Nån som vill hålla mig sällskap?

Låter sjukt klyschigt men det kommer bli bättre med tiden :) tycker även att det var en sjukt dålig ursäkt från honom . Vill man vara med någon så e man det oavsett vad, då finns det inget som heter göra slut . Anser jag iallafall . Styrke kramar till dig .

Tack för ett rakt svar.

Vet att det blir bättre. Det måste det ju. Men just nu så kan jag inte se det. Eller bry mig om det... Den jag ville ha vid min sida är borta... Hur orkar jag lyfta mig från det?? Tycker också att ursäkten är så dålig. Och feg. Som att han på något sätt blir hedersam för att han krossar mitt hjärta av Nobel anledning... När sanningen är att det hade varit så mycket lättare attacceptera om han bara hade sagt att han inte har några känslor för mig längre.

Bara gråter o gråter...

Förstår att det e svårt och tänka att det någonsin kommer och släppa .. Försök och håll dig sysselsatt och tillåt dig själv att vara ledsen! Ska jag vara ärlig så har jag själv aldrig varit i en sådan situation så har kanske inte dom bästa råden att ge dig .. Sörj förhållandet ett tag och sen gå och gör saker som du tycker om och unna dig något du vill ha! Hade jag varit du så tänk inte på att hitta någon ny än utan ha en singel period och fokusera på dig själv och dina barn . Ta hand om dig !

Jag vet hur det känns.

Du kommer att gå igenom olika steg, känna att detta inte händer, bli arg, ledsen och sedan förhandla som tex tänk om jah gjort det här eller sagt detta osv. Till sist kommer acceptansen.

Jag har märkt att ju äldre jag blir (är 39)

Desto svårare är det att bara gå vidare för man har lixom insett hur skört och kort livet är.

Så det du kan göra för dig själv är att antingen göra ett sista försök, kräla å be.

Låter kanske dumt men då vet du iallafall att du gjorde allt du kunde.

Eller så accepterar du läget, gråter och låter tiden gå.

Och va så säker på detta, du tror kanske inte att det finns någon annan men det finns det. Jag lovar dig.

Kram

Gud vad jag känner igen mig i dig..

Har just genomgått en tuff separation. Inte på mitt initiativ..
Är man och har ett barn.
Trodde jag levde med min själsfrände och trodde vi skulle skaffa syskon till vårt barn inom kort.

Nu undrar jag vart f*n man ska ta vägen för att både hitta sig själv och hitta någon att dela sitt liv med..

Nu är ju inte detta min tråd, men när jag gick igenom ett hårt uppbrott så fungerade det att söka stöd och råd hos proffs.

Gick in på en sida som heter överlevnadsguiden och där fick jag väldigt bra råd.

För ens självkänsla får ju sig en törn oxå när detta händer :(

Åh, vad jag känner igen mig i allt ni skriver... Vet inte vilken fas jag är i nu.. Svårt att ta in att vi inte ska ha några mysiga soffkvällar mer, eller bara sitta och prata... Eller sexet... Det känns så sjukt smärtsamt!!

Var liksom inte förberedd... Är 41 så jag förstår precis vad du menar (förstår dig)... Och tiden står inte still direkt. Har såå svårt att tro att det finns ngn mer därute som får mig att känna som han gjorde... Men jag ska gå in på den sidan du nämnde och se om jag kan hitta ngt som hjälper..

Nä, det är just det... Vart ska jag ta vägen med allt det onda och hur ska jag mitt i all kaos kunna hitta mig själv?? Och än värre hitta energin så småningom att kunna våga lita på kärleken igen??? :(

Jag förstår att detta känns tungt för dig!

Försök att hämta kraft och energi i dina barn.

Du kan försöka att hitta en hobby som du själv finner stimulerande.

Ja gå in där och läs, ställ frågor om du behöver.

Allt du skriver är normalt, man är rastlös i kroppen, nästan nervös.

Ångest och stirrar på mobilen tusen ggr.

Man har svårt att greppa hur den man älskade bara kunde stå emot, och göra som han gjorde.

Hur kan han välja bort myset? Hur kan han frivilligt välja att aldrig mer se mig eller kyssa mig.

Fan det suger jag vet :(