• jojjo108

    Han finns inte mer...

    Hej alla!

    Ny här, trodde aldrig att jag/vi skulle hamna här, trodde aldrig att denna sorgen skulle drabba oss och vår familj, att vi skulle förlora vår lille son samma dag som hans liv skulle börja....

    Min lille pojke fick någon gång under sista graviditetsveckan (V40) massiva hjärnblödningar i min mage, upptäcktes efter att jag blivit förlöst med ett akut kejsarsnitt. Inom loppet av 16 timmar blev vi två barns föräldrar, fick det värsta beskedet i våra liv, informerade familj och vänner, tog beslut om och genomförde ett barndop på neo, och tog beslutet om att de livsuppehållande åtgärderna skulle tas bort. Klockan 23,01 den 26/11-2015 stannande vår lille Liams hjärta för gott...

    Hur fan går man vidare?!?!

  • Svar på tråden Han finns inte mer...
  • viseversa

    Åh beklagar verkligen er förlust. Vet inte vad jag ska skriva.  Förstår att detta är det versta som hänt er. kram

  • Milleman

    Jag beklagar oerhört mycket :( så fruktansvärt! Det kommer ta tid att läka, ge er den tiden! Ta hand om varandra och förstå att ni kommer sörja på olika sätt. Det finns inga rätt och fel i sörjande.
    Ta hand om ert äldre barn, ta hjälp av andra!
    Kram

  • Katziz

    Finner inga ord... Så fruktansvärt... Jag hoppas ni erbjuds proffesionellt hjälp så ni får verktyg att fixa vardagen.

    Hjärtat blöder för alla er som tvingas uppleva detta

  • lyckobebben
    Hej!

    Vad oerhört ledsamt att höra och jag beklagar verkligen sorgen. Vet inte om jag alls kan vara till hjälp, men jag vill gärna försöka. Varje förlust är ju helt egen och helt speciell såklart, och varje person sörjer på sitt vis och behöver få lov att göra det, tänker jag. Man vill gärna vara rationell i ett läge som det här, för det är vad man är van vid, men det går ju inte med en sådan situation - sorgen är så mycket större än så. Jag förlorade själv min dotter som hade en svår neurologisk skada från födseln, i februari i år. För oss var det först en bedövande chockfas att ta sig igenom, sedan kom sorgen med lite ljusare partier i emellanåt, och så småningom kom det vanliga livet tillbaka igen, men det får ta tid och får ta så lång tid som det behövs och ibland minns jag saker och blir ledsen en stund. Jag mådde bra av att få formulera alla uteblivna drömmar och förhoppningar man haft för egen del, för sitt barn och sin familj och blev hjälpt av en bok som heter "sorgbearbetning" (kan beställas från nätbokhandlar). I den påminner man om att sorg inte är en sjukdom - bara en helt naturlig reaktion på en oförutsedd svår händelse. Där finns en metod att skriva brev till den man mist och berätta allt man aldrig fick chansen att säga. Man har liksom inget alternativ, utan sakta men säkert kommer man igenom det. Vill du skriva till mig får du gärna.

    Kram från mig!
  • Farfallos

    Att "gå vidare" innebär INTE att du ska:
    - sörja X antal månader eller år.
    - sörja på något visst sätt.
    - glömma Liam.

    Du har ett liv som kommer att gå vidare, och Liam kommer att vara en del av dig och det livet. Du kommer säkert att hitta glädjen i livet igen, för det gör de allra flesta. Och det kommer du sannolikt att göra utan att glömma.

    De pratade nyligen om att gå vidare i radioprogrammet "Kropp och själ" i P1. Länkar här:
    sverigesradio.se/sida/avsnitt/632693
    Kanske inget du orkar lyssna på precis nu, men...

  • ALSI

    Hej!

    Beklagar!

    Jag har också precis hamnat här. Har upprepade missfall i bagaget och har varit orolig hela graviditeten, blandat med total lycka och längtan så klart! Nu hade jag börjat slappna av och bara längtade efter vårt älskade barn.

    För en vecka sedan började allt plötsligt gå väldigt fel. Först en liten blödning, sedan för tidig vattenavgång, blev inlagd och inställd på för tidig födsel (v 29+6), men kände oss väldigt trygga på sjukhuset. Sedan utan någon som helst anledning vad det verkar som hittills (återbesök om ca 2 veckor) slutade hjärtat slå och vår lilla fina Filip föddes på min födelsedag i v 30+0. Jag kan inte förstå hur jag ska kunna ta mig igenom ett helt liv utan min vackra Filip. Kan inte förstå hur vi kunde hamna här! Vad är det för prövningar vi måste genomlida innan vi ska få vårt efterlängtade barn? Jag älskar Filip och är stolt mamma till honom. Jag fick känna hans värme efter förlossningen och hålla honom hur länge jag ville, men min kropp skriker efter en bebis att ta hand om! Vill sätta igång nu direkt att försöka bli gravid igen och är livrädd över ifall det kommer dröja innan det tar sig. Det är fem dagar sedan jag födde barn men kan inte tänka på något annat än att göra det igen.

    Hur man går vidare kan jag inte svara på tyvärr. För oss innebär det att leva timme för timme just nu.

  • jojjo108

    Detta låter helt absurt, men på något sätt är det skönt att veta att jag/vi inte är ensam/ensamma...

    Igår började verkligheten på riktigt, beslutat mig för att göra en praktisk sak/dag, så nu kontaktade jag försäkringsbolaget för att meddela om vad som hänt vår familj. Visst, pengar kan inte ersätta sonen ett dugg, men det blir en hjälp på traven med att betala allt annat runt omkring...

    Idag kontaktade min man begravningsbyrån, vi ska dit i morgon förmiddag. Jag har ägnat förmiddagen åt att leta dikter etc till allt från begravningsannons till allt annat.
    När kontaktar man församlingshemmet, eller gör begravningsbyrån det??
    Många frågor som jag hoppas få svar på i morgon.....

  • ALSI
    jojjo108 skrev 2015-12-02 18:03:00 följande:

    Detta låter helt absurt, men på något sätt är det skönt att veta att jag/vi inte är ensam/ensamma...

    Igår började verkligheten på riktigt, beslutat mig för att göra en praktisk sak/dag, så nu kontaktade jag försäkringsbolaget för att meddela om vad som hänt vår familj. Visst, pengar kan inte ersätta sonen ett dugg, men det blir en hjälp på traven med att betala allt annat runt omkring...

    Idag kontaktade min man begravningsbyrån, vi ska dit i morgon förmiddag. Jag har ägnat förmiddagen åt att leta dikter etc till allt från begravningsannons till allt annat.
    När kontaktar man församlingshemmet, eller gör begravningsbyrån det??
    Många frågor som jag hoppas få svar på i morgon.....


    Det är skönt samtidigt så oerhört hemskt att veta att man inte är ensam. Vi har fått hjälp av kuratorn vi fått kontakt med via sjukhuset för att sköta mycket av det praktiska. Hon har ringt både försäkringskassan och begravningsbyrån åt oss. Begravningsbyrån i sin tur hjälpte sedan med annons, bokning av kyrka för begravning (hade även hjälpt med församlingshem om vi hade velat) och hon ringde även försäkringsbolaget. Dock behöver jag nog ringa dem igen då det lät som jag skulle ha mer i ersättning. Som sagt, pengarna ger oss aldrig Filip tillbaka men det hjälper något för begravningskostnader och utebliven inkomst. Sedan skulle jag såklart betala miljoner för att få göra om förra veckan och plocka ut honom dagen innan han dog!
  • ALSI

    Idag klarade vi föresten även av att avboka barnvagnen. Det var hemskt! Vi försöker även komma ut på en promenad om dagen för att få luft och vi försöker att ibland komma bort hemifrån... Dock har jag fortfarande inte varit utanför huset utan min man.

    Idag började jag även skriva brev till Filip. Det hjälper en hel del att skriva ner alla tankar och frågor som jag har. Rensar hjärnan lite så det kan jag rekommendera!

  • TatueradDonna

    Hej.

    Jag beklagar eran sorg och skickar min styrka till er.

    Vet precis hur du känner, dina tankar, dina tårar, din sorg.
    Vi förlorade våran flicka i cancer efter att hon förgyllt våra liv med 4 underbara älskade år.
    Detta kommer låta jätte hemskt men jag har aldrig slutat sörja min dotter och vill aldrig sluta heller, för mig har det blivit en viktig del i mitt sorgearbete att FÅ sörja. Att FÅ vara ledsen.. Man FÅR faktiskt må skit under en väldigt lång tid. 
    Livet går vidare efter ett tag, du glömmer aldrig men du lär dig att sörja på ett helt unikt vis som bara vi som förlorat barn kan förstå. 

    Du kommer märka mer och mer hur du kommer tillbax till din vardag, arbete, vänner. Tillslut kommer du även kunna skratta och känna glädje igen! Jag lovar!

    Jag har många tankar efter våran flicka gick bort om att jag aldrig skulle klara sorgen men nånstans så måste man välja sig själv, sitt eget liv och sin egen lycka. 

    Hoppas du/ni kommer få bra hjälp från sjukvården och våga be om hjälp.

    Kram

  • jojjo108
    ALSI skrev 2015-12-02 19:11:03 följande:

    Idag klarade vi föresten även av att avboka barnvagnen. Det var hemskt! Vi försöker även komma ut på en promenad om dagen för att få luft och vi försöker att ibland komma bort hemifrån... Dock har jag fortfarande inte varit utanför huset utan min man.

    Idag började jag även skriva brev till Filip. Det hjälper en hel del att skriva ner alla tankar och frågor som jag har. Rensar hjärnan lite så det kan jag rekommendera!


    Vi har underbara vänner och grannar som åkte hem till vår lägenhet redan samma natt efter att Liam somnat in och tömde hela vår lägenhet på alla saker, dom plockade bort spjälsäng, skötbord, alla kläder och ultraljudsbilder, mest för att ge oss en chans att få andas när vi kom hem, eller när min man kom hem. Jag blev ju kvar på sjukhuset ett tag därefter...
    Allt står ute i vårt förråd och i grannens förråd, vi får ta tag i allt är vi orkar och kan...

    Begravningsbyrån är ordnat, prästen har vi pratat med, datum är satt för begravningsgudstjänst, gravplats utmärkt och ordnad och gravstenen snart beställd.....
    Gud så många måsten!!!!
Svar på tråden Han finns inte mer...