Är det jag som tänker fel?
Både jag & min sambo har varit studenter under en lång tid av vår relation. Vi, eller han, tyckte vi skulle vänta med all planering av giftermål, barn & hus tills vi gått klart skolan vilket känns logiskt. Jag tog i examen i juni & arbetar heltid, han startade firma men i och med att de inte går plus ännu får han jobba extra på sina gamla jobb = ingen tid ihop. Han säger att han jobbar för vår framtid och försöker jobba hårt nu för att inte behöva de längre fram, utan att businessen ska rulla på själv. Innerst inne vet jag verkligen att han kämpar hårt för oss, det går inte att bortse och han säger att det inte bromsar vår andra planer. Nu är det oktober, vi har mindre tid ihop, ingen förlovning eller antydning till bröllop och jag känner mig så fruktansvärt irriterad på honom för att han beslutar sig för att starta eget nu när jag trodde vi äntligen skulle ta tag i våra drömmar.
Jag kanske låter otacksam, men jag har samtidigt en dröm om att bli fru, få barn. Just nu känns det som jag slösar min tid på att vänta tills vi kan köra medan det känns som att alla runt om kring oss hinner med barn efter barn. Jag fyllde 26 för ett tag sedan och känner mig så otroligt stressad att jag knappt kan tänka rationellt längre. Jag går runt hela tiden och stör mig, han tycker att jag ältar mycket och han säger att han gör sitt bästa för att de ska bli bättre med jobbtider osv, men någonstans har jag tappat hoppet. Jag vågar inte lita på att de blir bra, känns som jag bara väntar och väntar.
Ber om lite input.