Relationsdilemma rörande djurplågeri
Lite bakgrundshistoria: Jag och min sambo är bosatta 20 minuter från hans jobb. Under gårdagen var jag tvungen att åka in på ett event i stan ca 65 minuter bort och bad då min sambo att ta ut våra två gemensamma hundar under kvällen. Jag åkte klockan 14.30-15.00 och min sambo började jobba 14.30 i ett pass som skulle sträcka sig till 23.00 Hundarna rastades av mig cirka klockan 14.00
Sent under kvällen får jag en dålig känsla i magen och försöker kontakta min sambo på jobbet som till svar ignorerar mina samtal. Väl på telefon efter många påringningar så visar det sig att han inte varit ute med hundarna under hela dagen. Klockan var då runt 21.30 och jag var fortfarande på annan ort. Våra så hundar hade då alltså varit ensamma och utan möjlighet till rastning i 7,5h och jag befann mig fortfarande ifrån hemmet.
Min sambo påstår då att han sagt att han ?kan? ta ut hundarna men inte att han ?ska?. Han menar också på att hundarna inte har något behov av att gå ut så ofta för ?dom klarar sig ju på nätterna?.
Enligt de allmänna råden från Jordbruksverket så står det tydligt att hundar bör rastas var 6:e timme dagtid. Enligt SKK så påvisas även att en vuxen ?tränad/rumsren? hund brukar klara av att vara ensam upp till 5 h per dag. Det är kanske ingen ?regel? eller lag på hur många timmar en hund kan gå utan att kissa (eller)? men min moraliska och empatiska kompass säger mig ändå att dessa instanser med sin expertis bör vara en riktlinje. Men
Jag blev väldigt upprörd och ansåg att min sambo behandlat våra hundar på det sättet då jag anser att det är djurplågeri. När jag ifrågasatte varför han ej kontaktat mig när han förstått att han inte skulle åka hem så menar han på att jag ?ändå inte kunnat göra något åt saken?. Han tillade även vid ett flertal tillfällen att han ej har någon skyldighet att rapportera till mig gällande våra gemensamma hundar och frågade om han skulle behöva ringa varje gång han klappade dem också.. :/
Jag mår jättedåligt. Dessa hundar är familjemedlemmar för mig och jag älskar dem oerhört. De är som mina barn. Nu känns det inte som om han bryr sig, speciellt inte med tanke på att det senare visade sig att han inte ville åka hem till dem men med lätthet kunde dra iväg och handla taikäk till sig och arbetskollegorna fastän han delvis skyllt sin frånvaro för rastning på att han inte haft mer än en kvarts lunch utan jobbat häcken av sig hela dagen.
Hade jag vetat om att dom var hemma helt själva under dessa omständigheter så hade jag sett till att fixa så att det löste sig på ett eller annat sätt.
Mitt i mina starka känslor för djuren så vet jag inte om jag har fel, vad eller hur jag skall hantera detta. :( Är det inte jobbigt för hundar att, som igår, behöva gå nästan 9 timmar utan att kissa? Kan man ej klassa det som en mild form av "djurplågeri"? Är det inte jobbigt för hundar att vara ensamma så lång tid under dagen? Bör man ej uppmärksamma sin sambo på dessa former av event med tanke på att djuren är ett delat ansvar? Hur kan man lita på att han i framtiden tar bra hand om hundarna?
Jag är så förvirrad och ledsen just nu.
Det är jättedåligt att din sambo inte rastade hundarna när han hade sagt att han skulle göra det.