Hur ska jag orka med dem när vi blivit föräldrar?

Jag känner ingen som umgås med sina föräldrar två dagar i veckan på det sättet. Förstår att det känns mycket för dig ts.

När jag var mammaledig kom min mamma en dag i veckan till mig och det var väldigt trevligt med lite sällskap och avlastning, men också kravlöst då vi liksom inte måste sitta ner och fika och samtala.
Detta var också bara under en period.

Uppskattar din man dessa täta träffar? Om så är det inte mycket att säga om det. Kan han säga ifrån till föräldrarna att ni inte mäktar med besök hemma hos er så ofta?

Tack för ditt svar, som du säger hade det varit skillnad om det var kravlöst men det är det absolut inte. Man ska helst sitta flera timmar och fika och vara pratglad. Min egen familj är tvärtom och det kan gå flera veckor innan vi ses och det är ingen som mår dåligt av det, och när vi väl ses är det lika okej att bara slänga sig i soffan och läsa en tidning typ...

Ja min man gillar dessa träffar och det brukar bli tjafs om de inte inträffar någon dag heller... Hans föräldrar är bra på att ge honom dåligt samvete dessutom.

Min man säger att han kan ta med vår dotter dit med flaska istället men i början vill jag ju att vi ska få bli en egen liten familj och rå om oss själva här hemma... Jag vill ju dessutom få igång amningen ordentligt...

Jag hade aldrig accepterat att mina svärföräldrar kom på besök TVÅ GÅNGER I VECKAN?! Sätt ner foten, de får komma när ni anser att det är lämpligt. Att få barn är omvälvande och du och din sambo behöver landa i det hela utan att hans föräldrar är där och stör. Förklara för honom hur du känner.

Vill han träffa sina föräldrar får han åka dit. Utan barnet om du ska amma och vill ha det hemma för att knyta an. Herregud liksom, det är ju ditt hem också...

Du ska inte flaskmata bara för att han ska få ta med barnet på fika hos föräldrarna om du inte vill det. 
Jag är ledsen att säga det, men jag ser ingen lösning på problemet om din man vill att ni ska träffa päronen så ofta. Om inte han kan lyssna på dig och kompromissa lite så är det så här ditt liv kommer att se ut. Hemska tanke. 
Låter verkligen jobbigt.

Du har rätt att få vara trygg i ditt eget hem med ditt nya barn. Det är din man som måste förmedla till sin familj att det får tagga ner lite. Se till att de får träffa barnet hyffsat snabbt en gång och sen så är det bra med det tills du känner att du orkar se dem igen. Din man måste fatta att detta är upp till honom att fixa detta och att det är hans förbannade plikt som far till barnet och man till dig. 

Johan75, förbannat bra formulerat!

Jo tyvärr är det ju så jag känner också, att det är såhär livet kommer att bli... Förhoppningsvis inser min man att det inte är hållbart när barnet väl är här, men just nu är han envis.

Johan75, det vore en dröm om han kunde säga ifrån till sina föräldrar, har aldrig hört honom göra det förr. Man har ingen lust att bli den onda svärdottern heller vilket det redan känns som ibland bara för att man inte är lik dem!

Om ni står långt ifrån varandra, du och dina svärföräldrar, så får du nog förlika dig med att bli den onda svärdottern. Och vem prioriterar eg din man? Sina föräldrar? Är han en jättebebis eller? Det är ju ni, du, han och barnet som ska leva tillsammans nu. Hans föräldrars tid är liksom förbi.

Jag tyckte det var så jäkla skönt när jag äntligen tillät mig att sluta försöka bli omtyckt av två idioter som bara körde över mig vad jag än gjorde. Nu styr jag mitt eget liv, vill jag inte umgås så stannar jag hemma. Anser jag att mina barn behöver vila så åker vi inte till svärmor bara för att hon vill det.

Och min man tycker väl jag är lite besvärlig emellanåt, men han står mig bi. Därför att han vill leva med mig, inte med sin morsa. Om han hela tiden skulle ta sina föräldrars parti och anpassa sig till dom skulle jag ju tillslut lämna honom till att leva ihop med dem istället.....

Ja, det är ju inte första gången man läser om dessa problem i trådar här på forumet, och jag har även ute i verkligheten hört om liknande fall. Själv har jag svårt att förhålla mig till fenomenet då det är så knäppt för mig. Mina föräldrar var så måna om att mina barns mamma tyckte det var ok att de hälsade på att det nästan blev fåningt åt andra hållet. Mina svärföräldrar respekterar givetvis min vilja när det gäller besök hos oss, även om jag hittills aldrig behövt säga ifrån. 

Så det är ju på sätt och vis jävligt lätt för mig att sitta och skriva hur jag tycker din man ska bete sig, men det är å andra sidan det enda jag kan göra. Och min åsikt kvarstår - det är hans förbannade skyldihet att fatta detta. Du och barnet är hans primära familj nu. Era viljor och ert välbefinnande går före hans övriga familjs. 

I den bästa av världar så krockar ju inte dessa båda familjers viljor, och givetvis finns det situationer där din vilja säkerligen även av mig skulle kunna uppfattas som för krävande, men den situation du beskriver är ganska enkel för mig. Min livskarmat älskar min familj och de (som jag skrev) respekterar hennes viljor totalt. Men hon skulle inte heller tycka livet blev bättre ifall hon var tvungen att träffa dem två gånger i veckan.