Ni som bott i familjehem, vad vill ni säga?

favoritar.

Hoppas någon mer har erfarenhet av detta... Annars kanske jag berättar min historia.

Jag har inte varit placerad i familjehem som familjehemsbarn

Men jag har bott på ett jourhem som också var familjehem till andra.

Jag flyttade dit när jag var 19år och bodde där 10 månader

Jag bodde där istället för på gatan då min pappa hade kastat ut mig och jag mådde väldigt psykiskt dåligt

Bara 2 månader innan flytten hade jag blivit våldtagen..

Det var väldigt upp och ner där, både den bästa och den värsta tiden i mitt liv

Berätta gärna mer om du vill! Känner lite samma sak, det där om att det var den bästa och värsta tiden i mitt liv. I mitt tonårsliv dvs.

Kanske inte riktigt är svaret du söker men min väns dotter kommer bli placerad i familjehem, hon är 1.5 månad.

Bodde drygt 7 år i familjehem, det är många år sen nu, behövde också miljöombyte enligt soc, var tydligen för "modersbunden" som de uttryckte det. Det blev början till helvetet på jorden för mig...är över 20 år sen jag flyttade därifrån nu, men alla hemska upplevelser där som jag aldrig vågade berätta om så länge jag var kvar har ärrat min själ och fått mig att må periodvis fruktansvärt dåligt. Jag var 9 när jag flyttade dit och 16 när jag äntligen kom därifrån, 2 år tidigare än jag befarade tack och lov. 

Det förstörde mitt liv att bli flyttad runt. Depression, panikångest, post traumatisk stress, social fobi och generaliserad ångestsyndrom har jag nu. Tack soc.

Jag togs på BB då min mamma är missbrukare och växte upp hos min morbror, hans fru och deras två barn. Jag har haft en bra uppväxt och ser mina kusiner som mina syskon. Jag upplevde att de älskade mig som sin egen. Min biologiska mamma och jag har kontakt i perioder då hon är ren. Tyvärr vet jag inte vem min bio pappa är.

Familjehemsplacerad från 4 år. Det var mycket bättre än hemma men såren och ärren.. Hur man har fått kämpa för att läka i vuxen ålder, sllt man oroar sig för (varför var jag så oälskad? Kommer jag någonsin våga försöka få barn själv? Vad är det för fel på mig? Kommer någon vilja ha mig? Etc)

Jag var 14 år när jag kom till ett familjehem. Miljöombyte.

Till alla familjehem vill jag säga: behandla era fosterbarn som om dom vore era egna, dvs med kärlek. Massor med kärlek. Det kommer att komma tillbaka till er sen.

Till mitt familjehem vill jag säga: hade ni behandlat mig som ni gjorde min sista dag hos er, med kärlek, dom 8 månaderna jag var placerad, då hade jag älskat er idag.

Jag är 22 år idag.

Vad var det som hände på familjehemmet? Varför vågade du aldrig berätta för någon?

Jag togs redan på BB då min biomamma satt i "fängelse". Jag blev först placerad på barnhem och flyttade sedan till ett familjehem när jag var 2 mån. Jag är sedan uppvuxen i det familjehemmet har haft en otroligt bra uppväxt ser dom som mina föräldrar och vid 18 år så adoptera dom mig

I korta drag: Fysisk och psykisk misshandel, mest av mamman i familjen, förnedring av olika slag, sexuella övergrepp av sonen som var äldre. Blev hotad om vad som skulle hända om jag sa nåt eller beklagade mig (som mamman uttryckte det) och hotad av sonen om jag sa nåt om övergreppen (de kände ingen till, ingen i familjen heller). Jag var bara barn i början och trodde på hoten, och sen var det som att jag stängde av och bara lät allt hända..i slutet, sista året, var jag övertygad om att på nåt sätt var allt mitt fel, att om jag bara var annorlunda skulle de tycka om mig och vara snäll mot mig, och jag försökte men det hjälpte inget.Fanns en del kompisar som visste att jag inte hade det bra, men det var bara skrap på ytan så att säga. Dessutom var jag mobbad i skolan. Klart att soc-tanter kom på besök ibland, men det var alltid föranmälda besök och då såg mamman till att bjuda på massa gott hembakt och fjäskade och ställde sig in. Och jag fick aldrig chans att säga nåt till soc-tanterna för hon satt med hela tiden...dessutom, om jag sagt nåt så skulle jag säkert (som jag tänkte då iaf) behöva ta konsekvenserna av att jag "skvallrat" och säkert bli kvar ensam där efter besöket...och det vågade jag inte...jag vågade ingenting, jag litade inte på någon tillräckligt eller på att jag skulle slippa "straff" för att jag sagt nåt....det var ett helvete rent ut sagt. 

Fick du flytta hem igen då?

Det var illa, men inte ovanligt. De hade kanske inte råd (vilja) att ta hand om dig utan betalt!

Snarare handlar det om att det är svårt att adoptera någon före de är myndig om bio fortfarande är i livet. Har själv två bröder som vuxit upp i familjen och adopterades vid 18 år då biomamma fortfarande levde men ej kunde hittas och eventuellt ge tillstånd.

Jo då men min biomamma gick inte med på det innan så vi var tvungna att vänta tills jag var myndig och själv kunde bestämma

Vid vilken ålder skedde vårdnadsöverflytt och hur ofta fick du träffa dina föräldrar?