skiz skrev 2015-12-20 17:21:37 följande:
Jo men precis, ska höra med BM när jag har tid den 5:e jan. Blir väl så att göra en anmälan för att inte andra ska behöva råka ut för det också...
Har nig hittat ngn resa eller kommer du börja jobba 50% som planerat?
Alla dom där "egentligen..." skär i hjärtat varje gång, vi hade ju visserligen gått över alla datum som hade men grav att göra, men som nu i jul "det här hade vi egentligen inte kunnat göra" osv...
Skönt att han ser fram mot det så han inte känner sig "tvingad". Jobbigt med så många "ny pappor" på jobbet... kommer nog bli tufft att höra alla som pratar om deras små eller växande magar, trots att han inte ser dom.. Man kan ju inte tvinga andra att inte prata om sånt - och man vill ju inte vara den som tar bort glädjen för andra heller, men kan vara väldigt känsligt framförallt i början - lite "varför lyckades dom men inte vi" känslan fast utan svartsjukan - bara den där orättvisa känslan...
Bra att begravningen vart lyckad, eller så lyckad en begravning kan bli...
Vi var och gjorde julfint hos våran dotter idag med granris, tomte mm och ljus. Alltid lika jobbigt att gå dit. Men är där iallafall 1 gång per vecka och tänder ett ljus.
Vi har inte hittat någon resa än, men fortsätter kolla och hittar vi något i samband med jobbstart är det bara att jag hör av mig till chefen så fixar vi det. Hoppas det är samma för maken. Annars börjar jag på 50% och så försöker vi istället hitta något månadsskiftet jan-feb. Men det skulle ju vara skönt att komma iväg över nyår. Som det är nu har vi inget planerat eftersom jag inte velat boka upp något som hänger på oss att det blir av, samtidigt känns det ännu värre om jag och maken bara skulle sitta hemma själva...
Snart har vi iaf tagit oss igenom december. I januari hade vi bara tider för BM och de tiderna hann jag aldrig skriva upp i någon fysisk kalender... Däremot är det ju typ "nu skulle jag sluta jobba...". Sedan har vi BF kvar oxå... Sedan tänker man så klart på hur det hade varit till sommaren med en liten...
Det var lite läskigt att släppa iväg maken imorse... Dels att jag skulle vara själv, men även hur han skulle klara det... Hoppas det gått bra... Som du säger, det blir nog tufft för honom att lyssna på kollegorna, men jag vet själv hur det var när jag längtade efter missfallen och två kompisar skulle ha samtidigt som vi skulle haft. Det här måste ju vara ännu värre, men samtidigt är det ju som du säger att de måste få prata om det...
Det är ju som du säger framförallt orättviskänslan framför svartsjukekänslan... Men så klart är man ju avundsjuk, men man önskar ju ingen detta som vi går igenom!
Vi har hunnit vara vid graven några gånger. Det är så fint med granriset och blommorna som fortfarande är fina... Men så hemskt att veta att han faktiskt ligger där. Vårt barn! Jag vill att det alltid ska brinna ett ljus där, men jag förstår att det inte kommer vara så. Vi kommer inte gå dit var 55e timme minst... Dock har vi ett ljus som brinner här hemma för honom och det känns nästan viktigare...
