Ångest!

Hej!

För ett litet tag sen fick jag reda på att jag var gravid i 9:e veckan +4/6 dagar. När jag först fick reda på det trodde jag att det var ett skämt. Detta då jag alltid fått höra att jag troligtvis inte kommer kunna få några barn och redan så sent som i oktober efter en ultraljudsundersökning m.m. Min sambo har tydligt sagt från första stund att han inte velat skaffa barn och blev än mer chockad än mig. Skillnaden är dock att jag samtidigt blev glad. Eftersom jag har väldigt oregelbunden mens (fick senast i somras) så gjordes en ultraljudsundersökning för att avgöra hur långt gången graviditeten är. Vi fick då se både hjärta, armar och ben röra sig. Jag kunde inte sluta le. Min sambo var dock mer sammanbiten och som ni säkert förstår så står jag vid ett vägval. Min sambo vill inte att vi skaffar barn nu på grund av: 1. Vår ekonomi är ansträngd. 2. Vi har ett korttidsboende. 3. Vi har bara varit tillsammans i snart ca 9 månader och han vill att vi blir tryggare i vår relation. Han har tydligt visat att han vill att jag ska vara en del av hans familj. Dels genom att ta steget att flytta ihop (han trodde aldrig att han skulle flytta ihop med en tjej), men även då jag är den enda av hans flickvänner (jmf med tidigare relationer) som har fått träffa hans familj. Han har nu även sagt att han kan tänka sig att vi skaffar barn tillsammans i framtiden, men att nu är inte rätt tid. Problemet är dock att jag är äldre än min sambo och fyller snart 38. Därför känner jag att det här kan vara min enda chans. För mig så känns även 10 veckor långt gången och även om aborttid är bokad, så skriker hela min kropp nej. Jag är också adopterad och har enda sedan jag var liten velat hitta min biofamilj, men tyvärr utan lycka. Därför är detta en chans för mig att skapa min egen familj. Jag har full förståelse för min sambos tankar, men känner ändå att det kommer bli oerhört tufft att genomgå en abort. Om jag dock väljer att fullfölja graviditeten, så är jag osäker på om min sambo stannar eller ej. Då jag som sagt själv levt utan kännedom om min biofamilj, så vet jag att det kan vara extremt tufft. Jag vill inte att mitt barn ska få uppleva samma situation. Oavsett beslut så vet jag att det kommer bli en tuff prövning för vår relation och mig själv. Hur skulle du ha resonerat om du var i min situation?