Kan inte få fler barn, nu är min väninna gravid.

Acceptera dina känslor, låt dem komma, men låt dem inte ta över. Efter ett tag kommer dessa känslor att klinga av.

När tankarna och känslorna kommer låt dem skölja över dig som en våg som slår över dig, du kommer snart upp igen.

Förstår verkligen dina känslor! Måste kännas hemskt. Hade inte fått ett tredje hade du säkert inte känt såhär. Kan du prata med någon? Typ en kurator. Det är svårt med "förbjudna känslor" men man kan inte rå för dem. Det är så klart svårare för dig när du vet att du absolut inte kan heller. Varför har läkarna sagt att du inte bör? Känner du någonstans att det är värt risken? Skulle sjukvården kunna hjälpa dig om du mot förmodan går emot läkarna?

Tack för era svar!

Jag kände verkligen att jag var nöjd med mina två gossar fram tills att min väninna blev med barn. Vi umgås jättemycket med dem och nu har min äldste son börjat tjata om ett till syskon, för kompisarna ska ju ha. Kul.

Jag kan bli gravid igen, och specialistmödravården skulle hjälpa mig, men risken är stor att jag skulle bli mycket, mycket sjuk. Känner att jag hellre är relativt frisk och funktionell för mina två existerande barn än tar risken. Men hjärtat blöder!

Usch vilken jobbig sits! Förstår verkligen precis hur du tänker. Känns bra att du tänker på dina existerande barn men framför allt dig själv i ditt beslut. Men låt dig själv känna det du känner. Det är helt normalt och du måste få tänka så. Sen får du tänka att mycket av känslorna kanske du inte ens hade haft om du haft valmöjligheten men det kommer du ju inte ha och sånt är svårt att komma över. Det är en sorg för dig. För barnet du aldrig kommer få och självklart så tänker du ju på att barnet också skulle haft en bästa vän i deras barn. Måste vara svårt när de vill ha syskon också. Har själv två pojkar och det är den finaste gåvan man kan få, två av samma kön när i ålder. De kommer ha så roligt ihop och bli så tighta med varandra!

Tack för din förståelse. Jag ska ta mig tid att sörja och låta känslorna ha sin gilla gång. Inte mycket annat jag kan göra. :(

Är i alla fall lycklig att jag lyckades få mina två pojkar innan sjukdomen slog till värre. Min väninna har två flickor och de och mina pojkar är jämngamla och otroligt tighta. På nåt sätt ser jag framför mig att hon får ännu en flicka och så skulle jag ha en pojke till och så skulle allt vara som i gamla bebistider igen. Och så hajar jag till...det blir aldrig så.

Jag tror det skulle hjälpa dig att lyfta blicken lite. Sluta titta på din väninna och sluta sörja drömma om att ni ska vara barnlediga tillsammans. Titta på vad du har och titta i stället på dem som inte har några barn eller ett barn. Försök att tänka tacksamht varje gång du blir ledsen och fokusera på det som är BRA i ditt liv.

Jag har bara ett barn, kan inte få fler. Jag är avundsjuk på dig som har två...

Har ni nån tävling om vem som får mest barn?

 

Håller faktiskt med om detta.

Man äger sina känslor MEN vad är det som du egentligen är avis på? Att hon får ett extra år ledigt från jobbet? Ett extra syskon till barnen som du antagligen redan har fullt upp med? Hårda ord, men man ska faktiskt bli lite självkritisk när man börjar nysta i problem som inte behöver finnas där.

Jag är avundsjuk på allt tror jag. Men främst på att hon kommer att ha en liten när mina redan börjar bli stora. Föräldraledigheten är jag inte avundsjuk på, eftersom jag själv ännu är hemma med barnen. (Vi bor inte i Sverige, det är vanligt här)

Framförallt är jag väl avundsjuk på att hon är frisk och får välja själv, medan jag är sjuk och måste lyssna på läkaren. Vore det inte för min sjukdom skulle jag vilja ha fler barn, oavsett hur många nån annan skaffar. Men jag har ändå känt mig nöjd med mina två tills väninnas graviditet rörde upp gamla känslor.

Men jag försöker lyfta blicken för allt vad jag är värd. Tack för era råd!

Tillåt mig att gissa lite: Du har haft en bekymmersfri barndom och ditt vuxna liv har blivit som du planerade, tills du insjuknade? Du känner dig "orättvist behandlad"?

De allra flesta råkar ut för något otrevligt i något skede av livet, som gör att man inte har full kontroll över sitt liv längre. Vissa har det med sig från dagen de föds, för andra inträffar det när de är 80 år gamla. Du var kanske yngre än många andra, men det är inget man kan styra över. Det händer när det händer. Du har ändå två barn, och du kan leva ett rätt så bra liv trots din sjukdom, eller hur? Väldigt många råkar ut för mycket, mycket värre. Vem vet, om 10 år kanske du skattar dig lycklig att du inte sitter i väninnans sits.

Slösa inte bort ditt liv med att vara avundsjuk. Känner du till sinnesrobönen? "Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden."