En grön ruta skrev 2015-10-13 14:43:39 följande:
Till vilken grad anser ni att det är önskvärt med jämställdhet i ett förhållande?
(Med en person av motsatt kön.)
Är det t ex OK att mannen gråter ut i kvinnans famn? (Vid behov alltså, inte bara för att.) Eller att mannen står i köket med förkläde och bakar bullar? Att kvinnan målar om huset eller lagar bilen? Att mannen blir rädd av en skräckfilm och söker skydd hos sin kvinna? Att mannen föreslår en hel shoppingdag på sta'n? Att kvinnan dominerar totalt i sängen / mannen agerar tämligen passivt samtidigt? The list goes on...
Personligen tycker jag full, alltså 100%, jämställdhet låter jättebra och är något som är definitivt önskvärt för en lång och harmonisk relation med någon.
Alltså jag kan liksom inte se något fel med något av det du skriver. Jag har vart sambo med en som inte kunde se skräckfilm vilket är min favorit genre. Men när han köpte film så köpte han alltid någon komedi, en action och en skräck. Men han kunde lägga sig och sova på soffan medan jag kollade så vi kanske såg actionfilmen ihop och sen sov han medan jag kollade på skräckfilmen typ. Men han såg dem aldrig.
I min värld finns inget som heter mm rättvisa. Man är bra på olika saker. Han lagade nästan all mat. Jag tvättade nästan all tvätt. Vi kunde inte städa ihop men löste det som så att vi städade var för sig. Jag gick hemifrån när han ville städa alternativt städade när han var hemifrån eller spelade dataspel. Jag diskade mest och han fick bättra sig på att stöka ner köket mindre när han lagade mat.
Som sagt det handlar om att hitta ett sätt en väg som fungerar för bägge. Jag var den händige men han skulle minsann också leka händigt och borra upp en spegel i hallen. Resultatet blev ett stort jävla hål i vår nymålade vägg och en stor plugg som ramlade ner i väggen och svordomar från honom. Till slut kom han ut i köket och sa du älskling jag tror helt ärligt det är bättre du gör det här och jag har sabbat vår vägg och skall aldrig mer tjafsa utan göra som du säger och bara vara dina extra armar och muskler istället. Vi bråkade aldrig mer om något sånt. På damma vis som det var självklart att han lagade mat om vi skulle ha folk hemma för laga mat är hans passion och nöje för mig är laga mat ett nödvändigt ont för överlevnad.
Det som vi klockade bra med var att vi kunde bägge bo i ett rörligt hem och inte må dåligt och när någon tröttnade så röjde den eller så synkade vi det och bägge ansåg att fan vi måste röja och då gjorde vi det. Men ingen var genompedant och det bråkades liksom aldrig om sånt.
När vi körde igång så var vi sjukt effektiva både var för sig och ihop.
