• Mindly
    Äldre 13 Oct 19:55
    1105 visningar
    14 svar
    14
    1105

    Att låta mannen ta beslutet.

    Hej!

    Sitter här och småler för mig själv. Att ha satt HAN i "arbete". Att fundera över vad HAN vill. :-P

    Vet inte hur ni andra språkat kring barnaplanerande, visst var vi överens jag och exmannen om att vi ville ha barn. Men det känns ändå som att det var jag som hade sista ordet. Och många kvinnor föredrar väl att ha det så. En del säger att det är våran rätt. Så är det kanske också. Jag menar, jag skulle ju inte skaffa barn mot min vilja.

    Har redan två barn. I skolåldern. Är egentligen klar sen länge. Trodde jag. Men så har jag träffat en ny man. En man i min ålder som inte har barn och vill ha barn. Hemma i badrumsskåpet ligger en spiral redo att sättas in. Av olika anledningar har det dragit ut på tiden. Och ja..

    Säkra perioder har fungerat ypperligt i tio år. Men är så less på att ha koll på det. Därav spiralen.

    Jag hade visst kunnat skaffa mig en trea, men är precis lika nöjd med de två barn jag har.

    Sååå... Jag lämpade över frågeställningen till mannen.

    1. Jag sätter in spiralen nästa gång jag får mens.
    2. Vi kör oskyddat och tar det som det kommer.

    Hoppsan säger han, stort beslut att ta, haha. Som att inte vi kvinnor (jag) måste ta massa beslut jämt. Hehe.. Han skulle fundera på saken och göra en plus och minuslista. Skall bli himla kul å se imorgon. (Vi är alltså inte sambos idag).

    Nån annan som lämnat över åt mannen att "ta beslutet"?

  • Svar på tråden Att låta mannen ta beslutet.
  • Äldre 13 Oct 20:05
    #1
    varning för tråkigt inlägg:

    Ta livsavgörande beslut tillsammans?
  • Mindly
    Äldre 13 Oct 20:09
    #2

    Hahahah.. Visste att den kommentaren skulle komma.

    Tror i många fall att dom besluten inte tas tillsammans utan att det är tjejen som "bestämmer". :-P

  • Anonym (Oxå tråkig­...)
    Äldre 13 Oct 20:15
    #3
    +1

    Nä. Skaffa barn är ett av de största besluten man kan ta enligt mig. Båda måste vara 110% redo och villiga att skaffa barn. Det förändrar ju hela livet, ekonomi, sysslor, boende och inte minst relationsdynamiken. Det krävs att man diskuterar värderingar, uppfostran, sexliv och uppdelning av sysslor/föräldraledighet m.mö. Lite underligt att börja planera barn när man inte ens bor ihop..

    Min make var sugen på barn några år innan mig. Men det var självklart för oss att vänta till längtan var lika stark hos båda. Vi ville bo ihop länge, spara inför en lång gemensam FL, gifta oss osv. Allt för att minimera risken för att vårt barn skulle behöva uppleva en separation eller otrygg familj.

  • Anonym (Oxå tråkig­...)
    Äldre 13 Oct 20:17
    #4
    Mindly skrev 2015-10-13 20:09:28 följande:

    Hahahah.. Visste att den kommentaren skulle komma.

    Tror i många fall att dom besluten inte tas tillsammans utan att det är tjejen som "bestämmer". :-P


    Tror inte jag, inte hos vuxna par iallfall.

    Hur gick beslutet till med dina första? Är det samma pappa? Dina egna beslut att skaffa dom?
  • Äldre 13 Oct 20:18
    #5
    Mindly skrev 2015-10-13 20:09:28 följande:
    Hahahah.. Visste att den kommentaren skulle komma. smile5.gif

    Tror i många fall att dom besluten inte tas tillsammans utan att det är tjejen som "bestämmer". :-P
    När det gäller barntillverkning har du nog rätt. Du bestämmer och han beslutar
  • Äldre 13 Oct 20:23
    #6
    Tecum skrev 2015-10-13 20:18:26 följande:
    När det gäller barntillverkning har du nog rätt. Du bestämmer och han beslutar
    ^ ^

    Underskatta inte era män, ni kanske är de som väljer hur ni ska göra.
    Men de väljer också, när de väljer att låta er bestämma.
  • Mindly
    Äldre 13 Oct 20:35
    #7

    Gillar era svar.

  • Mindly
    Äldre 13 Oct 20:42
    #8
    Anonym (Oxå tråkig...) skrev 2015-10-13 20:15:24 följande:

    Nä. Skaffa barn är ett av de största besluten man kan ta enligt mig. Båda måste vara 110% redo och villiga att skaffa barn. Det förändrar ju hela livet, ekonomi, sysslor, boende och inte minst relationsdynamiken. Det krävs att man diskuterar värderingar, uppfostran, sexliv och uppdelning av sysslor/föräldraledighet m.mö. Lite underligt att börja planera barn när man inte ens bor ihop..

    Min make var sugen på barn några år innan mig. Men det var självklart för oss att vänta till längtan var lika stark hos båda. Vi ville bo ihop länge, spara inför en lång gemensam FL, gifta oss osv. Allt för att minimera risken för att vårt barn skulle behöva uppleva en separation eller otrygg familj.


    Fast jag hävdar ju ändå att det inte är nån garanti att ett förhållande håller bara för att man bott ihop länge och är gift. Är ju så mycket annat som spelar in.

    Tror inte heller att alla riktigt vet hur dom skall ha det med uppdelning av sysslor och föräldraledigheter och sånt innan barnet kommer heller. Är ju mycket som spelar in där också, sånt man inte kan påverka i förväg.
  • Mindly
    Äldre 13 Oct 20:44
    #9
    Anonym (Oxå tråkig...) skrev 2015-10-13 20:17:51 följande:
    Tror inte jag, inte hos vuxna par iallfall.

    Hur gick beslutet till med dina första? Är det samma pappa? Dina egna beslut att skaffa dom?
    Jepp samma pappa. Vi var vanliga Svenssons, välutbildade, gifta, radhus.. Inte tusan var vi lyckliga för det. :-P

    Vi ville väl ja barn bägge två, men jag kanske ville lite mer.
  • Berguv­en
    Äldre 13 Oct 20:54
    #10
    Mindly skrev 2015-10-13 20:09:28 följande:

    Hahahah.. Visste att den kommentaren skulle komma.

    Tror i många fall att dom besluten inte tas tillsammans utan att det är tjejen som "bestämmer". :-P


    Tyvärr ser det nog ut så.

    Hade jag bestämt så hade vi haft ett barn just nu, eftersom att jag fick en rejäl barnlängtan för ungefär ett år sedan. Nu har den försvunnit och jag är verkligen glad att min sambo kände att han inte riktigt var redo än för just nu är jag inte det minsta sugen på en unge. 

    Men när det väl kommer till kritan så kommer jag absolut inte bestämma själv då vi är två stycken i detta förhållande och att skaffa ett barn är inget man gör själv (i vanliga fall) och därför ska det vara ett gemensamt beslut. 

    Men du verkar ju inte vara emot att skaffa ett till barn utan tar det mer som det kommer; dvs. du bryr dig inte om det blir ett till barn eller inte. Där har du tagit ditt beslut och bestämt dig: Du lämnar det upp till honom att besluta om HAN vill ha ett barn, eftersom att det inte spelar någon roll för dig.

    Jag har faktiskt också haft det tankesättet när jag suttit och funderat över barn. Om det är viktigt för min sambo så kan jag skaffa mig ett barn för jag vet att jag kommer älska det villkorslöst och att när jag väl är gravid så kommer det vara det största som hänt mig. Men vill min sambo dock aldrig skaffa barn så känner jag ibland att det inte gör något, att jag kan tänka mig leva ett liv utan barn så länge jag får vara med honom. Utan måsten. Utan att vara "fast" på ett sätt. 18+ år av att ta hand om någon annan än mig själv skrämmer mig ibland. Men det försvinner nog. Någon gång.
  • Anonym (Oxå tråkig­...)
    Äldre 13 Oct 20:56
    #11
    Mindly skrev 2015-10-13 20:44:47 följande:

    Jepp samma pappa. Vi var vanliga Svenssons, välutbildade, gifta, radhus.. Inte tusan var vi lyckliga för det. :-P

    Vi ville väl ja barn bägge två, men jag kanske ville lite mer.


    Du tror att ni lyckas bättre om du skaffar barn med någon du inte bor ihop med och inte diskuterar viktiga beslut med?

    För oss så fungerade det jättebra att diskutera uppdelning av sysslor/FL i detalj och leva ihop länge innan. Enligt statistiken så fungerar det bäst för de flesta andra par också.

    Då måste du vara lite äldre om du levde länge ihop med exet innan ni skaffade barn och nu har barn i skolåldern? Är det därför du har så bråttom med barn och inte kan vänta med beslutet tills ni lever ihop?
  • Mindly
    Äldre 13 Oct 21:05
    #12
    Berguven skrev 2015-10-13 20:54:03 följande:
    Tyvärr ser det nog ut så.

    Hade jag bestämt så hade vi haft ett barn just nu, eftersom att jag fick en rejäl barnlängtan för ungefär ett år sedan. Nu har den försvunnit och jag är verkligen glad att min sambo kände att han inte riktigt var redo än för just nu är jag inte det minsta sugen på en unge. 

    Men när det väl kommer till kritan så kommer jag absolut inte bestämma själv då vi är två stycken i detta förhållande och att skaffa ett barn är inget man gör själv (i vanliga fall) och därför ska det vara ett gemensamt beslut. 

    Men du verkar ju inte vara emot att skaffa ett till barn utan tar det mer som det kommer; dvs. du bryr dig inte om det blir ett till barn eller inte. Där har du tagit ditt beslut och bestämt dig: Du lämnar det upp till honom att besluta om HAN vill ha ett barn, eftersom att det inte spelar någon roll för dig.

    Jag har faktiskt också haft det tankesättet när jag suttit och funderat över barn. Om det är viktigt för min sambo så kan jag skaffa mig ett barn för jag vet att jag kommer älska det villkorslöst och att när jag väl är gravid så kommer det vara det största som hänt mig. Men vill min sambo dock aldrig skaffa barn så känner jag ibland att det inte gör något, att jag kan tänka mig leva ett liv utan barn så länge jag får vara med honom. Utan måsten. Utan att vara "fast" på ett sätt. 18+ år av att ta hand om någon annan än mig själv skrämmer mig ibland. Men det försvinner nog. Någon gång.
    Yes. Du förstår hur jag tänker. Skulle ju såklart inte skaffa barn om jag inte ville det.  Däremot är det inget måste för mig. Kan se för och nackdelar med bägge delarna. Men de sägs ju att man aldrig ångrar ett barn. (Jaja, säkert finns de nån här som gör det).

    Barnlängtan kan nog komma och gå. Tidigare har jag absolut inte kunnat tänka mig ett tredje barn, har promt sagt att de barn jag skall ha skall jag ha innan 30, men nu när dom två första börjat skolan och är relativt självständiga känns det mer lockande med en liten sladdis.

    Man är ju inte heeeeeelt lastgammal då man är 31.

    Men jaa... Jag tycker iallafall det skall bli intressant att se vad HAN kommer fram till. Hans plus och minuslista.


  • Mindly
    Äldre 13 Oct 21:11
    #13
    Anonym (Oxå tråkig...) skrev 2015-10-13 20:56:01 följande:
    Du tror att ni lyckas bättre om du skaffar barn med någon du inte bor ihop med och inte diskuterar viktiga beslut med?

    För oss så fungerade det jättebra att diskutera uppdelning av sysslor/FL i detalj och leva ihop länge innan. Enligt statistiken så fungerar det bäst för de flesta andra par också.

    Då måste du vara lite äldre om du levde länge ihop med exet innan ni skaffade barn och nu har barn i skolåldern? Är det därför du har så bråttom med barn och inte kan vänta med beslutet tills ni lever ihop?
    Lyckas bättre.. tjaaa... vem vet.. Tror inte tiden man bott ihop är det mest avgörande.

    Känner inte att jag har bråttom med barn. Om inte han vill ha barn så är jag nöjd och belåten med mina två jag har. Det var ju så jag tänkte mig livet.. fram tills jag mötte denne mannen. :-P


  • Anonym (Me)
    Äldre 18 Oct 20:54
    #14

    Om jag vet att min partner vill ha barn "nån gång", skulle jag nog kunna tänka mig att själv besluta när de ska hända. Kanske tom utan att berätta det för honom....

Svar på tråden Att låta mannen ta beslutet.