• Anonym (reddi­sh)
    Äldre 28 Nov 14:18
    10459 visningar
    88 svar
    88
    10459

    Ovärdigt slut

    Har för första gången (på 45 år) råkat ut för ett avslut på en relation som jag inte förstår mig på. Hoppas någon här kan hjälpa mig förstå.

    För ett drygt halvår sedan träffade jag en kvinna på en dejtingsajt (min ålder, skild sedan snart 3 år, efter 23-årigt äktenskap). Hon tog kontakt med mig, men redan andra meddelandet skrev hon att "hon nog inte var redo för ett förhållande". Jag fick tunnelseende och missade detta, vilket kanske var dumt med tanke på vad som sedan hände.
    Vi träffades, föll för varandra och allt klickade. Det tyckte vi båda. Men efter några dagar berättade hon att hon haft ångestattacker och mått dåligt på grund av livsstress en längre tid. Hon blev osäker på om hon ville/orkade fortsätta, och tyckte vi gick för fort fram. Jag backade lite men förklarade att jag är bra på att stötta och att jag hade egen erfarenhet av en sådan period i livet.

    Hon tog ett djupt andetag och vi kämpade på men jag märkte att hon mådde dåligt. Hon drog sig undan (alla, inte bara mig) och uppvisade samtliga symtom som finns i listan när man läser om någon som lider av depression eller utmattningsdepression. Hon berättade även om riktigt mörka tankar och sade att jag är den ende som någonsin fått ta del av dem.

    Hon gav mig dessa månader väldigt vackra och målande beskrivningar om vad hon tyckte om mig, på alla tänkbara plan. Hon sade aldrig att hon älskade mig, men alla de där orden kändes överflödiga och det kändes verkligen som att hon gjorde det. Med tanke på orden hon gav mig kändes jag som en unik man i hennes liv, och det kändes såklart underbart med tanke på att jag kände likadant för henne. Vi hade fantastisk sex. Vi grälade aldrig, utbytte inte en enda sur min, spydig kommentar eller irriterad blick. Absolut ingenting på över ett halvår. Inte ens in närheten. Vi skrev närmare 20.000 chattmeddelanden och inte heller där blev det någonsin kärvt. Hon sade också flera gånger att hon levt sitt liv bakom ett skal och med en mask, men att jag så snabbt kom bakom skalet och såg bakom masken. Hon tyckte det var både betryggande och otäckt. "Du ser ju rakt genom mig, sade hon flera gånger". Hon var oerhört respektfull och hade så många bra egenskaper och gemensamma intressen med mig att jag måste säga att hon var (är) kvinnan i mitt liv - helt utan att jag tvekat om det en enda gång sedan jag träffade henne.

    Men en dag i somras brast det för henne. Hon sade att hon inte visste vad hon kände för mig (eller för något/någon). Allt var jämngrått och hon kände sig som en belastning och inte värd vatten - trots att jag aldrig någonsin sagt något, bara lyft henne och förklarat hur underbar jag tycker hon är. Hon ville inte bli månad om, tänkt på eller älskad när hon mådde sådär. Ändå kom det ständigt små nödrop i hennes bisatser som gjorde det omöjligt att fråga "hur det var" och spinna vidare på det. Hon storgrät i mina armar flera gånger. Jag gav henne allt jag kunde på alla plan och hon har sagt att hon aldrig upplevt en man som jag i hennes närhet, aldrig känt sig så älskad, ompysslad, sexig eller vacker. För mig var det ingen ansträngning att ge henne allt det där, eftersom jag älskade henne på riktigt.
    Den dagen försökte hon gå, med orden att hon "inte vet vad hon känner" och att hon måste vara själv, helst bo i en grotta. Två timmar senare fick vi kontakt. Hon var ledsen och sade att hon hade uppskattat min famn. Dagen efter kom hon och vi fortsatte som vanligt, med tårdränkt mark att stå och gå på.
    Hon blev även inlagd på sjukhus för att hon fått svåra stressymtom, på sin korta semester. Lite senare var det dags igen. Ungefär samma visa. Hon visste inte vad hon kände för mig - om det var kärlek till en man, ett syskon eller en vän. Hon kände att hon kanske utnyttjade mig för min godhets skull. Samtidigt visste hon inte ens om hon älskade sina barn, hade ångestattacker, enorma sömnproblem och for runt som en skottspole med sina barn och deras träningar/matcher. Jag försökte låta bli att hoppas på att vi kunde ses. Det blev därmed också alltmer sällan.

    Så för en månad sen kom slutet. Vi satt i ösregnet i min bil, och hade bestämt att vi skulle prata om oss. Stämningen var tryckt. Jag pratade lugnt och förklarade igen att hennes mående inte påverkar min syn på henne, att hon är älskvärd som få andra, den mest underbara kvinna jag träffat och att jag är stark nog att bära oss båda om det skulle behövas. Jag var samlad, men hon började gråta. Jag såg gatubelysningens ljus blänka på hennes kinder. Hon sa inte så mycket, men efter en stund sa hon: "Nej... jag måste vara själv". Hon fortsatte gråta. Därefter rasade hon ihop i mitt knä, tog krampaktigt tag i min jacka och drog den mot sig. Jag hade räddat "oss" flera gånger detta halvår och kände att jag inte orkade en gång till. När hon låg där i mitt knä upplevde jag henne som ett barn som höll på att drunkna. Efter en halvminut reste hon sig upp, torkade tårarna och klev ur bilen, men brast återigen ut i tårar, lutade sig in och sade "Hej...". Jag var väl i chocktillstånd, och fick inte ur mig något.

    Det gick några dagar, hon skickade ett slags avskedsmeddelande på sms. Jag svarade kort. Efter en vecka skrev jag att jag saknar henne i mitt liv. Hon skrev att hon saknar mig också, våra samtal och mina varma kramar. Sedan dess har vi fortsatt sms:a. Hon håller sig förvånansvärt nära i meddelandena. Det är mycket kramar, mycket värme. Inte som förut förstår, men jag känner lite att hennes hjärta inte kan släppa detta. Jag får lite känslan av att detta inte blev som hon tänkt sig, och att hon är orolig för att jag ska försvinna in i någon annans famn. Hon jobbar nu på med mindfulness, yoga och annat som hon tror behöver för att må bättre.

    Sammanfattningsvis upplever jag detta som ett mysterium. Vi hade ALLT gemensamt, med enormt bra förutsättningar på alla sätt. Inte ett enda gräl, ingen sur min... ingenting. Vi skrattade, myste och hade fantastisk närhet och sex. Ändå... gick det inte. Och jag kan inte förstå varför. Eller tog hennes depression udden av känslolivet och gjorde henne så utmattad att att hon inte orkade varken ge eller ta emot tillräckligt för att känna sig bekväm eller tillräckligt bra?

    För min del har inget ändrats. Hon är den jag vill leva resten av mitt liv med, och jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att det ska bli så. Det finns mycket mer att säga, men det blir för långt. Fråga gärna om ni undrar något.

    Att bara släppa henne och smita undan detta "jobbiga" är inte aktuellt. Så den typen av råd är jag inte intresserad av. Jag är fokuserad på denna kvinna och vill göra allt jag kan för att vi ska få en värdig chans. Det som hände var inte värdigt oss. 
  • Svar på tråden Ovärdigt slut
  • Anonym och orolig
    Äldre 28 Nov 14:45
    #1

    Jag gillar såna "berättelser " . Dina känslor är så äkta och dina minnen så starka . Att det låter inga tvivel att du blev på riktigt kär . Jag tror att komme att förstå och uppskatta dig senare . Jag känner värken henne eller dig , men jag kan säga att kvinnor är som katter . Vi vill ditt där vi blir kramade , mätta , älskade. Jag tror att ni kommer bli tillsammans till slut .om ni är ämnade , och tror på mig , om ni är ÄMNADE. Jag tror stenhård på sånt. Försök att inte släppa henne även om hon skriker motsatsen .

    All lycka till dig ! Kram

  • Anonym (reddi­sh) Trådstartaren
    Äldre 28 Nov 14:51
    #2
    +1

    Tack. Jag har många fler minnen och ännu starkare. Men jag ville inte bli för långrandig Glad

    Och ja - för första gången fick jag träffa en kvinna som jag kände så ohämmat mycket för. Det var en underbar känsla. Hade börjat fundera på om det verkligen kunde hända mig. Men det kunde det ju Skäms

  • Loriya­na
    Äldre 28 Nov 15:15
    #3

    Tror inte hon är känslomässigt mogen för ett förhållande men att hon försökt för din skull. Nu orkar hon helt enkelt inte mer. Betyder inte att det är något fel på dig. Hon verkar helt enkelt inte redo. Kanske hon måste bearbeta saker som hänt i hennes liv?

  • Anonym (Norsk­a...)
    Äldre 28 Nov 16:57
    #4

    Dette minner om meg selv, jeg har diagnosen manisk-depressiv.

  • Anonym (reddi­sh) Trådstartaren
    Äldre 28 Nov 17:25
    #5

    På vilka sätt påminner det om dig? Kan du ge exempel?

  • Anonym (reddi­sh) Trådstartaren
    Äldre 28 Nov 17:28
    #6
    Loriyana skrev 2015-11-28 15:15:21 följande:

    Tror inte hon är känslomässigt mogen för ett förhållande men att hon försökt för din skull. Nu orkar hon helt enkelt inte mer. Betyder inte att det är något fel på dig. Hon verkar helt enkelt inte redo. Kanske hon måste bearbeta saker som hänt i hennes liv?


    Det var också något hon uttryckte: "Jag bryter snart ihop. Orkar inte mer"

    Har längtat efter en kvinna som hon hela livet och nu när hon äntligen dök upp, gick det ändå inte...
  • Anonym (Norsk­a...)
    Äldre 28 Nov 19:46
    #7
    Anonym (reddish) skrev 2015-11-28 17:25:28 följande:

    På vilka sätt påminner det om dig? Kan du ge exempel?


    Jeg er ikke så god til å skrive som du gjør, og føler det er vanskelig å skrive til en svensk på norsk.

    Måten hun gikk inn i forholdet til deg på, måten dere var sammen og hvordan alt blir grått. Nøyaktig sånn jeg har startet mine to lange forhold på. Og avsluttet, men den siste gangen traff jeg en mann som deg, og vi har klart å holde sammen i 4,5 år nå.

    Alt takket være min tålmodige og kjærlige mann, han minner mye som deg, sånn som du skriver på. Han gir meg 100 % ubetinget kjærlighet, noe som har gjort at jeg har blitt hos ham, og vet at livet med ham er det eneste rette.

    Men når depresjonen kommer, så får jeg noenlunde samme reaksjon som din, jeg blir grå og avvisende, gråter og vil avslutte. Mens jeg egentlig vil bare bli holdt hardt rundt og elsket. Men det er så vanskelig å motta, hjertet mitt lukker seg for alt og alle. 

    Håper du forstår noe av det jeg skriver, jeg er ikke så god med ord. 
  • Anonym (reddi­sh) Trådstartaren
    Äldre 28 Nov 21:01
    #8

    Åh tack!

    Jag förstod allt du skrev utan problem. Jag har tänkt likadant. Kanske är det så att hon ändå vill att jag ska fortsätta jaga henne, hålla henne hårt och älska henne villkorslöst? Jag vet själv hur det känns att vara deprimerad och har inga som helst problem med det. Huvudsaken - rent egoistiskt - är att jag får ha denna underbara människa vid min sida.

    Vi har redan bestämt att vi ska ses innan jul. Och hoppas vi kan vända på några stenar till.

    Vad tycker du jag ska göra nu?

  • Anonym (ghj)
    Äldre 28 Nov 21:16
    #9

    Jag har utmattningsdepression men jag har blivit ganska bra på att inte göra mer än jag orkar. Hon far som en skottspole, kanske måste hon backa från vissa 'måsten' som hon upplever sig ha för att landa i sig själv.

    Kanske finns inte plats för dig där, kanske kan det finnas plats för dig sen, kanske inte.

    Eller så är det för henne som med en man jag dejtade förut, han hade också depression (som han fick efter sin prostatacancer) men åt tabletter för det så han fungerade rätt bra i vardagen.
    Han och jag hade också jättetrevligt, mysigt och var nära varandra precis som du skriver att ni hade.
    MEN han var inte kär i mig. Han ville så gärna vara det för vi hade det så bra ihop och han såg ingen som helst anledning till att INTE bli det. Jag var perfekt för honom, men han blev inte kär. Så, vi gick skilda vägar.

  • Anonym (reddi­sh) Trådstartaren
    Äldre 28 Nov 21:17
    #10

    Hoppas du inte försvinner härifrån. Känner ju att du kan komma med avgörande tankar om hur jag ska gå vidare. Jag har en obegränsat stor lust att lyckas behålla denna kvinna vid min sida.

    Det som varit tyngst att höra är ju orden: "Jag vet inte vad jag känner - om det är kärlek till en man, ett syskon eller en vän". Och att det har varit en anledning till varför hon försökt gå några gånger. Det träffar mig ju personligen, vilket det andra inte gör (som är kopplat till sjukdomen). Jag kan inte vinna någon som inte älskar mig som en man, men jag har tålamod och kärlek så det räcker och blir över för att älska henne över alla depressioner i världen.

    Kände du också så? Att du inte visste var dina känslor fanns? Att du inte visste om eller hur du älskade honom? Viktigaste frågan av alla jag har? 

Svar på tråden Ovärdigt slut