Ni som lämnat Jehovas vittnen

jag var uppvuxen inom jv och gift med en broder. Men han misshandlade mig och jag sökte hjälp hos de äldste.  Svaret jag fick därifrån fick mig att må illa. Jag fick en massa tidningsartiklar om hur man blir en god kristen hustru, allting utigick ifrån att mannen har rätt att tillrättavisa och tukta mig som hustru (läs misshandla) ,  jag skulle böja mitt huvud och helt enkelt finna mig i hans behandling.  Jag förtröstade inte tillräckligt på Jehova och pga det så kunde äktenskapet kännas svårt att hantera.  
Hela besöket hos de äldste utgick helt enkelt ifrån att jag var inte en tillräckligt god kristen hustru och att jag ifrågasatte äktenskapet och bibeln på den punkten sågs inte med blida ögon. 

jag vaknade upp och kände mig så sårad och besviken.  Jag valde då att helt enkelt vara otrogen och lämna både äktenskapet och livet som Jehovas vittne. 

Jag var då 19 år gammal och  idag är jag 40.   Jag har inte ångrat mig en enda sekund någonsin.   Trots att jag lämnade fast jag fortfarande trodde och det var svårt, så har beslutet ändå alltid varit rätt i mitt hjärta. Jag kan inte stödja en organisation som på fullaste allvar uppmanar sina kristna församlingsmedlemmar att slå sin hustru. 

jag är idag gift och har flera barn, lever i fantastiskt liv jag format helt själv och utgår ifrån vad JAG vill och vad JAG mår BRA av.   Att jag lämnat släkt och familj bakom mig är förvisso tufft men insikten i att leva som utesluten har gjort mig ännu mer övertygad om att jag valde rätt. Det är inte kärlek att utestänga sin egen familj. Har aldrig varit och kommer aldrig vara. 

idag har jag en familj på MINA villkor.  Blod är inte tjockare än vatten. 

tyvärr är det så att uppvuxen i den skyddade verkstaden gör det tufft att skapa relationer och kunna leva normalt , många avhoppade har det tufft men inte för att dom är avhoppade utan för den enorma hjärntvätt vi utsätts för med hoten om harmageddon och den ondskfulla världsliga världen utanför.  

det finns också ett nätverk för avhoppade (oavsett varifrån du är avhoppad) som kan hjälpa dig och stötta dig i dina tankar och funderingar.  

Hjälpkällan.se  , välkommen att gå med och ställ frågor.  Du  kommer därifrån också att bli upp-plockad i andra former av gemenskaper.  

Du blir inte kvarlämnad i ensamhet och kyla,  livet som avhoppad är fullt av kärlek och omtanke och omsorg.  Vi finns bara en armlängd bort! 

Tack för ditt svar. Du skriver att du hade din tro kvar trots att du valde att lämna.  Är du troende idag?

Anledningen till att jag frågar är att mina tvivel visserligen gäller trosfrågor men mina största funderingar gäller organisationen. Min grundtro har jag kvar men jag ser på saker och ting på ett annat sätt än jag gjorde för några år sedan. 

Det är i dagarna fyra år sedan jag lämnade JV. Jag var då 38 år gammal, och hade vuxit upp i församlingen. I princip hela min familj var (och är ff) med. Jag döpte mig som 14-åring. Pressen att göra det var enorm, även om det inte riktigt uttalades rakt ut. Men pappa var ju äldste, och familjen en av de "duktiga", så det kändes som att alla ville att jag skulle döpa mig så tidigt som möjligt.

Min barndom var fin, inget om det. Jag hade under åren många fina vänner i församlingen. Men... det där "men". Jag var inte lycklig, Inte innerst inne. För någonstans tvivlade jag, alltid. Och när mina barn föddes blev det mer och mer kännbart. Jag satt och ammade inne i biblioteket och jag slutade hänga med i det som sades från podiet. Det lilla jag hörde därinne berörde mig inte längre.

Men det tog tio långa år att våga ta steget. Jag visste ju på ett sätt hur det skulle bli om jag lämnar. Att de slutar prata med mig.

Men till slut var jag bara tvungen. Jag hade två barn, och jag var skyldig dem att göra det bästa av mitt liv och deras liv - och ärligt talat fanns det livet inte i församlingen! Så jag tog steget (och lämnade i samma veva min make).

Om det varit tufft? Oh ja. Om det var värt det? OH JA! 

Jag har haft enormt stöd av andra avhoppare och av mina vänner som jag hade utanför församlingen. 

Så ska du lämna, se till att du har vänner utanför, för du KOMMER att behöva dem. Och sök dig för all del till Hjälpkällan där du kan få stöd av andra som lämnat, för de förstår EXAKT vad du går igenom.

Mitt liv är idag MITT. Det har inte varit helt lätt att landa i tillvaron, och jag kämpar än, men jag är så himla glad över att kunna göra MINA val, leva som JAG vill. Inte ha det där eviga dåliga samvetet över att aldrig vara ett bra nog vittne. 

Jag vet inte vad jag tror på idag. Jag kallar mig agnostiker.

Men jag vet vad jag INTE tror på - och det är sällskapet Vakttornet. Finns det en gud så använder han INTE dem som sitt språkrör på jorden, det är då något som är sant.

Det bästa jag gjort är att efter 8 års dåligt giftemål Jehovas Vittne skilja mig o i sammband med det också blev utesluten.... Att få känna sig fri från hjärntvätt o osunda regler om att det skulle vara kärlek att välja bort sitte eller sitt barns liv framför blodtransfution eller stöta bort sitt barn/familj/vänner för att hen är utesluten... Har aldrig känt mig gladare o lyckligare än vad jag känner nu när man slipper känna att allt gott i livet är syndigt mm... det är bara ta hjälp av mig eller någon från hjälpkällan för att ta nästa steg! Kraaaaam!

Tack för att ni vill dela med er av era erfarenheter. 

Detta är det svåraste jag varit med om och jag önskar att jag kunde sudda bort alla tvivel och funderingar så att allt kunde bli som vanligt igen men det går inte.

Jag funderar på många saker, bland annat detta med blodet. För mig är blod blod även om man delar upp det i fraktioner. Jag förstår inte hur det kan ha gått från ett absolut förbud till en personlig samvetsfråga bara för att forskningen går framåt. Jehovas sanning borde inte ändras i takt med vetenskapens framsteg.

jag är troende men är idag medlem i svenska kyrkan och jag håller idag på att utbilda mig och plugga till Diakon , jag jobbar inom svenska kyrkan.  En mycket bättre tro där jag är välkommen exakt för den jag är.  

det är ju det här som kallas för "nytt ljus" och meningen är att man inte ska ifrågasätta det utan bara acceptera det för vad det är . 

Jeg ble også døpt som 14-åring. Gikk ut da jeg var 23. Er i dag i 50-årene. Det var tøft den første tiden. Men det finnes ikke tvil om at det lar verdt det. Selv om alle liv har sine ups and downs, er det bare så godt å slippe å leve med løgn og forestillelse. Jeg kjenner fremdeles, etter alle disse årene, lykkefølelse når jeg tenker på det at jeg tok skrittet og fikk leve mitt liv som meg.