Jag blir bara mer och mer orolig, våga bo kvar?
Hej.
Jag och min man har två småbarn och bor på ett fint avsides ställe, i ett hus i södra sverige. Vi valde stället för att båda ville bo avsides utan grannar som stör och ser allt man gör, men nu blir vi bara mer och mer oroliga inför framtiden. Vi har inga grannar som sagt och det kryllar av flyktingar som dräller här och var, man hör om brott, misshandel, våldtäkter, överfall, sexualbrott mot barn(!) och allt möjligt. Folk dödas varje dag i det här landet som det är nu, kolla bara på nyheterna. Ett mord minst om dagen. Bråk, och nu senast även mord, på flyktingförläggningar, media och polisen kan man inte lita på då det antingen mörkas helt bakom kod 291 eller att media vinklar eller helt låter bli att meddela vad som faktiskt hänt. Samtidigt faller regeringen längre och längre ner i soppan.
Jag är sjukt oroad inför framtiden. Det som de makthavande ställt till med nu går fan inte att vända. Senast nu lovade de att skicka tillbaka minst 60000 tusen flyktingar, eller uppemot 80000. Men inga resurser kommer finnas, det kan ju vem som helst begripa. Dessutom, förstår ingen vilka jävla upplopp det kommer bli bland de asylsökande när de får veta att en stor del kommer att tvångsavvisas..? Det kan bli livsfarligt. Samtidigt som det ändå kommer att välla in fler och fler nya. Och välfärden sjunker som en sten, det har vi personligen märkt av flertalet gånger under de senaste åren.
Jag är orolig över säkerheten. Det känns mer och mer otryggt nu. Vi hade några incidenter och fick tillkalla polis för ett tag sedan, men de kom inte ens några av gångerna utan tog anmälan via telefon, som lades ner (såklart, bevis kunde de ju inte hitta om de inte ens kom till brottsplatsen). De har ju inte ens resurser för småbrott, det säger de själva.
Jag vågar inte längre gå ut och promenera själv. Hur ska vi då våga låta barnen leka ute osv? Händer det något så är vi körda, ute på vischan. Jag går ständigt runt och överreagerar över diverse billjud, skogens ljud osv. Jag blir galen på det här. Och så funderar vi på ett till barn i samma veva... Vi vill ju det. Men vågar vi? Min man är också mer och mer oroad. Samtidigt tycker vi om själva stället vi bor på och har inte råd att flytta. Dessutom, vi kan ju inte flytta hur som helst med småbarn. Bostadsbristen är ju svår och vi behöver plats. Dessutom har mannen äntligen fått jobb här, jag är arbetslös för tillfället. Alla hinder för en flytt liksom...
Min mamma tycker att vi ska flytta. Hon är orolig för oss. Men det är ju inte så lätt, och alla som uttrycker oro spär på våra egna oroskänslor... Inför barnen pratar vi inget sånt, de får vara lyckligt ovetandes så länge det går.
Hur tänker ni? Är ni oroliga (hur bor ni?)? Hur har ni gjort eller hur skulle ni göra i en liknande situation?
Jag hatar denna situation som politiker satt landet i. Verkligen avskyr det.
