• Äldre 6 Feb 01:54
    1558 visningar
    8 svar
    8
    1558

    Stressad över ålder och att inget blev som tänkt

    Jag behöver vädra mina funderingar som jag går runt med och som ger mig snudd på panik. Jag fyller snart 26 år och börjar känna mig så efter. Jag är tjänstledig från ett jobb som visserligen är bra men det är inget jag vill göra i långa loppet. Håller på att läsa första året på universitetet. Har inte bestämt mig för om jag vill fortsätta även om ämnet i sig är väldigt intressant. Mitt dilemma är att jag har ett förhållande med en kille från ett annat land med kulturkrockar, avstånd och allt annat det innebär. Nu känner jag att jag efter sommaren vill flytta till honom för att verkligen satsa på förhållandet och vår vision är såklart att han ska komma till Sverige men vi är också medvetna om att det är en lång process som kräver mycket jobb och framförallt pengar, där han kommer ifrån håller inte jobb och löner samma nivå som här direkt. Jag är så kär i den här killen, har en magkänsla som säger att jag inte ska släppa det här, men jag blir så otroligt stressad av tanken på att jag snart är 26, mina vänner har stadiga förhållanden här hemma och börjar skaffa barn och karriärer. Jag hade "planerat" att ha det så också men så ville visst livet annorlunda... Jag vet att killen och jag har oddset emot oss vilket gör mig ännu mer stressad när jag tänker på att jag liksom "skjuter upp" familjebildandet och karriären genom att välja att satsa på kärleken. Dessutom kanske det inte funkar mellan oss ändå pga alla svårigheter och då är det liksom från ruta ett igen som gäller.

    Ibland slår tanken mig att jag bara borde avsluta förhållandet, börja dejta en kille här med enklare förutsättningar och få det där som vänner har och som jag själv vill ha i längden. Men tanken på att ge upp min nuvarande kille gör så ont även om jag vet att mer talar emot oss än för...

    Behöver verkligen stöd och råd från er i liknande situation eller ni som känner likadant. Varma kramar!

  • Svar på tråden Stressad över ålder och att inget blev som tänkt
  • Äldre 6 Feb 02:11
    #1
    Bianca21 skrev 2016-02-06 01:54:44 följande:

    Nu känner jag att jag efter sommaren vill flytta till honom för att verkligen satsa på förhållandet och vår vision är såklart att han ska komma till Sverige


    Varför "såklart?" För att jobb och löner inte ligger på samma nivå som i Sverige? Du får ju ta i beaktande levnadskostnader också, viken nivå ligger de på, etc. Ge det en chans o flytta, du kanske trivs superbra.
  • Anonym (Jag)
    Äldre 6 Feb 02:17
    #2

    Jag fyller 29 om några dagar och har inte ens börjat läsa på universitetet än, och jag är dessutom singel. Stressa inte så mycket!

  • Anonym (levt länge)
    Äldre 6 Feb 02:42
    #3
    Bianca21 skrev 2016-02-06 01:54:44 följande:

    Jag behöver vädra mina funderingar som jag går runt med och som ger mig snudd på panik. Jag fyller snart 26 år och börjar känna mig så efter. Jag är tjänstledig från ett jobb som visserligen är bra men det är inget jag vill göra i långa loppet. Håller på att läsa första året på universitetet. Har inte bestämt mig för om jag vill fortsätta även om ämnet i sig är väldigt intressant. Mitt dilemma är att jag har ett förhållande med en kille från ett annat land med kulturkrockar, avstånd och allt annat det innebär. Nu känner jag att jag efter sommaren vill flytta till honom för att verkligen satsa på förhållandet och vår vision är såklart att han ska komma till Sverige men vi är också medvetna om att det är en lång process som kräver mycket jobb och framförallt pengar, där han kommer ifrån håller inte jobb och löner samma nivå som här direkt. Jag är så kär i den här killen, har en magkänsla som säger att jag inte ska släppa det här, men jag blir så otroligt stressad av tanken på att jag snart är 26, mina vänner har stadiga förhållanden här hemma och börjar skaffa barn och karriärer. Jag hade "planerat" att ha det så också men så ville visst livet annorlunda... Jag vet att killen och jag har oddset emot oss vilket gör mig ännu mer stressad när jag tänker på att jag liksom "skjuter upp" familjebildandet och karriären genom att välja att satsa på kärleken. Dessutom kanske det inte funkar mellan oss ändå pga alla svårigheter och då är det liksom från ruta ett igen som gäller.

    Ibland slår tanken mig att jag bara borde avsluta förhållandet, börja dejta en kille här med enklare förutsättningar och få det där som vänner har och som jag själv vill ha i längden. Men tanken på att ge upp min nuvarande kille gör så ont även om jag vet att mer talar emot oss än för...

    Behöver verkligen stöd och råd från er i liknande situation eller ni som känner likadant. Varma kramar!


    1. Slappna av!
    2. Slappna av!
    3. Livet är ingen tävling!

    Testa med att flytta till honom. Kanske trivs du hur bra som helst. Ditt liv blir kanske inte som livet i Sverige utan kanske mycket bättre! Våga drömma och ta dina chanser. Du har ett liv så se till att göra det bästa av det! Lycka till!
  • Äldre 6 Feb 02:54
    #4

    Jag är nyfiken vilket land det handlar om. Vill du berätta det?

  • Äldre 6 Feb 03:10
    #5

    Hur får du ihop att du skjuter upp familjebildandet genom att satsa på kärleken? Hade du tänkt skaffa barn ensam? Finns ju inga garantier att du hittar någon bra man i Sverige eller att det skulle gå snabbare att komma till barnfasen med svensken. Åtminstone inte om du tänkt dig en jämnårig för många män idag är ju inte redo förrän efter 30.

    Du kan ta studieuppehåll ett tag för att prova flytta till mannen, så om du vill flytta hem igen har du din plats kvar om du vill ha den. Men om du inte känner dig nöjd med valet av utbildning är det kanske skit samma.

  • Anonym (Hehe)
    Äldre 6 Feb 09:37
    #6

    26? Kom igen? Och tro mig - när man fyller 30 är det STOR skillnad på när man tänker tillbaka på sig själv som 26-åring. Stressa inte, livet är aslångt. Några år hit eller dit?

  • Äldre 6 Feb 09:46
    #7

    Anledningen till att jag säger att vi "såklart" vill bo i Sverige i framtiden är att landet det handlar om, Dominikanska Republiken, inte har samma förutsättningar som här. Levnadsstandard och möjligheter till jobb är lägre/sämre och om vi får barn i framtiden vill jag att de växer upp i Sverige hellre med tanke på de skyddsnät som finns och det faktum att det är enklare än i ett u-land. Det låter kanske krasst men så är det. Plus att jag just nu känner att jag inte vill bo där borta långsiktigt eftersom jag har min familj här som jag står väldigt nära.

    Håller med om att mina tankar om att jag skjuter upp familjebildandet genom att satsa på kärleken låter konstigt, det slog mig när jag läste det nu. Antar att det har att göra med att våra startsträcka för att komma till en punkt där vi är redo för barn är längre pga skillnader i levnadsstandard och annat.

    Tack snälla för era kloka åsikter, jag vet ju egentligen att jag bara borde slappna av och se om detta fungerar.

  • Anonym (jadu)
    Äldre 6 Feb 09:53
    #8

    Jag gifte mig med en man från ett annat land 2011 och sen kom han till Sverige (att bo i hans land var inget alternativ). Det har vart svårt med kulturkrockar och olika tankesätt. Efter 5 år valde vi att separera, men vi har fått två fantastiskt barn tillsammans och även om vi inte kan leva tillsammans så är vi jätte bra vänner. Så jag är 28 år, två barns mamma och skild. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Mina vänner har bättre utbildningar och jobb än mig, dom reser och festar m.m. men inga barn än. Men dom har flera år på sig att skaffa barn och jag planerar att börja plugga inom några år. Livet är igen tävling. Man ska göra saker som gör en lycklig och när det passar en själv. Älskar du honom så satsa, allt kanske blir fantastisk eller så funkar det inte. Vilket som så har du många år på dig att få allt du vill ha.

Svar på tråden Stressad över ålder och att inget blev som tänkt