Min lilla kille är snart 6 månader och reagerar inte alls om jag lämnar rummet. Jag har aldrig lämnat honom ens till pappan nån längre stund men de känns som om han ler och uppskattar främlingar mer än mig ibland. Jag kämpar så för att vi ska få en optimal anknytning men är så orolig att jag gör någonting fel. När börjar barnet reagera när mamma lämnar rummet och när inser de att främlingar är främlingar och mamma och pappa är speciella?
Jag kan inte detta så bra men är det inte fram åt 8-9 månader som barn börjar utveckla just mammighet/pappighet?
Det kommer nog ska du se. Jag tycker tvärt om att det känns bra att barnet är utåtriktat och tycker (och är nyfiken) om andra människor :)
Alla barn är inte mammiga eller pampiga heller, betyder inte all de inte älskar sina förändrar eller att det är något problem med anknytningen. De barnen är bara helt övertygade om att alla människor är goda och inget att vara rädd för, de är nyfikna på sin omgivning och livet!
Barnet är för liten ännu. Vid 8-10 månader kommer seperationsfasen och då kommer du ångra att du var orolig nu för då kommer du ha ett plåster efter dig
Tack för era svar!
Jag har läst att de börjar uppfatta distans mellan dem och andra först vid 6 månaders ålder. Jag vill ju inte att han skall bli ledsen när jag lämnar rummet eller när någon annan tar honom men jag hade kanske önskat någon liten hint om att jag är speciell ;).
När pappa kommer hem från jobbet tittar han bara på pappa hela eftermiddagen och reflekterar inte ens när jag går in och ut ifrån rummet :S. Är era också så?
Min lilla böna var också sån, kändes så otacksamt och ouppskattat då man tagit hand om henne hela dagen, ammat, vyssat, sjungit och börjat om igen. Och ändå hade hon bara ögon för pappan då han kom hem. Det går över. Nu får hon glädjefnatt när hon ser mig också.
Ok, de kanske går över!
Han är ju vansinnigt mammig när han ska sova och skulle inte komma till ro hos nån annan. Jag är väl bara inte så rolig helt enkelt ????