Jaha, då är det kanske min tur att ladda ur mig bara för att jag kan

Det finns människor som skriver in sig på sjukhus för bokstavligt talat ingenting. Dom verkar fullt funktionella, bekantar sig med varandra, umgås, pratar lösögonfransar, naglar, pillar på sina surfplattor, tittar på tv och småpratar kring matsalsbordet. Dom har släkt, bekanta och vänner som även besöker dem. Det är gose gos, gulle gull, hundvalpsblickar och bebisspråk som gäller. Den som inte följer deras linje anses störa. Det är alltså borderlinepatienterna som håller takten på avdelningen. Passa dig om du tar luft i lungorna och säger vad du tycker, den andra mår ju sååå dåligt. Usch, jag gråter nästan själv här lite...

En säger med en babyröst att hon är så tacksam för att hon har familj som stöttar yadda yadda. Min fråga är. Vad gör människan på sjukhus? Övergrepp som barn eller inte, men man sätter sig inte på en fet röv och förväntar sig att samtliga kring bordet ska tycka synd om denne och anpassa sig efter hennes känslighet. Hennes sk. trauma är inte ens en bråkdel av vad samtliga på den avdelningen fått genomleva. Hon hade väl tagit livet av sig för länge sedan om hon vore mig.

Ibland blev det bara för mycket med "snack" och jag ville bära antingen solglasögon eller en mask över ansiktet för att inte känna mig så utstirrad samt för att signalera personalen om att jag faktiskt menar någonting med vad jag upprepat säger. Då frågar denna vuxenbebis "Har du gått och blivit en ninja" med ett barnsligt leende på läpparna. Jag är säker på att hon associerade med ninjas som barn vill imitera och leka. Människan har ingen som helst insikt i vad det gäller verkligheten.

Där har vi bara ett exempel på en person som inte ser annat än vad som försiggår sig i hennes egna lilla värld. Egenansvaret lyser med sin frånvaro, första att trilla av pin om hon blir måltavla för andra intressen.. Aja..

Saken är också den att jag kan aldrig till skillnad från dem ens berätta min historia, sedan vet jag att jag inte blir trodd och för det tredje är det ytterst få som verkligen förstår vad det handlar om. Jag är redan under ytan och jag vet att det inte finns någon hopp för mig.

Jag kan aldrig mer återvända till det normala livet efter att veta vad jag gör idag. Detta tack vare att ingen reagerade eller agerade i tid.

Hon kan klä sig i camo om hon vill, men jag fattar inte hur hon sedan kan reagera på min mentalitet. Det går inte ihop. Vet hon takten eller inte?