Vad är främsta anledningen till att du är tillsammans med din man/fru/sambo?

Det är väl ganska många  av alternativen som jag skulle behöva fylla i...

ömsesidig kärlek
sex
vana
nån som sköter marktjänsten, iaf en stor del av den.
slippa vara ensam
gemensamma barn o barnbarn
gemensamma vänner

Dessutom är hon ekonomiskt beroende av mig - det skulle göra mig väldigt ont att se henne leva enligt sina egna ekonomiska förutsättningar. (Hon är sjukpensionär)

Det är också ganska skönt att leva med en person som känner till och tolererar mig som person. Man kan vara sig själv och blotta sina svagheter. 

Kärlek, vänskap, trygghet.
Har provat att leva utan varandra ett år och ingen av oss mådde bra av det. Hade då någon annan som fyllde behovet av sex och sällskap då och då, men det var inte samma sak. 

Har två barn ihop, att vara ensam-förälder var dock lättare än att vara kärnfamilj.

Jag är med min man för att jag älskar honom. Han har fel och brister, lika mycket som jag själv. Men han fyller mig med trygghet och kärlek, som ingen annan har gjort. Han är min vän. Känner mig älskad av honom, tar honom dock inte för givet. Tror absolut att både han och jag skulle kunna älska andra. Är dock av åsikten att gräset inte alltid är grönare på andra sidan, utan det blir grönare där man vattnar det.

Svartsjuka. Skulle vi inte vara tillsammans så skulle han vara min allra bästa vän, och man kan ju älska en vän lika djupt och innerligt som man kan älska en partner, så kärlek kan inte vara svaret. Och sex och barn kan man ju faktiskt ha med sin vän också - man kan till och med bo ihop och ha delad ekonomi om man känner för det. Men när det gäller vänner blir man (eller ja, jag blir det i alla fall) glad om de träffar en partner, man stöttar och uppmuntrar och vill inget hellre än att vännen ska vara lycklig. När det gäller min man känner jag inte så, bara tanken på att han skulle vara intim (fysiskt eller psykiskt) med någon annan kvinna gör mig illamående. Jag vill helt enkelt inte dela honom med någon, och han känner likadant för mig.

Det känns bra att 60% ändå är tillsammans av kärlek och inte något annat. När man läser poster i känsliga rummet ibland verkar det nästan ovanligt att grunda sitt förhållande på kärlek, det är alltid lata män, gnälliga osexvilliga fruar, pengakåta kärringar som vill ha barn men ingen man och gubbar som vill ha sex med vem som helst bara hon har fitta. 

Det var ett spännande och annorlunda svar som jag måste tänka lite på för att förstå hur du menar. 

Det är inte kärlek du känner då? I övrigt förstår jag vad du menar. Jag känner stor kamratskap med min man. Har killkompisar som funnits i hela mitt liv. Att de har partners stör mig inte ett dugg. Min man i en annan famn stör mig oerhört.

Är den ömsesidiga kärleken grunden för att ni fortsätter eller har annat kommit att bli viktigare? Hur många år har ni varit ett par? Måste vara tvåsiffrigt mtp att du nämner barnbarn.

Kan ni som kryssat i alternativet 'för sex' förklara lite mer. Är sex det enda ni vill ha ut av ett förhållande, går ni med på barn bara ni får sex och även om ni inte älskar den andra?

Hon/han älskar mig och jag vill inte såra
Av ren vana och bekvämlighet
För sex
För att slippa vara ensam

Den främsta anledningen till att jag stannar är dock p.g.a. mitt självförtroende/peniskomplex, då jag endast ligger runt medlet så är det inte lätt att hitta en tjej som föredrar det eller som inte sållar bort en p.g.a. det idag.
Och ja, jag mår piss över att stanna i denna relationen dagligen, speciellt då jag inte finner henne attraktiv i ansiktet och då varje dag är en teater för mig.
Jag har även ett riktigt dåligt samvete över att jag håller henne kvar i den, då jag hittills så har jag berövat henne på 5 år av hennes liv och tvingat henne att göra en abort.

Du är inte ensam!

Nu är den ömsesidiga kärleken det viktigaste skälet. Men det har inte alltid varit så. Vi har haft dåliga perioder då det har hållit ihop mer av ansvarstagande och att man har så mycket gemensamt. (Barn och villa.) Av praktiska skäl alltså. Och rädsla för att bryta upp. Men vi har nog båda två funderat att lämna vid några tillfällen....

Vi har 40 år tillsammans. Några av dom bästa åren har varit dom senaste åren. Den dagliga stressen har minskat och vi är äntligen på ungefär samma sexuella nivå. Vi har varit ganska osynkade sexuellt tidigare både vad det gäller frekvens och aktivitet. Jag har levt sexuellt otillfredsställd i många år. Men min sexualitet har ibland varit en börda - mina fantasier har ofta halkat in på sån som är typ "onormalt". Och jag mår bättre idag med ett mer "normalt" sexliv. Det är mera känslor i sexet idag.  Och min fru har blivit lite mera öppen och tolerant - förr var hon på nåt sätt så dömande mot allt ovanligt. Vi har liksom kommit från olika ytterligheter och möts nu på mitten.

Det trodde jag nästan att jag var :p