Jag vill ha barn och han vill vänta

Jag fick vänta nåt år. Skickade en graf på hur fertiliteten avtar efter 30 och då blev han till sist redo. Var 31 när vi fick första barnet.

Jag anser att ett barns rätt till två föräldrar som är redo och som levt ihop länge går före. Jag ville inte ha ett barn till varje pris, jag ville inte riskera att ge barnet ett liv med varannan vecka, styvmamma osv. Därför väntade jag många år.

Jag och make började försöka på bröllopsnatten. Jag blev gravid direkt. Idag väntar vi barn nummer 2, även den blev till första gången vi hade oskyddat sex ( har tidigare skyddat oss med avbrutet samlag i alla år). Vi var båda över 30 när vi blev gravida med första barnet.

Ni har varit tillsammans en väldigt kort tid. Om min make hade börjat tjata om barn så tidigt i relationen så hade jag nog tagit honom som ganska oansvarig. Så tidigt i relationen som är man ju fortfarande nykär.

Vänta några år. Det är värt det! Det finns mängder med trådar på FL med kvinnor som gnäller över att deras män inte är intresserade av graviditeten eller oengagerade i barnet ( trots att dom visste att han skulle bli väääärldens bästa pappa innan dom blev gravida)

Att vänta barn och få barn med en man som är 120% redo och som verkligen längtar är underbart! Att ha en man som bryr sig om varje vecka av graviditeten och som gör allt för att vara en fantastisk pappa är värt all väntan i världen! Bättre det än en man som oroar sig, är osäker på om han vill och känner sig tvingad/övertalad

Håller med ovanstående , läste inte att ni hade varit ihop så kort tid.

Hur hade du gjort om det var tvärtom? Att han starkt vill ha barn men inte du? Vem hade fått sin vilja igenom? Hade du skaffat barn och gått igenom en ev tuff graviditet för hans skull, fastän du inte vill? Eller hade du pratat med honom om att vänta tills du är redo?

Man kan och ska aldrig tvinga någon att bli förälder. Om ena parten verkligen inte vill så ska man verkligen inte skaffa barn heller. Då får man antingen vänta eller söka sig till en ny partner med samma drömmar. Vilket du väljer är helt upp till dig.

Att närma sig 30 är inte för sent att skaffa barn vid. Inte heller efter 30. Många skaffar barn EFTER 40. Många vill ha barn tidigt, i 20 års åldern, och anser därför 30 som "för gammalt". Och kan du verkligen inte vänta in din kille så får du nog söka dig vidare till någon med samma drömmar och mål om familjelivet.

Självklart kan du prata med honom om det, fråga honom vad det är som hindrar honom från att vilja bilda familj nu. Kanske han oxå tycker att ni varit tillsammans alldeles för kort tid och vill lära känna dig bättre först. Veta mer om vem du är och hur du fungerar, både när du är glad, pressad, irriterad, ledsen, stressad, förbannad osv.

Prata med honom. Du kommer aldrig kunna tvinga in honom i en förälderroll. Det kommer med högsta sannolikhet sluta i att du blir ensamstående.

Lycka till ich hoppas din önskan snart blir sann.

Ni har helt rätt. Antar att jag måste vänta, ska försöka göra det bästa möjliga av tiden som vi är barnfria åka på weekend resor, shoppa och gå kurser, göra karriär etc. Trots att dem sakerna inte känns lika viktiga längre, skulle helst släppa fokuset på karriären ett tag.

Är 1 år och 6 månader verkligen jättekorttid? Är inte helt 100 på att jag håller med men jag kan förstå er på ett sätt. Kan man någonsin vara säker 100% på att man träffat rätt och att det kommer hålla? Det tror inte jag.

Secrelty me, nä jag hade ju aldrig skaffat barn för "hans skull" om jag inte ville. Han har samma drömmar och mål om familjeliv men han vill inte just nu bara.

Tanken av att vi inte ha planerat in barn stressar mig så oerhört mycket...

Antar att jag bara ska vara tacksam för den fina relationen vi har trots att det just nu känns som att han vill vänta hur länge som helst...

Tror jag ska starta en ny tråd nu och be om tips på saker man borde göra innan man skaffar barn! Så att jag har något annat att fokusera på än känslan av längtan.

Tråden hittar ni här: www.familjeliv.se/forum/thread/76039113-101-saker-man-borde-gora-innan-man-skaffar-barn

Jag är i samma sits som du och har längtat i flera år efter att bilda familj. Min sambo sen 9 år är inte redo säger han. Vi är båda över 30 och jag undrar om han någonsin kommer komma till att känna att han är redo.

Han vill ha barn och familj men är själv så rädd för förändring att han bara duckar och säger inte än, kanske snart. Men det där snart som jag går och väntar på skjuts hela tiden på framtiden och det är oerhört frustrerande.

Vi har gjort det man kan tänkas att man ska ha gjort innan barn. Vi har rest, utbildat oss, festat, skaffat fasta jobb och känner varandra bra vid det här laget. Vi pratar om barn ofta och han vet vad jag vill. Jag vill inte tvinga på honom något han inte vill, jag vill att han ska längta som jag gör men det är så hopplöst att bara vänta och att själv inte kunna påverka min största dröm.

Hej! Jag har varit i samma sits som du. Jag har längtat efter barn i ungefär två års tid och min man har velat vänta. Det enda tips jag har att komma med som har underlättat längtan för mig är att prata med din man och be om ett preliminärdatum när ni ska börja försöka. Då har du ett datum att räkna ned till och det känns som att ni är på väg mot ditt mål, trots att det kan handla om år framöver. Förklara för din man att din barnlängtan är stark och att du mår dåligt av att den är obesvarad. Min man var förstående och gav mig ett preliminärt datum som var ett år fram i tiden med rätt att skjuta fram datumet om det inte kändes rätt utan att jag skulle bli arg eller ge honom skit för det. Tiden kändes betydligt lättare och nu är vi äntligen där! På torsdag tar jag mitt sista ppiller!

Önskar sig stort lycka till!

Jag och min man har varit ihop i snart 7 år. Min barnlängtan har blivit starkare år för år och jag har kommit till den punkt att jag skulle ha svårt att tänka mig att gå igenom ett liv utan barn. Min man har däremot bromsat. Han har helt enkelt inte haft denna längtan utan mest tänkt att barn innebär uppoffringar, att vi inte skulle kunna resa och leva på samma sätt som nu... Vi har ett tryggt och bra förhållande i stort men det här har varit som en kil mellan oss, något vi sällan pratar om och när vi gör det har det slutat med att båda storbölat, att vi känt att det inte finns någon lösning och allt har känts hopplöst. Sedan har vi enats om att avvakta ett tag till, och ett tag till... Har ärligt talat börjat kännas som att jag skulle komma att få välja mellan honom och barn - ett snudd på omöjligt val för mig, så jag har stannat och hoppats...
Så från ingenstans för några veckor sedan så frågar han mig om vi inte ska skaffa barn! Och säger att han funderat på det ett bra tag, antar att han inte ville säga något förrän han kände sig säker. Så nu har vi slutat med preventivmedel. :) Han vill helst inte prata så mycket om det utan vill helst ta det som det kommer, han tycker nog fortfarande tanken på barn är rätt läskig! Men jag vet att han är med på det om jag skulle bli gravid. Känns som en enorm lättnad.
Jag tror att det faktum att hans bror fick barn för ett år sedan är en bidragande faktor då han sett hur bra det kan bli, och han är väldigt förtjust i sin brorson...
Jag tror det är långt ifrån alla som ändrar uppfattning i den här frågan, så jag har nog haft tur. Jag tror man ska prata om det, men inte tjata, för då är det lätt att det låser sig och båda bara argumenterar för sin egen ståndpunkt.
Ni har inte varit ihop så superlänge och du har många fertila år kvar, så har ni det bra i övrigt skulle jag avvakta och se. Ta upp det med honom då och då, diskutera det, utan att ställa honom mot väggen och avkräva svar...
Hoppas det löser sig. :)

Tack för att du delar med dig av din solskenshistoria och grattis till dig! ????

Det vore så himla härligt om han skulle ändra sig snart, han har sagt att han kanske kan tänka sig att skaffa barn om två år (2018). Just nu känns det som en evighet och lite osäkert eftersom att han säger kanske. Men jag antar att jag får försöka göra det bästa av tiden fram tills dess. Spara pengar, resa och ta hand om hälsan... Så att man har dem bästa förutsättningarna för att skaffa barn.