Vill inte prata om mitt mående med närstående

Jag berättade helt öppet för mina nära(och även till mina närmaste arbetskamrater) om mina problem. Det hjälpte och kändes skönt. Skämdes inget-kan ju hända vem som helst.

Har med haft svårt att acceptera att jag inte mår bra. Jag sa inte heller något i början utan körde på. Men när jag blev sjukskriven så sa jag till närmaste vännerna och mamma och pappa att jag hade svårt att tala om hur jag mår, men att jag inte mår så bra just nu. Sen märker dom ju på mig också dom dagar jag mår sämre. Till andra inte lika nära säger jag typ bara att jag är sjukskriven och att jag stressat för mycket. På jobb och till chef så har jag sagt att jag har svårt att erkänna för andra och mig själv hur jag mår och att jag därför säger att det är bra fast det inte är det så nu vet dom hur jag funkar.. Så steg men alltid något.

Det måste ha känts skönt som en sten släppte när du berättade!

Behövs inte sägas så mycket och utförligt egentligen. Bra det du sade att du är sjukskriven pga stress och inget mera. Ska behålla det i tankarna!

Japp, och folk var väldigt förstående o man fick bättre bemötande än man trodde. Tror folk gillar människor som vågar visa sig svaga. Jag gillar vart fall såna:)

Håller med dig. Folk gillar det och då kan även de möjligtvis berätta sådant som aldrig skulle komma fram annars.

Viktigt att prata om hur man mår på insidan. Vara ärlig mot sig själv helt enkelt och visa närmaste att så här det med mig just nu, kommer få dig att må bättre tro jag också. Ni kanske inte pratar så i familjen / närmaste och det är nog ganska vanligt tyvärr. Så våga bryt trenden för din skull och kanske hjälper du någon annan att prata i framtiden. Lycka till..

Jag berättade för min svärmor om mitt mående idag.
Känslan jag har nu är att jag kanske skulle låtit bli.
Istället känner jag mig än mera värdelös och på något sätt måste jag bevisa nu att jag klarar mig.

Har väldigt svårt att berätta för andra i min närhet. Min psykolog har nu sagt till mig att först och främst måste jag kunna acceptera hur jag mår och det har jag kommit till nu mer och mer.

Jag tog upp ämnen julklappar. Svärmor säger att "du har ju inte så mycket pengar nu när du är arbetslös" eller hur?
Då tänkte jag att nu bär det eller brister, jag säger det som jag burit länge nog nu.

Berättade att jag börjat på stresshanteringsgrupp, kbt och avslappningrupp efter jul. Att jag mått dåligt lång tid och behöver hjälp.

Jag är arbetssökande och har svårigheter med att FK inte tycks godkänna läkarintyg som nu skrivits.
Berättade även det för svärmor då hon säger att "du måste tänka på pensionen och hur ska det bli med barnbarnet (min dotter) då hon har en mamma som får leva på socialbidrag vid pensionen och inte hjälpa dottern.

Jag lever ihop med hennes son och vi har det bra. Det går ingen nöd på oss så att säga.

Jag har 30 år till pensionen så människa lugna dig skulle jag just då ha sagt. Efterklok som jag är.

Hon framhäver den andre sonen och hans familj som har flera barn och hur klarar dom det då. Alla har vi svårt och så där känner var och varannan människa.

Nämner att jag har även press på mig att ta körkort för det skulle underlätta mycket i mitt liv. 
"Det är ju försent, du skulle börjat för länge sedan". Då jag svarar att det är många som får körkort även över 40 år.

När jag kom hem smälte det in i mig hur hon yttrat sig. Hon har alltid varit sådan som säger rakt ut och inte tänker sig för och sårar.
Hon tar mig inte på allvar och känner mig bara än mera ledsen att jag berättat och öppnat mig för henne.
Nu kommer hon att berätta för de andra barnen och deras respektive säkert.

Jag ska att inte försöka bry mig dock är det svårt.
Kanske jag ska säga till henne att jag tycktte hon betedde sig illa mot mig?...



 

Åh det verkar som att vi lever exakt samma liv förutom att jag inte sagt något till min svärmor än. Men hon hade reagerat exakt likadant som din så jag vet vad du går igenom. Jag berättade första gången jag mådde såhär och då betedde hon sig likadant som din så det gör jag inte om.

Kan inte annat än att stödja dig. Jag vet hur det känns och du ska absolut inte skämmas! Din svärmor har betett sig som ett rövhål! Det är helt naturligt att man mår psykiskt dåligt ibland, somliga oftare än andra.

Kram, finns här.

Tack Anoym (J) för det du skrivit! Det värmer att det finns flera som är i liknande sits. Tänker du inte säga någonting till henne att hon betett sig kränkande mot dig? Eller låtsas som ingenting när ni träffas?
Kram (sol)

Bra gjort att berätta. Jag hade bara skrattat inombords åt svärmors oförmåga till empati. Försök var trygg i att det inte är nåt fel på dig för att du mår dåligt-det kan hända vem som helst och du är superduktig som tagit tag i problemet.

Jag har fått jobb för ca 1 månad sen och glädjen var enorm. När jag märkte att arbetsuppgifterna inte var som jag hade tänkt, status på jobb hette annat vid anställning så fick jag panik och hade verkligen ångest inför det här jobbet varje dag. Jag bad chefen säga upp mig för arbetsupp, var inte alls som jag ville. Jag var samtidigt orolig för att af skulle komma med något, dvs att jag inte skulle ha rätt till akassa osv. Jag mådde skit i flera veckor och till slut kommer jag till läkaren där receptionisten vägrar ta emot mig, samma med sjuksköterskan o anledningen var att jag inte skulle sjukskriva mig utan må såhär o gå tillbaks till jobb. Jag kunde varken äta eller sova, dag in o ut kunde jag inte stå ut med mig sj. Jag sa som det var till min chef och hon hade full förståelse o frågade om jag ska sägas upp eller fortsätta vara kvar. Jag efter ngn vecka hemma nu ska återgå till af, jag meddelade dem innan att jag mått såhär osv osv o dem tyckte självklart att jag skulle söka annat o gå tillbaka till akassa. RIngde akassan också och förklarade situationen, men jag förstår dig och andra förstår inte och kommer aldrig göra det heller pga ingen vet och kan sätta sig i din o min situation. Nu är jag rädd att ta nytt jobb, jag brukar ge upp lätt men sånna jobb gör att jag känner mig ännu mera dålig...