skiz skrev 2015-12-28 20:26:24 följande:
Jo men så är det, man är förbi ett delmål i och med att vi är i v. 13 nu. Och har bestämt mig för att jag enbart ska njuta mig igenom graviditeten - tjänar inget till att vara orolig för allt som kan hända - vi har redan råkat ut för det värsta som kan hända, och att det kommer hända igen är väldigt osannolikt, men om det nu skulle hända igen så är vi väldigt maktlösa - finns liksom inte vi kan göra för att undvika det om man inte har ctg precis när det händer och läkarteamet står redo i just den sekunden...
Så nu vill jag bara känna glädje och lycka med precis all den tiden jag kan få med småsyskonet i magen - för man vet aldrig när sanden rinner ut i timglaset....
Känns helt sjukt att efter vi vart i Thailand (om 30 dgr åker vi!!) så kommer första halvan vara gjord! Då är det bara 4 ½ kvar tills vi får träffa den lilla :D känns helt overkligt!
Förstår att du bävar inför första arbetsdagen, men man är starkare än vad man tror,, har du varit på skolan något nu innan? Annars råder jag dig starkt till att åka dit innan du ska börja arbete, antingen på tidig morgon eller en eftermiddag kväll när det är relativt folktomt så du för "känna" av omgivningen lite innan det är dags på allvar, och träffa ngr kollegor i arbetsmiljön...
Oj 7 månader... det är lång tid. Hoppas verkligen att ni inte behöver vänta så länge denna gång. Men det sägs ju att det är normalt att det tar upp till 12 mån att bli gravid, tycker det verkar otroligt lång tid - framförallt när man har den outhärdliga viljan och längtan!
Men som jag nämnde tidigare så tror jag att det är ngt "enklare" att bli gravid efter ngt sånt hemskt vi varit med om då kroppen har är inställd på något som inte vart så den "vill göra om och göra rätt" sen att man har mkt hormoner och att kroppen är inställd på att vara gravid som gör att det bli lite enklare - sen att man agerar som kaniner i sovrummet typ hela tiden gör nog sin bit också ;)
Vad skönt med miljöombyte för er - tror verkligen att det kan vara bra för er! Er son kommer alltid att finna i era tankar, vart ni än befinner er. Men nu kanske ni får möjligheten att få ro om varandra och njuta lite själva - vara ute bland folk som absolut inte har en aning om det hemska som hänt och kan därför inte ställa korkade frågor eller ge sorgsna blickar, utan ni får bara var ni - man och hustru som åker på en romantisk weekend för att fira in det nya året - men självfallet med er underbara son i tankarna och i era hjärtan!
Har aldrig varit i London, har liksom inte blivit av på ngt sätt, men nästa weekend resa vi ska göra är till Dublin, jag har varit där men inte min man. Jag vart kär i staden så måste verkligen ta med min man dit vid tillfälle! Men efter det kanske man ska tänka lite på London :)
Jag har sagt det med, att nästa gång jag blir gravid ska jag njuta och tänka att det kommer gå bra! Sedan är det väl lättare sagt än gjort så klart. Nu var jag orolig i 30 veckor och vad tjänade det till? Självklart njöt jag ju oxå, men det var mycket oro. Nu har vi haft så mycket otur så vi MÅSTE fyllt upp vår kvot!
Jag har tänkt på det där med att vara uppkopplad. Flera har frågat om jag inte var det, och visst, man kanske skulle hunnit se en tendens att något inte stod rätt till, men jag har bestämt mig för att tänka att de hade ändå inte hunnit få ut honom. Det är ju inte så att man var i en operationssal med läkare redo att plocka ut honom. Jag tänker att de ändå inte skulle hunnit, och då skulle jag också få tänka på att ha ett kejsarsnitt som jag behövde tänka på att läka. Och jag är väldigt glad över att jag födde honom. Det var en häftig känsla och jag skulle nog inte alls knutit an på samma sätt annars. Känns som det är svårare att förstå att det är mitt barn annars, men vad vet jag.
Jag hade ju egentligen velat hälsa på först, men nu är det ju ingen där från vi börjar jobba efter helgerna... Men jag får prata med rektorn om hur vi ska göra första dagen. Jag vet inte om jag vill börja samtidigt som de andra eller senare eller vad jag ska göra. Det känns som rektorn är flexibel och lyhörd iaf.
Ja, i snitt ska det väl ta sju månader tror jag, men det känns ju som det går fortare för de flesta. Särskilt om man verkligen försöker. Men de månader mensen kommer är ju riktigt hemska! Även om det bara är en gång man får uppleva det... Får hoppas att det är som du säger med kroppen :) jag är ju fortfarande helt tokig i barn på ett sätt som jag inte var innan. Vill mycket mer krama på dem och leka med dem än vad jag velat tidigare. Tänker att det är att kroppen längtar så efter det där barnet den gjorde sig redo för...
Funderade lite på Dublin. Det får blir det nästa gång då! Jag har bara varit i London en gång och då var det inte så länge, så det känns som jag har mycket kvar att se. Dessutom har vi fyra hela dagar nu, så det känns som man inte behöver stressa runt till allt, utan kan slappa lite också. Vi är dock inte mycket för att ta långa fikastunder eller liknande tillsammans.
