Att inte orka

Vad gör du när barnet gnäller? Om han är mätt, fått nu blöja osv så jag VET att det är inte är därför han gnäller så skulle jag försöka avleda med något. Det låter som att han vet vem han kan köra med. Du måste sätta stopp!!

Kan inte mannen vara hemma med honom själv några eftermiddagar/kvällar medan du gör något som du tycker om? Promenera, simma, ta en fika, handla?

Sover han i egen säng?

Känns som ni hamnat i en ond cirkel. Hans gnällande och skrikande gör dig irriterad och trött vilket leder till att han känner att något är fel och gnäller mer.

Försök att inte bära runt på honom och sysselsätta honom hela tiden, det är ingen fara om han gnäller eller är arg en stund (du får försöka att inte lyssna). Försök att behålla lugnet och småprata lite med honom när du pysslar med ditt. Även små barn älskar att hjälpa till så bjud in honom att "diska" i vasken när du lagar mat eller ladda tvättmaskinen mm Vill han hellre skrika så låt det bara vara och fortsätt med ditt...Men le mot honom då och då, klappa om honom i förbifarten, ge honom något att pilla med, håll i hans hand, prata lugnt. Han ska inte känna sig till besvär eller bortstött, men fall inte för att låta hans gnäll bestämma över dig och familjen för det blir ohållbart. Lär honom att ni gärna umgås med honom men inte för att han gnäller, då får det vara! Behåll lugnet och fejka att ni faktiskt inte alls bryr er om massa gnäll utan har det trevligt ändå och han får gärna vara med!

Jag kan lova att jag har försökt med allt. Jag vill inte ha honom vid spisen när jag ex.lagat mat då det kan skvätta eller att han är snabb med händerna där de inte ska vara..
Jag försöker ta fram saker som han kan leka med, när maten sköter sig en stund själv försöker jag sätta honom på golvet och mig men han vill sitta i min famn och så säger han upp, upp och han vill jag ska stå..

När jag frågar ska vi gå och leka med bilar, bandy ja sånt han vill leka med när han är nöjd de få stunder han är det så vägrar han och bara skriker neeej.

Eftersom jag jobbar skift så är jag inte hemma varje kväll vilket resulterar i få egna kvällar för när jag väl är hemma på kvällen då är jag så trött att jag inte orkar något.. Ska ju ändå upp dagen efter vid 06.00 då de större ska iväg till skolan.

Nej han gör ju inte det. Han äter välling fortfarande 2-3 ggr på natten vilket vi försökt sluta med men jag orkar inte när jag jobbar .. :(
Och vi har inte råd just nu att köpa en säng. :(

Men är han svår, gnällig och kinkig eller bara du som upplever honom så? Går han på förskola? Vad känner pappan?

Jag har försökt ignorera.. Häromdagen när vi var påväg hem från hans farmor så fick han sitta vagn.. Han avskyr det men hade inget alternativ.. Han skrek så jag fick spänna fast honom i vagnen för jag skulle inte orka bära honom hela vägen hem.. Alla glodde på mig men han fick skrika hela vägen hem i ca 15 minuter.. Och det slutade inte.. Han var så arg på mig när vi kom hem så han fortsatte skrika i 30 minuter till.. Jag avskyr att höra honom ledsen :(

Han ger sig liksom inte med att skrika förrän han får som han vill.. Han kan skrika i evigheter och det gör så ont i mig när han sträcker sig efter mig och gråter och säger mamma upp.

Han är heller inte som mina andra barn.. När han är arg ledsen så får jag inte röra honom eller komma nära honom.. Mina barn ville alltid bli tröstade men inte han..

Och ändå känner jag ofta att varför skaffade vi ett barn till :(

Först och främst vill jag bara skicka en kram!

Jag kommer faktiskt säga tvärtom mot vad dom andra sagt.
Så små barn gnäller/gråter inte för att trotsa, jävlas, köra med dig mm.
Utan dom är för små för att kunna utrycka sig ordentligt med ord och sätta ord på sina känslor.
Så jag skulle fortsätta försöka svara så mycket som möjligt på barnets kommunikation som möjligt.
Men att kanske försöka hitta lösningar som underlättar vardagen.

En sele kanske kan vara ett alternativ? Då kan h*n kan sitta på din rygg när du lagar mat. Sitta i selen när h*n inte vill vara i vagnen.
Många gånger så blir dom nöjda bara dom får sitta nära och då är selen superbra för då glider dom bara med och tittar på det du gör samtidigt som dom får din närhet!

Tipsar också om gruppen "Nära föräldraskap" på Facebook.

Du är en bra mamma! Det är mänskligt att inte orka ibland!!

Hur gör han mot pappan?

Vad gör du när han kommer och vill upp?

Jag skulle börja med att försöka få bort nattmålen! Testat vatten? Nåt mer mättande på kvällen innan läggdags?

Har ni ingen madrass över att ha på golvet? T.ex blocket har sängar..

Kan inte pappan ta de kvällar som du är trött? Går han på förskola? Har ni ingen som kan avlasta någon timma?

Skaffa en bärsjal och lär dig knyta upp honom på ryggen. Då kan du laga mat och göra allt utom att duscha men ändå ha honom nära. Bärsjal är bättre än sele då han kommer högre upp och kan se över din axel. Bärsele funkar bäst på promenad. Att bära istf vagn tror jag han skulle gilla också så slipper du honom skrikande ute. Om du har Facebook så gå med i gruppen Bärsjalar! för tips och inspiration.

En svår fråga. Jag vet ju så väl hur ont det gör i en när ens barn gråter efter en.

1½ är en känslig ålder att skiljas från sina föräldrar och då börjar många på förskolan.

Samtidigt, du gör honom ingen tjänst om han får som han vill hela tiden. Det finns också studier att pojkar redan vid 6 månaders ålder vet att om de skriker och visar sitt missnöje så får de som de vill fortare medan fickor vid samma ålder lärt sig vänta på sin tur. Så även om barn inte gör saker för att jävlas så vet de mycket väl hur de ska få som de vill.

Bärsjal eller annat sätt att kunna bära med dig pojken medan du gör ditt är en bra idé. Men du bör även låta honom sitta själv ibland, han dör inte av det. Om du gör så som Anonym (Jenny) skriver så överger du ju inte honom. Han ser dig, han vet att du finns där och om han skriker för blöjans skull, för hungerns skull så får han hjälp. Att införa tid där du bara är med honom som rutin, en stund för bara er när ni sitter och kramas eller du läser för honom kan också skapa trygghet.

Pappan måste också ta pojken ofta så att du kan ägna dig åt de andra barnen eller åt dig själv.

Ang säng, titta på bortskänkessidorna, det skänks bort en massa saker som är nästan helt nya.

Har provat sjal ända sen han var liten men han avskyr att vara i den. Utan det är bäras med mina armar vid höften han ska annars skriker han. Han vet precis vart mina ömma punken sitter värkar det som.

Pappan kommer hem vid halv 6 alltid och då är minsta som mest gnälligast och vill vara hos mig, hur mycket än pappan försöker locka med honom i lekar. Märks att han är i en sepatationsfas men mest hemma när pappan ska ta honom. Jag kan inte gå till ett annat rum för då blir han helt förtvivlad om han inte ser mig. Det får bra att lämna på dagis men inte hemma med pappa. :(

Pappan får ju lägga honom de dagar jag jobbar kväll. Då går det bra för då har han hämtat på dagis. Ibland har jag även sagt på kvällen att jag ska åka och jobba så låtsas jag gå dör att pappan ska lägga men han kan skrika länge. Så det har vi gett upp. Känns för grovt att sätta hans känslor på prov så :(

Han äter jätte bra på kvällen så vet inte varför han kräver så mycket på natten.

Känner sååå väl igen mig, även i de där mörka tankarna som man får så dåligt samvete för. Jag har tyvärr inga råd att ge, men det blir bättre! Sakta men säkert. Vår yngsta fyller snart 4 och det allra mesta av klängigheten, gnällande och missnöjet är borta nu. Kram ts!

Kanske bör du se till att vara borta, på riktigt minst varannan kväll ett tag så pappan får riktigt knyta an utan dig i närheten som barnet kan grina efter? Han vet ju att om han grinar så ger du efter.
Pappan kanske ska ta det mesta med barnet en tid, hämta på förskolan osv. Och när du är med barnet så lägg ner alla måsten som inte är måsten på riktigt, de får ni ta när ni är hemma tillsammans och VAR med barnet, både fysiskt och mentalt, bara var med honom så han riktigt riktigt får tanka närhet.

MEN, vägra stå om det blir jobbigt för dig, sätt dig ner och läs för honom eller bara krama. Gnäller han, sätt ner honom på golvet. Ta upp honom när han visar att han vill upp och sitt kvar även om han vill att du ska stå, säg lugnt nej, mamma vill sitta nu och du får gärna sitta här men inte gnälla, då får du gå ner på golvet. Och så upprepa upprepa upprepa. Det ÄR jobbigt att vara förälder ibland och man måste ta jobbiga beslut och genomföra jobbiga saker ibland men det är ju en del i det hela.

Mat måste ni ha och om du burit och funnits för barnet så vet du att du kan göra mat utan att barnet tar skada. Stålsätt dig. Småprata glatt med honom men fortsätt med maten hur mycket han än gnäller. Prata om maten du gör, att det ska bli så gott osv det kanske hjälper dig att klara av att inte ta upp honom.

Ta hjälp av BVC om ni måste, de flesta är mycket bra även på såna här saker.

Sånt barn som du fick som nr 3 fick jag som nr 1. Därför blev det inga fler.
Men skämt åsido, hur trodde du att det skulle bli?
Vad hade du för förväntningar?
Ofta mår man ju mer dåligt för att verkligheten inte blev som man hade tänkt, än att det är som det är. Förstår du? Har man för höga förväntningar på saker så blir det ju dubbelt så tufft när man inte får ihop det. Sänker man kraven och förväntningarna och tar det som det kommer så behöver det inte kännas lika jobbigt allting.

Sen måste du involvera din man mer. Det är inte rimligt att han ska ta det som han tycker är "kul" medan du tar allt annat i princip. Snacka om dubbeljobb. Sätt er ner och prata, gör en plan, fundera över hur ni skulle vilja att helgerna såg ut tex. Tänk igenom vad som krävs för att kunna göra det. Oavsett om det handlar om att ni skulle vilja ta med barnen ut och grilla korv i skogen eller åka till ett badhus. Vad behövs? Vad ska kanske fixas hemma först? Kan man göra så att ett av barnen är hos en kompis och leker så länge eller hos en barnvakt? Så att ni kan foka på de andra två? Eller är det viktigt att ni alla gör saker tillsammans?

Det är inte raketforskning men ni två som vuxna och föräldrar måste försöka komma ihop er lite mer och sikta mot samma mål. Annars funkar det inte och till slut tröttnar man.

Kan tillägga att han kanske hämtar max 1-2 går i veckan ibland inte alls även om han gärna för min del skulle få det. Men eftersom jag slutar tidigare så får jag ju inte ha honom längre på förskolan.

Sen jobbar han 100% och jag ca 75% och då tycker ju han att han gör ett mer jobb än mig, fast det är jag i regel som sköter hem och barn. Visst gör han en del om man tjatat men 90% av allt här hemma gör jag. Det går inte prata med honom.

Sovmorgon får jag Heller inte längre då lillen vägrar gå upp med sin pappa. Han skriker och våldshåller mig. När han sen ser att pappa ger upp då börjar han slå mig. Jag är trött och skulle behöva också en dags sovmorgon då jag går upp 06-06.30 varje dag plus vakna nätter.

Vad jag förvänta mig innan jag fick honom. Helt ärligt,, alla da att tredje barnet är så lätt, det bara hänger med. Men han är.lika krävande som 3 små ungar tillsammans. Nej jag vill inte leva så här. Jag saknar mitt gamla jag.

Jag har gett upp allt. Inte ens träning orkar jag med längre. På kvällarna är man helt Slut när sambon kommer hem. 1 timmes träning gjorde att jag mådde bättre men all energi är som borta och ser ingen livsglädje alls längre i nått.

Jag vill bara vara själv och få sova i några dagar :(

Åk bort en helg och låt sambon ta det.
Du behöver sova ut och han behöver veta hur mycket du gör hemma.
Jag vet inte hur gamla de äldre barnen är men den äldsta kanske sova hos kompis/kusin 1 natt den helgen om din sambo inte vill vara själv med alla 3 barnen hela helgen.