Hjälp, har barn utan att fått veta!?

Faderskapstestet tar några veckor. Är du pappan är det bara att ta ditt ansvar och börja betala underhåll på 1573 kr/mån.

Underhåll går att ta genom fk och då räknar fk ut vad du har råd med och går du på soc har du ingen inkomst antar jag så då behöver du förmodligen inte betala något utan fk gör det (du får ingen skuld så länge du betalar det fk räknar ut att du har råd med). Hur gammalt är barnet?

Oj, vilken chock!

Har ingen erfarenhet av situationen, men kanske en samtalskontakt av något slag vore skönt för dej att få prata med. Nån utomstående som du kan "ösa ur" dej för nu men inte behöver träffa senare i sociala sammanhang.

Håller fö med dej. Det här borde mamman ha berättat för länge sen.

Lycka till

Tack för alla svar. jag har gått runt några dagar, in och ut från köket, där finns knivar, men jag skulle aldrig kunna vara så feg att jag skulle göra något dumt.

Dock kommer jag imorgon att uppsöka akut hjälp på psyk, för tankarna just nu far åt så konstiga vägar, kanske hjälp att kunna sova, kanske hjälp att koppla ifrån allt.
MEN jag tror inte på medicinsk hjälp vid problem. utan jag har inställningen att lösa saker så som dem är. Jag har tidigare fått anti depressiva tabletter osv, men jag kom i tanke att jag skulle ta tag i MIN egna situation som den var då.

Är det nu så att jag har ett barn, som 2 dagar efter min födelsedag fyller 2 år. Jag vet faktiskt inte hur jag ska göra, jag och mamman har ingen som helst närmare kontakt med varandra, mer än att vi träffades några gånger under en tid. Efter att ha forskat genom lite på min FB så läste jag att vi skulle träffas den under april månad, och barnet fyller i januari.

Så jag börjar fundera en hel del, hur ska jag kunna berätta detta för andra, DEM får liksom ta det som det är!
Eller väljer jag att inte vara delaktig i barnets liv, vilket jag också känner är helt befängt, hur ska jag kunna ta hand om ett barn, när jag ännu inte kan ta hand om mig själv.

Jag känner samtidigt att det vore fruktansvärt fegt på något vis att inte visa mig som far till barnet, för jag tycker ärligt att alla har rätt till sina föräldrar.

Jag ska i alla falla till familjerätter på måndag, även uppsöka psyk imorgon, därefter får vi se vart detta leder.
Har en bra polare som ställer upp och lyssnar, men även för honom blir det jobbigt att lyssna efter ett tag.

Med Hjärtliga Hälsningar till er alla!

Fast detta låter väldigt märkligt... Har mamman uppgett dig som pappan efter 2 år? Så går det inte riktigt till. När ett barn föds så skickas brevet hem dit mamman är folkbokförd, föräldrarna blir kallade för att skriva på papper (eller först ta dna-test om man är osäker på vem pappan är). Mamman kan uppge fader okänd, men det finns det skyldigheter att utreda vem som är pappan till barnet.

Det funkar inte riktigt så att du får hem ett brev från fam.rätten där det står att du har fått barn (dessutom efter 2 år..)

Sorry, men jag tror du ljuger.

Och som alltid "Åh Gud nej, jag klarar inte barn, men att knulla utan kondom går bra", eller var det klassikern med sliddjuret som sa att hon tog p-piller o kastade det i toan? Skäms alla jävlar som gör det!

Mamman kan hållt tyst men gett efter utav hård press från familjerätten efter två år eller familjerätten har fått nyss på annat sätt att han är en eventuell pappa. De är jäkligt envisa för att få fram vem pappan är och det är inte så enkelt att bara uppge fader okänd, det blir en utredning och upprepade möten. Det händer faktiskt, så varför skulle han ljuga? För att just detta inte händer i den bild du har av verkligheten eller för att det inte händer just dig?

Skulle inte du få en chock och ev panik om du plötsligt får veta att du har ett barn på x antal år? Precis som många blivande föräldrar får panik i början eller under graviditeten av att bli föräldrar som är en stor omställning så får ts det nu. Ts har inte chansen att förbereda sig känslomässigt att bli pappa, han har inte fått chansen att hålla i sitt nyfödda barn, se sitt barns första steg eller få höra de första orden. Du kan inte överhuvudtaget försöka sätta dig in i hans situation? Att bli förälder är en stor omställning. Ingen liten skitsak precis och på det har han blivit grymt sviken och fråntagen sin roll som pappa under en lång tid. Självklart har ts rätt till kalla fötter som många med planerade barn får under graviditeten och även i början. Hur många har inte suttit med sin nyfödda bebis och tänkt "hur tusan ska jag klara det här?". Varför har inte ts rätt till den typ av känslor? Han har precis fått veta detta, han måste ju få tid att smälta det här och det är ju jätte bra att han kontakter hjälp för att ta i tu med sina tankar och mående. Han behöver stöd och inte såna kommentarer som dina.

Hahaha asså dig vill jag bara kasta i soporna för att sedan krama om. "det gör ingenting", "Jag förslåter dig!" :P

Men skämt åsido, vad skulle DU i denna situation göra, jag hade GÄRNA tagit del av MITT barns liv, ifall jag hade vetat om det, SÅ jäkla svårt kan det inte ha varit från moderns sida, att kläcka ur sig att om 9 månader föds ett barn, så du har lite tid att ställa dig in och skaffa ett riktigt jobb osv.

Kanske behöver jag detta i mitt liv för att ordna upp allt, JAG har alltid nöjt mig med det lilla som man säger, just nu nöjer jag mig med inget. MEN med krabaten i mitt liv någonstans kanske jag gaskar upp mig själv en aning.
Som sagt vi får se vad framtiden visar.

Och NEEEJ jag har inte haft någon som helst aning om detta barn, jag har träffat mamma åtskilliga gånger efter att hon har fött det, vi har fortsatt haft samlag vissa gånger, vilket vi båda har varit på såklart. Detta i ett rum med en tavla med MIN dotter på. Kunde hon inte kläckt ur sig det att det eventuellt var min dotter.

Ajaa idag ska jag besöka psyk, för någon att tala ut med. Varit där tidigare i livet, dem finns där för en :D

Ha de fint allihop!

Hej!

Jag förstår mer än väl att det måste ha blivit en chock för dig att du troligen har blivit pappa och att barnet redan är runt två år. Inte konstigt alls att du behöver uppsöka psyk, det hade jag nog också behövt i den situationen. (Nu är jag visserligen kvinna, så det skulle inte kunna hända. Men om jag ändå tänker mig in i din situation som man.) 

Men jag måste säga att jag ändå tycker du  har vettiga tankegångar. Just nu är du som sagt chockad, så jag tycker du ska ge dig lite tid att landa i det. Jag förstår ju också att det inte känns så lätt att ta på sig ett eventuellt pappaansvar om man själv känner att man inte har riktigt fast mark under fötterna... men jag tror ändå någonstans att du kommer att fixa det! Du är medveten om dina brister och bara det är en stor fördel.

Och det är ju knappast så att det kommer att bli varannan vecka, i alla fall inte de första åren. (Det rekommenderas inte ens till så små barn, och i dagsläget är ju dessutom du och barnet i princip helt okända för varandra.)
Kanske kan ni börja med att ses små stunder i mammans närvaro för att sedan göra korta utflykter på egen hand. 
Jag tror som sagt att du kommer att växa in i det. Det är ju inte så att du kommer att bli ensamstående på heltid, utan kanske kommer det till sist att landa i att barnet kommer till dig varannan eller var tredje helg. Möjligen varannan vecka, men då kommer det att vara med ditt samtycke. Men det ligger som sagt ganska långt fram i tiden i så fall. 

Stort lycka till! Jag tror som sagt att du fixar det! :)

Behöver han inte alls göra.. De tog 4 år innan min pappa fick liknande brev efter hans lilla trappknull en ute kväll.

Mamman ville nu ha underhåll. Vilket hon fick naturligtvis.. även 4 år retroaktivt. ...

Nu tycker jag du är oresonlig här. 

Självklart kommer ts nu genomgå en känslomässigt turbulent period. Jag skulle vilja kalla det en helt normal och väldigt mänsklig reaktion. Och det är inte så att TS försökt hålla sig borta från sitt ansvar. Han har INTE FÅTT VETA att han har ett ansvar att ta. Det är en väldig skillnad. 

Och om du inte märkt det så vill TS finnas där för sitt barn men vet inte hur han ska göra och ber därför om hjälp. Jag tycker det tyder på ett moget beteende. Faktum är att fler människor skulle behöva be om hjälp gällande sin föräldraroll med tanke på hur mycket barn som far illa i vårt samhälle. 

 

Till dig TS: vad du än gör, låt inte ditt lilla barn få lida för mammans idioti. Gör nu det bästa av det som hänt och låt ditt barn få en barndom att se tillbaka till med ett leende på läpparna =)
Och grattis, du har skapat ett litet mirakel. En liten genetisk fortsättning av dig själv. 

Du ska betala en summa pengar varje månad till mamman om hon har barnet på heltid. Tror det är ungefär 1500.