Hej!
Denna grupp är för alla som blivit sjukskrivna för utmattning/utbrändhet och behöver skriva av sig lite. Här kan vi skriva var vi är i processen, om läkarkontakter, tips och råd etc.
Så börja gärna med att berätta lite om er själva!
Du får väl börja.....
Jag är 25 år och studerar naturvetenskap på universitetet. Jag har skilda föräldrar och flera syskon (både "helsyskon" och "halvsyskon"). Jag har mestadels växt upp med mamma och syskon, medan pappa bott utomlands.
Jag har haft det väldigt hektiskt den senaste tiden. Förra hösten tog jag beslutet att bryta kontakt med min mamma på grund av flera olika anledningar. Jag gick igenom en jobbig bearbetningsprocess samtidigt som jag studerade heltid och jobbade extra. I januari hade jag en mycket hektisk tentaperiod och direkt efteråt flyttade jag till en ny stad. Jag sökte jobb som en galning och tackade ja till 3 jobb (hade svårt att säga nej) att ha samtidigt som mina studier. Studierna blev lidande och när sommaren kom hade jag en kurs att tenta av i slutet av sommaren. Men jag hade sedan länge bestämt att jag skulle sommarjobba i 10 veckor, och fick studera utöver jobbet. Dessutom var det kaos på jobbet flera gånger och jag kände mig tvungen att ta extrapass. Tentan gick bra. Sedan började höstterminen och jag gick all in som vanligt. Jag bestämde mig för att bara ha ett extrajobb, och visste vilket av mina jobb som passade bäst. Dock ville jag byta företag, och processen tog lång tid, vilket gjorde att jag oroade mig för ekonomin.
Jag kände att jag var trött och hade svårt att koncentrera mig, men jag kämpade på. Detta skulle ju vara min sista termin! I slutet av oktober skulle jag ha en svår tenta. Jag hade jättesvårt att koncentrera mig inför den, men lyckades ändå plugga in kursen. När jag kom till tentan tittade jag på den, men kunde inte tänka. Det fanns ingen chans att jag skulle kunna sitta där i 5 timmar! Jag lämnade in blankt, och bestämde mig för att ta signalerna på allvar.
Man kan ju få CSN om man får godkänt på 75% av terminen, så jag beslöt mig för att strunta i en kurs (jag studerar heltid den här terminen) och bara plugga halvtid. Jag klarade av det i en vecka, men sedan blev jag tröttare och tröttare och kunde inte studera alls... Allt tog jättemycket energi och när jag fick jobberbjudande (jag hade blivit anställd av ett barnvaktsföretag) så kände jag att jag verkligen inte hade energi för att träffa dem. Jag var bara så trött och så ledsen för att jag inte kunna plugga! Så 2 veckor efter tentan gick jag till läkaren, och blev sjukskriven.
Den första veckan sov jag jättemycket, och var inte stressad/glad/ledsen/arg, jag bara var. Efter en vecka kom det en väldig stress, så jag antar att den låg bakom allt. Nu har jag varit sjukskriven i 3 veckor och vet inte hur länge det kommer fortsätta. När jag tänker tillbaka så började jag vara trött för drygt ett år sedan, och dessa koncentrationssvårigheter började i somras.
Lite långt kanske, hehe. Ni behöver inte alls skriva lika långt!
Hej!
Är också sjukskriven men för depression och panikångest.
Är också 25 och känner mig för ung för att må såhär! Det här var den nyaste tråden jag hittade om sjukskrivning så jag hoppar på.
Vore skönt att prata med någon som går igenom typ samma sak...
Ta hand om dig!
Välkommen till tråden!
Hur länge har du varit sjukskriven? Är du student eller arbetande?
24 år, sjukskriven hela oktober 2015 pga ångest. Hjärtklappning, andningsproblem, yrsel och ångest. Arbetade inom hemtjänst = mycket stress, sjukskrivningen hjälpte lite men att gå till kurator var sjukt skönt! Nu har jag bytt jobb o flyttat, ingen kurator kontakt och det känns läskigt.. Kanske borde ta kontakt med en ny kurator?
Känner mig dock mycket mer stabil än förut, men man har ju sina svackor! Går ni hos någon?
Juridikstuderande, 29 år. Blev utmattad för 4 år sen men det eskalerade för tre år sen och jag blev sjukskriven för två år sen men har jobbat lite fram tills för ett år sen. Inser när jag skriver detta att det bara går utför för mig.
Är ledsen att jag förlorat de enligt min åsikt viktigaste åren i livet. Mellan 25 och 30 är perfekt att börja karriären, hitta drömpartnern, njuta av snygga kläder och sin ungdom och fixa sig och gå ut på stan och svira. Jag har gjort inget av det. Kan ju inte hålla på som en 25-åring när jag är 45 så därför låser jag mig fast vid att detta borde gjorts men chansen är förbi.
Jag blev sjuk under min sista termin på juristlinjen och har ännu inte lyckats slutföra den och drar mig undan från folk, särskilt jurister, då ingen förstår vad mitt problem är, "det är ju sista grejen, det är väl bara att göra den?". Man orkar inte blotta sig för alla heller.
Någon som tagit sig vidare i livet efter en utmattningsdepression? Blivit frisk?
Hej.
Fint initiativ till tråd!
Jag är 34 år, utbildad specialistsjuksköterska och småbarnsmamma. Blev sjukskriven i augusti förra året för utmattningssyndrom. Hade då sedan 1 år tillbaka bytt avdelning och trivdes aldrig lika bra där som på mitt förra arbete, kom aldrig riktigt in i gruppen och patientgruppen var inte det jag var van vid och tempot var galet högt. Dessutom hade vi flyttat under våren och även köpt valp. Det var mycket på en gång och tillslut kunde jag aldrig varva ner utan var hela tiden på väg någonstans. Hade kraftig ångest varje dag, slutade sova, fick koncentrationssvårigheter, kraftig yrsel, tappade minnet och tappade orden. Skämdes så enormt och försökte hålla upp fasaden men så i augusti tog det stopp. Det blev en chock för mig hur kroppen kunde reagera så starkt på något som är psykiskt.
Kämpade mig upp varje dag och det blev successivt något bättre. Fick väldigt lite hjälp från vårdcentralen utan fick hitta egna sätt att komma framåt. Blev senare under hösten erbjuden arbete på mitt förra jobb men i en annan form. Inga kvällar, helger eller nätter vilket jag kände skulle bli bra. Fick även möjlighet att arbetsträna på det nya jobbet och jag kände att det gick framåt. Jag var/är så enormt glad att de som anställde mig valde att tro på mig trots min sjukskrivning. Det nya jobbet passar mig bättre på många sätt men det är inget jobb jag lämnar över till någon annan när arbetsdagen är slut (som det blir när man arbetar på vårdavdelning) utan arbetet finns kvar när jag kommer nästa dag. Jag har sedan några veckor arbetat 80 % och tycker att det fungerat bra. Arbetet i sig har jag inga problem med utan det är mina kollegors negativitet och klagomål som påverkar mig så enormt negativt... Man kan säga att det är en oro i arbetsgruppen.
Sedan lite mer än en vecka tillbaka har stressymtomen smugit sig på igen och i dag fick jag lov att stanna hemma då ångesten kröp i kroppen på mig. Känner mig rädd för att hamna i utmattningen igen men jag förstår samtidigt att oron ökar risken ännu mer för att hamna där...
Pratade med min chef i dag och hon har under hela den här resan varit helt fantastisk. Jag beskrev det som att jag tappar tron på mig själv och att jag är så rädd att göra andra besvikna när jag fått den här chansen. Då sa hon "Jag tror på dig och du får aldrig tänka att du gör någon besviken för det gör du inte." Underbart att få höra sånt när man känner sig låg!
Har imorgon mitt första möte på stressrehabiliteringen och jag riktigt längtar för nu är jag trött på att kämpa på egen hand utan att få någon riktig hjälp från vården!
/A
Är 30 år och har varit sjukskriven för utmattning/utbrändhet i ett år. Har precis börjat arbetat heltid igen efter att ha trappat upp sakta i några månader, men är orolig hur det ska gå, är livrädd att hamna där på botten igen. Går i kbt-terapi men tycker inte det ger så mycket faktiskt. Ensamstående med ett barn med speciella behov och har ett ganska stressigt arbete också. Stressat många år sen sa det stopp!
Jag var inte inloggad förra gången
Så jag skrev som anonym (j).
Vad roligt (?) att den här tråden fick liv.
Jag är arbetslös, har varit i ett år. Sa upp mig från mitt jobb för att jag blev sjukskriven pga ångest och depression och min chef var ett oförstående svin.
@bergskristall :
Jag känner igen mig väldigt mycket i att de bästa åren är förbi.. Jag har mått så här av och till i 5 år och känner att det kanske inte är helt normalt att i åldern 20-25 sitta instängd i sitt hem och gråta istället för att vara ute och leva livet!
Har testat olika terapiformer och medicin och börjar faktiskt känna att det vänder nu. Men är väldigt! Rädd för att det ska vända igen och att jag inte ska orka ta mig upp nästa gång.
Men just nu ser jag positivt istället!
Om någon vill ha en privatare konversation så får ni pma mig om ni vill.
Ta hand om er.
Jag har varit alldeles för trött för att skriva här, men nu så. Vad kul att så många skrivit!
Det verkar tyvärr vara ganska vanligt att vara sjukskriven för utmattning/depression/ångest.
Jag är fortfarande sjukskriven, och det går lite upp och ned. Ena dagen mår jag bra och andra dagen är jag jättetrött och blir rädd att jag skall falla tillbaka dit jag var innan. Jag skulle börja studera i januari, men jag blev helt slut av bara 80 min. Efter att ha fått kämpa lite så blev jag sjukskriven igen. Nu testar jag dock att läsa ibland för att träna hjärnan. Men det är så svårt att veta när jag är för trött för att göra det och när det är okej! Jag frågade min läkare och hon visste inte. Jag är så rädd att bli sämre igen också, och jag HATAR dagarna när jag är helt slut. Dels för att jag är rädd att allt går åt fel håll och dels för att det är så meningslöst när man inte ens kan titta på en serie eller prata i telefon. Jag är så trött på alla förkylningar också! Jag är förkyld i ca 2 veckor, sedan tar det några dagar och så får jag en ny förkylning. Så har det varit under hela sjukskrivningen!
Hittills har det känts som om jag inte fått nån hjälp alls. Nu har jag dock börjat gå till en psykolog, och hoppas att det kommer hjälpa. Jag går också hos en kurator för att bedöma om de skall starta en ADHD-utredning.
Hur går det för er?