Dålig relation till dottern

Fokusera på det positiva. Skriv ner i en bok varje kväll en lista på små små saker vad din dotter gjort som varit bra. Och saker som du gjort som varit bra när det kommer till kontakten med din dotter. Det kan ta några veckor, men när man ändrar synsätt är det ofta som praktiken också hänger med. Hon känner ju troligen av din irritation och det får henne att utagera än mer? Du behöver inte vara snäll och gullig hela tiden, bara minska på irritationen. Och glöm inte att ge beröm för det hon gör som du verkligen uppskattar. 

Om du inte klarar av att vända det själv tycker jag du ska gå och prata med någon. Lite oroväckande och kanske också orättvist att du kritiserar henne för att hon är som dig. Kanske behöver du hjälpa att acceptera dina egna sidor, för att också sen kunna acceptera din dotters liknande sidor?

Och låt henne få sista ordet då, hon är 8½ så hon kan ju faktiskt inte bestämma över dig på riktigt. Egentligen är ju många av de egenskaper du beskriver bra egenskaper. Kanske behöver hon också få något litet som hon får bestämma helt över, något klurigt som kräver mycket av den där envisheten? Rikta den där envisheten och skinnet på näsan mot något mer konstruktiv än lill-boss i familjen.

Min dotter är också otroligt envis och vill bestämma. Hon kan iiiiiinte ha ärvt det från mig, host host.

Jag har låtit henne bestämma vissa saker från början så att hon känner det som att hon har kontroll. Tex jag bestämde att hon behövde ha på sig långbyxor ocg varm tröja men lät henne bestämma vilka byxor och vilken tröja. Jag bestämde att hon måste klä på sig men lät henne bestämma vilken fot/arm som skulle in i klädesplagget först. Jag bestämde att hon skulle äta flingor och mjölk till frukost men hon fick bestämma om mjölken eller flingorna skulle hällas i skålen först. Osv. Ge henne helt enkelt möjlighet att påverka inom de ramar du och pappan har bestämt.

En annan sak som påverkar otroligt mycket är om du står på hennes sida eller är hennes motståndare. Om du är på hennes sida och hon känner att du stöttar henne i hennes utmaningar så kommer hon att känna sig sedd och uppskattad och vilja vara dig till lags. Men om du är hennes motståndare så hamnar ni i konflikt hela tiden och då kommer hon bli ännu mer obstinat.

Vi har lite samma problem hemma även om mitt barn är yngre.

Barn lär sig av de vuxna. Har du kört mycket med henne? Brukar du kommendera istället för att samarbeta?

Testa att alltid respektera henne och hennes gränser och kolla om hon tar efter :)

Här är en till med en väldigt bestämd dotter som naturligtvis inte alls ärvt det från sin mor, o nej.
Idag är hon vuxen och hon är en fantastisk människa som klarar allt hon förutsätter sig. 
Men som liten var hon lite av en hin håle, jag bestämde mig tidigt för att jobba på förtroendet mellan oss så hon skulle lita på mig dom gånger jag inte höll med henne.
Hon fick alltid säga sin åsikt men sista ordet var alltid mitt, sen behövde hon inte gilla det, det var ok om hon blev förbannad.
Jag var ändå alltid på hennes sida. 

Välj dina strider ts, så att ni inte ständigt är i konflikt.
Säg förlåt om du gått för långt, vilket händer oss alla. 
Var alltid, alltid på hennes sida och tala om för henne varje dag vad hennes starka sidor är, vad hon är bra på.
Hon kommer behöva höra det mer och mer, starka tjejer som hon får motstånd men det är också dom som åstadkommer något och skapar förändringar.
Ingen kommer sätta sig på din dotter. 
Ta med henne i det du gör, låt henne få känna att hon tillför något och är viktig i familjen, kanalisera allt den här omtanken som nu kommer ut i att hon ska bestämma över er i en annan mer positiv riktning.
Vägled henne att hantera sin styrka rätt och att inte minst värna sig själv, såna här människor har en tendens att bry sig så mycket om andra och ta ett sånt stort ansvar att dom bränner ut sig.
Lär henne vart hennes ansvar börjar och slutar henne, vägled henne. 

Och älska skiten ur henne.
Jag tror din dotter är fantastisk. 

Ett otroligt stort tack till er alla för era underbara svar.

Jag kommer ta till mig från de alla och börja redan imorgon.

Antar att jobbet och bollen ligger hos mig hur jag beter mig.

Tack tack tack.

Jag har en dotter på nu tolv år som är väldigt lik mig, och lik din dotter på beskrivningen.

Vi har haft tuffa trista år MEN här har allt blivit BÄTTRE ju närmre tonåren hon kommer. Alltså hon har ju kvar sin personlighet, men jag och hon kommer varandra närmre och närmre och har idag en jättefin nära relation som är underbar!

Så räkna inte kallt med att tonåren blir än värre, här blev hormonerna vändning mot det bättre

Vad skönt att höra. Hoppas det blir så för våran del med.

Nu har det gått ännu längre.

Nu har hon börjat svära, slå lillebror, säga att hon hatar oss alla och att hon snart dödar någon. Hur kan en 8 åring säga såna saker? Vart hamnar det sen?

Jag är rent ut sagt orolig för henne.

Hur bemöter man det utan att bestraffa som det känns som att jag alltid gör?

Händer det helt oprovocerat eller händer det i samband med något annat?

Min dotter fick såna utbrott när frustrationen kom fort och blev för hög. Det blev total härdsmälta för henne när hennes verklighet krockade med ett krav från omgivningen. Tex om hon tittade på tv och jag sa att hon skulle komma och äta middag, i hennes huvud kunde hon inte både befinna sig i soffan och vid matbordet samtidigt, frustrationen kom flygande, kroppen spändes, benen började vifta och sen kom utbrottet. Jag fick tips om en bok som heter "Explosiva barn" (finns på biblioteket) och efter att ha läst den fick jag en helt annan förståelse och började träna henne. När det gällde middagsexemplet så började jag förvarna henne tio minuter i förväg och sa att vid nästa reklampaus så är det dags för middag, när reklamen kom hade hon hunnit landa i förändringen och stängde snällt av tvn och kom till matbordet.

Det kom i samband med en konflikt. Den boken ska jag låna och se om jag kan få några bra tips.

Tycker mest synd om henne och man vill gärna inte haspla ur sig att "hur fasen kan du säga såna hemska saker, vad är det för fel på dig."

Helt plötsligt har jag förlorat hela situationen.

Saken är den att de här barnen inte menar vad de säger och att de efteråt har riktigt dåligt samvete över vad de har hasplat ur sig, men i den totala kortslutning som är i deras hjärna så kan de inte kontrollera vad de säger. Och eftersom de inte kan kontrollera kortslutningen så hjälper det inte att straffa dem, de kommer ändå inte klara av att hinna tänka på konsekvensen när kortslutningen kommer. Istället får man som förälder försöka ligga steget före och se när det är på väg (tex spänd i kroppen och viftande ben). Om man hinner avleda sekunderna före genom att säga "blev du ledsen/arg nu?" så kan man hjälpa barnet att lära känna sina känslor och slippa utbrottet.

Jätte bra tips. Ska försöka bli så pedagogisk är tyvärr själv väldigt impulsiv.

Har 2 döttrar som är likadana. Och dom påminner då väldigt mycket om mig. Ibland påminner jag mig själv om hur jag själv vill bli bemött och försöker då att bemöta dom på det sättet.
Ge dom sista ordet, vika mig i mindre viktiga situationer, låter dom lära mig saker (även om det är fel och jag egentligen kan).

Jag är inte så pedagogisk i grunden. Snarare envis och impulsiv, vilket dottern då eventuellt möjligtvis kanske skulle kunna ha ärvt av mig... Det handlar mest om att man får insikten om varför barnet agerar som det gör och att man vill stå på barnets sida och hjälpa barnet i utvecklingen. Du vet, man blir en sån där tigermamma och då finns krafterna att hjälpa barnet.

Tack ytterligare en gång... ska ta till mig allt.