Vuxenmobbning

Jag studerar på en vuxenutbildning på universitet och har mer och mer börjat uppleva ett utanförskap i klassen. Det gör ont i hjärtat! Det är inte så att jag egentligen har behov av att vara vän med andra i klassen, har barn hemma och ingen egentlig tid till att umgås efter skolan. Men vanligt trevligt bemötande! I klassen är vi till en viss del beroende av varandra då vi gör mycket grupparbeten och presentationer inför varandra. Jag upplever mer och mer att andra pratar bakom ryggen på mig, det är klart att det är omöjligt att påvisa men sådant märks. Detta gör mig osäker, "self consious", och det påverkar mig negativt inte minst studierna då jag blir nervösare än nödvändigt vid presentationer och praktiska övningar som bygger på samarbete. För inlärningen är det positivt att diskutera innehållet i utbildningen med andra men som det ser ut just nu känner jag mig mest ledsen och osäker och har då fullt upp med att låtsas som att allt är bra, tänka på hur jag för mig inför andra, istället för på sakfrågorna vi ska lära oss. En tjej i klassen har rakt ut dissat delar av min presentation, inte konstruktivt utan bara spydigt. Det är inte schysst och hon skulle aldrig fällt nedlåtande kommentarer annars, det beror nog tyvärr mest på att det var jag som presenterade. Jag har mig veterligen alltid varit vänlig mot henne. Det är också mitt vapen, att vara vänlig trots att någon inte är det mot mig. Vänlig men kort, om det krävs. De jag brukar luncha med har börjat att inte diskutera saker med mig. Subtila saker, jag vet, men det är så utanförskap fungerar. Häromdagen råkade min grupp glömma bort mig och göra grupparbete när jag inte var med. Själv känslan sjunker, med allt vad det innebär!

Frågan är egentligen, hur hanterar jag det här? Jag kan ju konfrontera den här tjejen, säga att du verkar inte gilla mig och så kan det vara, men visa gärna respekt och hyfs ändå. Men då kanske det blir ännu värre, då kanske hon känner sig påhoppad och konflikter blir ett faktum. Och så söker hon stöd hos andra och gaddar ihop sig gentemot mig. Jag kan ju fortsätta att låtsas som ingenting. Jag kan ju definitivt inte kräva av någon att de ska umgås med mig för att vara snälla heller, vill ju inte tvinga mig på någon. Att ignorera och inte låtsas om läget verkar ju det rimligaste men det kommer ju inte att lösa något. Är det någon som har en idé? Min självkänsla är nästan slut och hur kan jag få tillbaka den?