• oroligasambon

    Min sambos bortgångna flickvän

    Hej!

    Efter att ha grubblat i ett tag vänder jag mig till er här, trodde aldrig att jag skulle behöva det. Känner mig så ensam - ingen verkar vara i min skor. 

    Min sambo är världens snällaste, men bär en alldeles tung trauma bakom sig som till och med tynger mig.

    Hans flickvän begick självmord för flera år sen, han hittade och försökte rädda henne, men förgäves.

    Han berättade det när vi träffats i ett tag, jag blev givetvis chockad och beklagade djupt. Trodde inte att det här skulle påverka mig speciellt, förrän nu - ett år senare.

    Även att han knappt pratar om själva händelsen blir jag påverkad, tänker på den ganska ofta - ju mer jag älskar honom desto mer ont gör det - tycker så hemskt synd om honom att mista sin älskade på det hemska sättet, han är ju så himla rar, fin och genomsnäll som inte alls förtjänade det här.

    När vi flyttade ihop sa jag till honom att han får plocka fram saker som tillhör henne i vårt hem om han ville, han blev oerhört glad. Tycker det är självklart för honom att bearbeta på hans egna villkor, jag är inte svartsjuk och dylik alls.

    Men, hur ska jag kunna hantera mina egna känslor? Han har inte sett mig bli ledsen när han pratade om henne, jag släpper taget om inspärrade känslor när jag är ensam. Vill verkligen att han ska kunna prata med mig om henne villkorslöst.

    Vet inte om jag egentligen bör berätta för honom vad jag känner?
    Tänk om han slutar prata om henne och stänger in känslor i sig själv om jag berättade?

    Det är ett jobbigt dilemma. Finns det någon därute som är i mina skor?

  • Svar på tråden Min sambos bortgångna flickvän
  • london

    Det låter som att du är en känslomänniska som har väldigt lätt att sätta dig in i andra människors känslor. Jag är precis likadan och det är oerhört jobbigt emellanåt, särskilt när det handlar om någon som står en så nära som ens partner.
    Jag tror nog att när han pratar om det och han känner sig ledsen, att du kan visa dina känslor också. Att uttrycka att du är ledsen över vad han har behövt gå igenom är ingenting konstigt. Däremot är det viktigt att det inte handlar om dig och dina känslor så att det blir han som måste "trösta" dig. Dina känslor är något du behöver hantera, men det innebär inte att du inte få uttrycka dig. Vi påverkas så olika. 

  • Förväntanstid

    Vad fin han låter. Du med! Klart du kan prata med honom lite, du känner ju hur det går! Är man en extra tänkande/kännande person så blir det nog lätt sådär. Fråga honom vad han tror är bäst att göra? Fråga honom var han tror att han befinner sig i sorgbearbetningen? Kanske är det bara alla dina inre frågor som behöver svar så du kan släppa fixeringen.

  • Claara

    Vilken fin och förståndig människa du verkar vara. Vilken lycka att han fick träffa dig.

  • gutenntag
    Jag tror att det är viktigt att du ska låta honom få veta att du finns där för att lyssna, sörja, prata tillsammans med honom i alla väder - på HANS villkor. Ta inte upp henne utan låt honom ta initiativet ifall han vill prata, men låt honom som sagt veta att du finns där.

    Känner igen mig mycket i det du skriver då min pojkväns mamma gick bort när han var ca 12 år. Jag har låtit honom få veta att jag alltid finns här när han vill bearbeta, men bara när han själv vill och är redo. Är också jätteledsen för hans skull och har gråtit massa gånger när han inte sett. Det är ju HONOM det är synd om, inte mig!! 
  • SoulsWillRise

    Du vill säkert bara ha tips så nu tar jag mig friheten att säga detta: Du verkar vara en otroligt fin människa. Blir alldeles varm av det du skriver. Stor kram

  • driver28
    Claara skrev 2016-02-05 15:04:31 följande:

    Vilken fin och förståndig människa du verkar vara. Vilken lycka att han fick träffa dig.


    Instämmer verkligen!
  • oroligasambon
    gutenntag skrev 2016-02-05 16:26:27 följande:

    Jag tror att det är viktigt att du ska låta honom få veta att du finns där för att lyssna, sörja, prata tillsammans med honom i alla väder - på HANS villkor. Ta inte upp henne utan låt honom ta initiativet ifall han vill prata, men låt honom som sagt veta att du finns där.Känner igen mig mycket i det du skriver då min pojkväns mamma gick bort när han var ca 12 år. Jag har låtit honom få veta att jag alltid finns här när han vill bearbeta, men bara när han själv vill och är redo. Är också jätteledsen för hans skull och har gråtit massa gånger när han inte sett. Det är ju HONOM det är synd om, inte mig!! 


    Absolut, det är precis vad jag gör som du gör. Hur överlever du detta? Det är HONOM det hela handlar om, aldrig visat och krävt att han skulle trösta mig. Han vet tydligt att jag gör allt för att finnas där för honom, men ändå tynger det mig.

    Skönt att inte vara så ensam om detta!
Svar på tråden Min sambos bortgångna flickvän