mig såklart men skulle önska att hon hade ett större intresse av att träffa oss.
Pappa bröt jag med för ett år sedan och kommer nog aldrig kontakt med honom igen. Jag var 24 när jag bröt och nu 25.
Men psykologhjälp kom jag fram till att min 24 år långa depression med självmordförsök och andra självskadebeteenden beror på den avsaknad av föräldrar som brytt sig om mig. Jag var helt enkelt trött på att gråta och sakna en person som aldrig kommer älska mig. Jag har önskat varje dag i mitt liv att mina föräldrar aldrig skaffade barn, dock så har jag aldrig velat dö.
Nu mår jag bättre, är ganska tillfreds med mitt liv, är ute ut depressionen så vitt jag vet och har varit i ett halvår. All min fokus går till barnen för att dom aldrig ska känna sig så värdelösa och oälskade som jag har gjort, pojkvännen som jag har haft i 1 och ett halvt år har intagit papparoll och är en fantastisk pojkvän och pappa, mamma håller jag på avstånd och har lärt mig att inte förvänta mig något mer än vad det är nu för det är lättast att leva med. Hon älskar mig iaf på sitt sätt även om jag inte får någon större del i hennes liv, men det har jag fått acceptera nu.
Vi har aldrig varit rika, jag har aldrig varit bortskämd utan har mest fått ta hand om mig själv sedan låg ålder men jag klarar mig bra nu! :)