Känslokall partner

Det låter som han sakta dödade sin känslor för dig när du var den tjuriga, kalla flickvännen och att han nu tröttnat. Dock borde han, om han nu vill vara kvar i förhållandet, behandla dig med respekt.

Ni får prata-i samtalston-om hur ni ska hitta tillbaka till varandra, om det är möjligt.

Du får igen för gammal ost... ni förtjänar varandra.... tragiskt bara att det finns ett barn i denna hemska smet.

Usch vilket tråkigt inlägg, det av Anonym (suck) här ovan (onödigt hårt svar - tråden ligger i känsliga rummet). Bry dig inte om vad personen skriver TS. Du är insiktsfull som ser din del i läget som det nu är.

Att man får problem i relationen i samband med barn är i inget ovanligt. Det är bra att ni söker familjerådgivning. Det kostar inte så mycket, är ofta duktiga och de har säkert sett folk som ni förut, även med värre problem. Ni får hjälp att ta er ur era mönster, så det kan bli bra. Och skaffa er ett gemensamt liv igen, gemensamma intressen. Ordna barnvakt och gå ut och ät eller gå på bio, dvs umgås som ett par igen.

Ni fick barn tidigt och du blev gravid innan den första förälskelsefasen lagt sig. Det är inte konstigt att det är svalare i relationen nu, utan helt normalt (då menar jag att han inte är himlastormande kär längre - det är det väldigt få som fortsätter att vara). Han kanske inte vet hur han ska hantera det och ser det som ett tecken på att relationen är sämre än vad den egentligen är (det kanske gäller dig själv också?).

Du skriver att din man mår dåligt i övrigt, att han är låg och allmänt missnöjd med sin livssituation. Kan det inverka på att han är svalare mot dig? Om man är deppig är det svårt att finnas till för sin partner. Kanske han behöver hjälp att ta itu med det som gör honom nedstämd? Ta tag i sitt liv, byta jobb, få utrymme till något intresse där han kan träffa fler vänner, dvs. göra något som förhoppningsvis gör att han mår lite bättre? Det låter ju som om han kanske har en mindre livskris.

Det du kan göra är att öppet delta på familjerådgivningen med öppet sinne och uttrycklig vilja att det ska bli bättre mellan er. Och se till att ni får umgås som ett par igen. Stötta honom att ta sig vidare i de områden där han är missnöjd, om han låter dig. Men ta inte på dig skulden för allt det här. Han har eget ansvar att exempelvis söka nytt jobb om han är missnöjd med det han har. Ni är bara 26 år gamla. Ni har hela framtiden framför er, glöm inte det!

Tusen tack för att du tagit dig tid att skriva ett sånt långt och fint inlägg. ( anonym keke )

Jo, en sak till (innan batteriet tar slut på min mobil):

Givetvis måste ni hitta tillbaka till lite mer jämvikt i er relation och ert hemmaliv också. Du ska förstås inte vara den som gör allt i hemmet och som går på tå för honom (eller osäkert krälar för att du känner skuld över gamla gräl eller att han "bestraffar dig" - det gamla måste ni lämna)!). Kanske är "hjälp till mer hemma"-diskussionen något som ni kan ta senare, men det vore kanske bra om du förmedlade känslan under familjerådgivningen att du går på tå i relationen i stort. Du skriver lite om din egen osäkerhet och låg självkänsla. Det är kanske inte så konstigt att du brottas med det när du upplever dig avvisad av din partner. Tror att vi alla känner så om vi blir avvisade ofta i våra nära relationer. En del av det du nämner låter inte okej, som att sex och närhet ska vara "när han söker upp dig", alltså bara på hans villkor. Fast det låter mer som en försvarsmekanism.

Jag hoppas att ni får hjälp och att ni kan lösa det som skaver!

Han är inte ens sån person som störs av stökigt osv säger han. Han vill inte ändra de beteende och kommer inte göra d heller, så han är väldigt klar med att jag helt enkelt får leva med det. Han städar när han börjar må dåligt av det. Han sätter sig alltid på första plats och gör bara något för någon annan om det gynnar honom. Kan man vända en egoist? eller är det en medfödd egenskap ???? så trevlig mot alla andra men så kylig mot mig. Även fast han inte kan få en bättre " mig " längre. Oavsett vad som är fel så är det pga relationen säger han.hoppas han börjar inse och ändra sitt beteende och kan glömma de gamla när vi kommer iväg till familjerådgivningen

Man är två i en relation. Vissa personlighetsdrag får man acceptera och leva med eftersom man inte kan förändra någon på det viset - det gäller båda i relationen. Däremot kan man ändra andra beteenden och mönster (även egoistiska mönster), vilket man ibland helt enkelt bör/måste för att få relationen att fungera. Hoppas att familjerådgivaren kan tydliggöra detta samt få din man att att inse skillnaden och hur viktigt detta är.

Att säga "jag städar först när jag anser att det är stökigt" skulle inte jag tycka är okej eftersom man är två om ett hushåll - båda ska ju trivas. Däremot kanske man inte kan kräva att ni ska ha samma sinne för när det är stökigt. Lösningen kanske är att göra ett städschema för vad som rimligtvis bör städas varje vecka och dela upp sysslorna? Ni tar badrummet varannan vecka? Om du lagar mat kan han diska upp? Om du tvättar kan han handla och gå ut med soporna? Om han dammsuger kan du moppa golvet? Planera matveckan och bädda rent tillsammans? Osv.

Tycker att det låter trist med någon som inte kan tänka sig att göra något för någon annan förutom om det gynnar honom själv. Är det verkligen så eller säger han bara så?

Hej! Kanske inte känns aktuellt just nu för dig men när jag läser det du skrivit får jag uppfattningen att det mesta i din vardag verkar kretsa kring din sambo. Du skriver att du inte känner någon där du bor, men kanske går det att lära känna andra föräldrar och barn i omgivningen, för både dig och ert barns skull? Det brukar ( i varje fall för mig) kännas bättre för självförtroende och även sjäkvkänslan att komma ut bland andra, umgås och känna att man blir "sedd". Att få dela intresse( gör man ju genom barnen) och det kan leda vidare till vänskap. Öppna förskolor brukar finnas på många håll, både kommunala och tex inom svenska kyrkans regi, eller babysång/babycafe. Kanske skulle du må bra av att göra saker bara för din egen och barnets skull och om du mår bra kanske det kan stärka relationen också..? ( Sedan är samtalsstöd/familjerådgivning säkert väldigt värdefullt i en relation där det " krisar" Har själv ett litet barn och jag vet hur det frestar på en relation, även om man vill leva tillsamnans. Man måste verkligen vara rädda om varandra, hjälpas åt och stötta varandra). Önskar dig lycka till!

Men det är väl en jävla skillnad ändå? Hon var ju gravid och styrd av hormoner, därför blev hon kall och grinig.

Usch hatar sådana kommentarer som din ("betalt för gammal ost", precis som om det vore medvetet och menat från hennes sida).

Har precis själv kommit ut ur min graviddepp som varade i 14 veckor där jag var nere och ledsen precis varje dag. Båda jag och min man visste ju vad det berodde på och han gav mig utrymme och stöd. Jag var grinig och drog mig undan. Som om ett moln låg över mitt huvud hela tiden och jag höll på att bli galen av detta (då jag är en person som har lätt att hitta positiva saker i vardagen i normala fall).

Efter 14 veckor dämpades hormonattackerna. Min hy såg inte längre ut som en prickigkorv och jag började se ett ljus i tillvaron. Ja, det var tufft för min man.. Men han hade iaf förståelse för hur jäkla jobbigt det måste ha varit för mig och inte sjutton straffade han mig för detta. Jag bär ju VÅRT barn och det är JAG som får ta alla kroppsliga och hormoniella smällar för detta.