Orkar snart inte med mannen mer

en klart som fan att han är trött när han spelar hela nätterna!  Knappast nåt att gå till doktorn för. Det enda som botar är att han sover de timmar han behöver!

Jag har en tonårsson som beter isg ungefär sådär, men han lägger sig kanske efter kl 02-03. Vi tjatar och pratar med honom för givetvis är han supertrött och kan sova till 12-13 om ingen är hemma och väcker honom.  Vi kämpar med honom för att han ska fatta att så här kan han inte leva, han ser ingen koppling mellan att han är så trött på morgonen och är uppe mitt  i nätterna. Min son har dock en diagnos, vad har din man för ursäkt?

Det är dataspelandet som är felet. Han har vänt på dygnet!

Ställ ett ultimatum att ni ska få lika mkt egentid på varsitt håll. Han har fått barn och får fan växa upp.

Dessutom att inte hjälpa till extra när du är sjuk också är riktigt illa.

Han behöver ta hand om ert barn extra mkt nu och knyta an.

Han sitter väl bara stilla framför datorn?
Tror han skulle bli piggare och må psykiskt bättre om han gick ut på promenader på dagarna. Han kan ju ta med barnet i vagnen, så får du vila lite och återhämta dig. Vet många deppiga som börjat må bättre när dom rör på sig + att man behöver vara ute i dagsljus, dels för kroppen skull men också för välbefinnande.

Så jaga ut han på en promenad på minst 2 timmar varje dag så ska du se att han börjar må bättre + att han orkar mer!

Tack för era svar.

Vi har redan diskuterat detta så många gånger att jag kan konversationen utantill. Jag har sagt till honom att det är spelandet som gör det,men han påstår att om han lägger sig vid 4-5 och sover till 12-13 så får han ändå 8-9 timmars sömn. Jag har sagt åt honom att det inte hjälper för kroppen är ju gjord för att sova på natten och inte dagen. Men han säger att det inte ska spela någon roll så länge han får sova 8-9 timmar.

Han har ingen diagnos förutom depression, har han haft i några år. Jag har själv varit depremerad och gått på samma medicin som han gör, så jag vet att man blir sjukt trött av dom. Jag kan inte be honom sluta på dom för då har jag visserligen en piggare partner men en som är ledsen konstant och har ångestattacker flera gånger om dagen.

Varje gång vi pratar om detta så blir han gråtfärdig och säger att han mår jätte dåligt över detta och att han ska bättra sig. Jag vet att han mår dåligt över detta men det som stör mig mest är att han inte tar henne när han väl gått upp. Utan jag får påminna honom konstant så ofta slutar det ändå med att jag tar henne istället. Jag känner mig helt maktlös och slutkörd. Just nu väntar vi på en babymonitor med posten så hon kan sova i sin egen säng, så att han kan ta henne när hon vaknar på natten för att äta. Men jag tror inte det kommer funka för han får inte henne att komma till ro,och jag är hela tiden rädd att han ska somna med henne i famnen. Han går mkt i sömnen och sätter sig upp i sömnen osv så jag vågar knappt ge honom till henne ändå. Detta är ju ohållbart såklart och jag inser att mycket är mitt eget fel...

Men börja jobba o låt pappan ta hand om barnet under dagarna, till att börja med.

(Hur kommer det sig att FL verkar krylla av trådar där båda föräldrarna är hemma i princip heltid och har liknande 'problem'?)

Jag pluggade till sköterska när jag blev gravid så slutar jag vara mammaledig är det skolan igen som gäller. Mannen förlorade sitt jobb när jag var nygravid och har nu två vikariat och sin a-kassa. Jag har oerhört svårt för att bli gravid och vi försökte i flera år och stod i kö för ivf när jag blev gravid så abort fanns inte på kartan. Dessutom har vi en väldigt bra relation i övrigt. Och han avgudar sin dotter och mig. Han är min bästa vän.

Det var planerat att han skulle gå på pappaledighet när lillan var ca 6 månader,men eftersom han är såhär trött så har vi kommit överens om att det inte går.

Låt oss säga att det är helt ok för kroppen att sova 8-9 timmar på dagen MEN då är väl barnet vaket? Ska han sova bort all tid när alla andra är vakna? 

Om han inte fattar att han är spelberoende så får du ta undan datorn ett tag.  Har gjort så med min son och det är hemskt att se hur frustrerad ha blir, hur medgörlig han plötsligt blir, han lovar göra allt man vill bara han får tillbaka datorn osv osv.
Precis som en drogberoende eller alkoholist.

Det är skillnad på att vara ungkarl och att ha ett litet barn att ta hand om.  Han får väl schemalägga när han kan spela, klarar han inte det och inte är villig ta hjälp att bli av med beroendet, kommer inget bli bättre

Han vet att han är spelberoende. Har han varit i många år. Vi höll på att göra slut pågrund av det för några år sen då han spelade hela natten och sov hela dagen precis som nu, och då jobbade jag när han väl var vaken så förhållandet var ju på väg att dö ut. Vi pratade om det och det blev bättre på så sätt att han la sig lite tidigare och gick upp tidigare. Men då fick han bara 4-5 timmars sömn och då var han ändå en zombie som jag fick hålla koll på hela tiden så han inte somnade. Han säger att han måste få spela för det gör honom glad och får honom att tänka på annat än sin depression. Jag fogade mig till slut och jag lärde mig leva med att ha en zombie om dagarna som partner. När jag vlev gravid var han överlycklig då vi försökt i flera år, och han svor dyrt och heligt att spelandet skulle komma i andra hand.

Han säger att jag kan säga åt honom att inte spela alls så gör han det, men då mår han ju dåligt över det istället så det känns inte som någon lösning.

Jag har sagt till honom att han kan väl nöja sig med att "bara" spela från 22-23 till 1- max två på natten. Och det har funkat någon gång ibland,men det slutar nästan alltid med att han sitter uppe bra mycket längre än så. Han säger att han fastnar i sitt spel för han har så roligt. Då får jag ju dåligt samvete för jag vill ju att han ska ha roligt när han är deprimerad.

Jag förstår som sagt att det är mitt eget fel som låtit det här pågå så länge, men han lovar hela tiden att det ska bli bättre.

han ska kontakta hjälp så han verkligen kan få bukt med beroendet. Har man hållit på så många år lär det vara extremt svårt att sluta. Sätt larmklockor, timer som slår av datorn när hans speltid är slut 

det är HAN som måste ändra på det här. 

Om han till och med erkänner att han är spelberoende är det väl självklart att han borde sluta spela helt...som att ge en alkoholist en drink om dagen för att han blir glad av det! Borde vara hans familj som gör honom glad inte något påhittat trams! När han väl slutat spela en längre period kommer han nog kunna värdera och glädjas mer av verksamheten!

Dessutom att vara trött är ingen ursäkt att inte ta ansvar för sin bebis, vilken småbarnsförälder är inte trött? Vilka föräldrar med bebis får sova tills man vaknar av sig själv? Som förälder kan man inte lägga timtal varje dag till en egen hobby, tror din sambo det lever han inte i verkligheten och det är dags att han skärper sig och växer upp!!

Sen som du själv verkar förstå kan du inte hålla på o ingripa o rätta honom när han är med er bebis, han måste få knyta an till bebisen på sitt vis precis som du gjort.

En mil om dagen gör susen!

En podd i öronen... Man kan lära sig att tycka om löpning. Få in honom på det spåret!

Jag känner igen delar av mannens beteende och vet hur det slutade för vår del.

Min äldsta dotters pappa har haft problem med återkommande depressioner med perioder av panikångestattacker, självskadebeteende och suicidförsök för att lindra ångesten. Han har flertalet gånger blivit inlagd när det varit som värst och sedan har jag haft två barn att  ta hand om då jag fått hålla koll på att han inte får för sig att skada sig.

I perioder så flyr han in i datorspelande eller bestämmer sig att han ska skriva och ge ut en bok. Då försvinner han iväg tidsmässigt och kan sitta uppe halva nätterna. Tyvärr var dessa "maniska" perioder oftast en väg in i en ny depression även om jag aldrig lyckades se de diffusa tecknen att han struntade i att duscha regelbundet och borsta tänderna innan läggdags, då han inte ansåg sig ha tid, i tid med kunde se det efteråt.

När vi fick barn var han superengagerad med barnet sina 10 pappadagar och mer eller mindre slet henne från bröstet verbalt. Sedan började vi en ombyggnadsprocess med planritningar och byggnadslov och där försvann han då han inte både orkade arbeta, planera bygget och umgås med dottern. Hans panikångestattacker ökade och jag stod ensam med en nattätande tös med amningsstart med 1-3 timmars mellanrum, ett hushåll att sköta utan avlastning trots att jag gick som en zombie. Efter drygt ett år separerade vi, då han tyckte allt var mitt fel. Just då var det skittufft att mötas av en galning och tvingas fly med barnet för jag visste inte vad han skulle ta sig till.

Idag lever jag i en relation med en stabil man, visserligen nattuggla, men han går ju tjata upp i alla fall och är mån om barnen på ett helt annat sätt.

Den äldstas pappa träffar henne 9-16 en dag varannan helg, nu när hon är 4,5 år fungerar det, men när hon var yngre och inte kunde uttrycka sig upphörde umgänget ofta helt i perioder på någon månad eller två.

Vi gick på familjerådgivning på pappans initiativ, men då hade han nog redan bestämt sig för en separation, så läxorna vi fick att diskutera tyckte han var oviktiga och samtalen gav inget resultat. Pappan ansåg bara att jag skuldbelade honom.

I ert fall skulle jag råda er att söka hjälp via bvc och att ni får samtalsstöd där, om ni ska lyckas vända på er situation. Kanske behöver ni samtal både var för sig och tillsammans om ni ska ha någon chans att komma vidare, annars är nog risken stor att du står som ensamstående inom en snar framtid eller utbränd om ni har ett tufft barn på nätterna.

Sedan är ju frågan varför han måste spela sen nattetid? Han får väl ha några timmars spelande när barnet sover på dagen och ni går och lägger er samtidigt eller något. Någonstans måste ju hans spelande begränsas och sömnen prioriteras så han kan vara en närvarande pappa och sambo. Dock låter det som att du till viss del har tillåtit detta beteende länge, så risken är att det inte kommer ändras så mycket utan terapi och först om han själv inser problemen.