Omdömeslös pappa!

Du kanske enligt honom är väldigt överbeskyddande men han verkar ju totalt omdömeslös! Kan ni inte enas om en medelväg? Om ni kommer överrens om vissa regler och han inte följer dem visar han ju att han inte tar ansvar trots att han tidigare varit överrens om reglerna.

Fungerar inte logik får du väl vädja till hans känslor, uttryck hur rädd du är att något händer och hur du ständigt är orolig att ert barn ska skadas allvarligt!

Jo, jag vill jättegärna enas om medelväg. Men han håller det inte. Han håller däremot med mej varenda gång, galet nog. Han tycker oxå det är omdömeslöst att lämna 2 åringen ex med poolgrinden öppen med 10 åringen eller att 2 åringen är ensam i snickarboden med sågar och yxor längre stunder än en minut. Med skruvmejslar är han mer dryg ch där kan jag väl ge med mej, men klumpigheten är ju direkt farlig. Det känns ibland som han vill göra vårat barn lika stort som bonusarna han kan bunta ihop dem lixom. Men det är ju inte aktuellt de närmaste åren.

Jag tycker det låter illa, och du överdriver inte!

Jag skulle skriva ut artiklar om olycksfall med barn och ge honom en hög att läsa och diskutera kring. :/. Det finns massa exempel på olyckor där man släppt blicken en stund och barn drunknat eller försvunnit. Tex i somras var det en liten ettåring som drunknade i Umeå... Alltså man får vara hur slarvig man vill-om man kan leva med konsekvenserna...till exempel att man tappar bort en plånbok eller mobil. Men om man inte kan leva med konsekvensen att ens barn kan vara med im en allvarlig olycka eller dö- då måste man tänka efter lite.

Har du pratat med honom?

Det kan vara bra att veta att ex ADHD är ärftligt. Mer starkt genetiskt från pappan. Det är ju inte säkert att din son eller man har det, men det son har, kanske pappan har. Har man ett funktionshinder är problemen inte lika mellan liten och stor. Men likheten är att man inte gör något med flit. Det bara händer. Kanske är din man enbart en slarver. Kanske behöver han stöd och verktyg till att få ordning. Det skulle ju vara jätte olyckligt om era barn skulle skadas.

Håller helt med dej aleydis!! Senast så sprang kompisen lilla 2 åring bort i skogen, men jag tror att maken förväntar sig att våran lille ska fixa ansvaret själv.

Ja, Nerfherder, jag har ju samtalat med honom i alla foormer som går. Fast artiklar jag inte visat.

Kanske vända på det o fråga honom vad som krävs för att han ska ta det på allvar. En olycka? Att han inte får va ensam m barnet?

Oj! Nej du överreagerar verkligen inte! Man undrar ju varför det inte går in i hans huvud att han måste tänka till? Det verkar ju inte vara första gången du pratar med honom om detta. Säger som en annan här; skriv ut ett helt gäng med artiklar om olycksfall bland barn, för honom att begrunda.

Jag fick nog igår och sa att jag faktiskt inte vill ha det såhär, det är farligt för småbarnen och han ger mej ångest och spänningar utan dess like. Har sagt att jag lämnar honom nu. Han ville absolut inte det och sa att det var absolut sista gången. Jag sa att han sagt det förut och vad var skillnaden då han alltid lyckas hitta en anledning att slippa ta ansvar. Han sa att han ska ha nolltolerans med sig och alltid ha uppsikt utomhus hoppas på det för jag vill så gärna vara med honom och vara en familj, men tänk om han struntar i det och olyckan händer och jag visste att han är omdömeslös, skulle aldrig förlåta mej själv. Ska kolla efter utdrag. Vi har sett på programmet, sofias änglar och då ser han betagen ut och han lovar att vara nogrann. Men han är nog lite impulsiv i stunden.

Det låter värre än min pappa!

Han slängde ut mig för en röd skidbacke när jag var 2. Du är överbeskyddande pga hans omdömeslöshet. Ni borde jämna ut varandra. Tyvärr är det ju jävligt svårt att ändra på män. Seriöst, han kunde fan bli överkörd av en traktor! Jag höll ju på att dö typ fem ggr pga min pappa men vi har mkt god relation ändå ;)

Vad tänker du att du kan göra?

Var är bebisen? Så ni har tre barn hemma? Blev du gravid direkt eller hur kommer det sig att du inte märkte av detta innan du blev gravid med honom?

Tycker inte att du överreagerar. Vissa av sakerna kan väl vara mer av en förhandlingsgrej som att springa själv på lekland eller hålla på med skruvmejslar, där kan man tycka olika även om jag själv är mer som dig där med.

Men sånt som att lämna barnet i livsfarliga situationer med äldre barn som "vakter" som man redan vet är helt opålitliga, det är bara inte okej. Inte bara kan tvååringen komma till skada, men "skulden" kommer dessutom då att landa tungt på ett äldre syskons axlar. 

Nej, vi har aldrig haft småbarn tillsammans, jag är inte typen av kvinna som behöver beskydd eller daltande så det har lixom aldrig kommit upp förut.

Vi har två små barn. Han har två äldre. Har aldrig sett honom vara så sina stora.

Känner igen lite av det du beskriver med min sambo, jag tog på mig livvaktsrollen totalt de första åren.
Tänkte många gånger att har jag fel i mitt tänk?
Är jag en hönsmamma?
Men sedan tänkte jag skit detsamma hur det ligger till, jag måste ta ansvaret när det är som det är.
Det har varit skitjobbigt men värt det.
Planerar dock inte fler barn.
Nu är barnet tre och kan ta hand om sig själv mer så det blir bättre och bättre.