Hur blir jag mindre patetisk?

Be folk om raka puckar. Så det blir lättare för dig att förstå dom. Du är inte patetisk!

Det har jag gjort 1000 gånger... men jag får bara höra "nog förstår du"

Nekar jag det får jag höra att jag ska sluta fjanta mig...

Det låter mer som att du borde byta umgänge och man och finna någon som får dig att känna dig trygg i ditt eget skinn. Om de får dig att känna dig patetisk så är det inte nödvändigtvis hos dig felet ligger, men man tar åt sig och känner så inför sig själv till slut om andra säger eller antyder att man är det.Acceptera inte det! Om du är en människa med goda intentioner så har du rätt att känna dig omtyckt för den du är. Gillar de inte den du är, du förstår de inte vad som är speciellt med dig. Det är inte ditt fel. Men då är det dags att finna folk som ser det fina i dig.

Inget av det låter patetiskt. Detta är patetiskt: supa skallen av sig o gnälla över att man är singel o aldrig hittar någon.

Fast...alltså det här är inte bara en "centrerad grupp" som säger... utan det är precis varenda människa jag stöter på som reagerar på samma sätt. Det går bra ett tag, tills jag känner mig trygg med personen och börjar prata...Jag är ganska tyst av mig tills jag känner mig trygg med nya personer..

Och alla människor jag möter kan ju inte vara rövhattar...den enda gemensamma nämnaren är ju jag, så felet ligger hos mig.

Jobba på självförtroende och våga ta din plats i sociala sammanhang.

Om folk har svårt att läsa av dig kommer du ha lika svårt att läsa dom. Det blir då en ond cirkel där du blir missförstådd för att du missförstår dom.

Och du behöver träna på sociala koder.

Hej ts. Ta inte illa upp men jag undrar bara lite om du har någon diagnos, t.e.x Asperger? Tänker lite att det liksom inte finns några direkta ord eller fraser på bestämda tider som du efterfrågar. Socialt samspel handlar ju mycket om att känna in vad som är OK och när. Som t.ex. om man vet att någon just fått besked om en svår sjukdom som drabbat den så kanske man inte frågar ingående om det om personen signalerar att den inte vill prata om det.

Eller frågar någon som inte kan få barn hur det känns att aldrig kunna bli farmor.

Men att fråga en kompis hur denne mår förstår jag inte varför man inte kan?

Vad är det som händer efter ett tag då?

Vad säger dina bekanta och i vilket sammanhang?

Jag börjar prata...istället för att mestadels vara tyst och bara svara på direkt tilltal...

Jag får oftast veta någon dag/vecka senare att jag sagt eller gjort något fel..

TS, även jag funderar på om du kanske har någon form av autismspektrumstörning. Läs lite på nätet om det och se om du känner igen dig. Finns även lite tester på nätet. Jag jobbar inom psykiatrin så jag vet lite vad det handlar om. Har du en diagnos kan du få hjälp för att lättare kunna förstå din omvärld.

Internettester visar på det ja.. men ingen i sjukvården har hittills varit villig att utreda om det verkligen är så.

"Jag är hård men ärlig" står det i dina inlägg. Är du överdrivet ärlig? Säger du vad du tycker om folk utan att förstå hur de kommer att reagera på det? Har du svårt att läsa andras ansiktsuttryck och gester? I så fall är det symptom på autism och du kanske skulle ha nytta av en utredning.

Ok, du kan skriva en egenremiss till psyk där du framför att du misstänker en autismspektrumstörning och att du verkligen lider av detta i din vardag. Viktigt att du beskriver hur det påverkar dig!

Jag skulle tro att du måste lära dig att hålla igen lite, även efter att du börjat känna dig trygg med personen. Det är ju inte alls säkert att hen känner sig lika trygg med dig, utan hen kanske vill ha ett litet avstånd och inte gå in på alltför privata saker förrän efter ytterligare en tid - eller aldrig. Ett knep att ta till är att inte insistera på att få svar på en fråga. Tycker du inte att personen gav ett fullgott svar på frågan om hur hen mår, eller om hen tycker att pannbiff är gott eller whatever, så lämna samtalsämnet och börja prata om något annat. Men behöver du veta hur mycket mat du ska laga, eller något annat praktiskt, så kan du naturligtvis be om ett tydligt svar.

Det är gjort.. fick inte ens svar på remissen. Ringde och frågade varför. Fick till svar att det finns andra som behöver deras hjälp på riktigt

Jag är inte överdrivet ärlig. Men frågar någon om min åsikt så säger jag kom åsikt. Orkar inte hålla på och "linda in saker" utan ger ett rakt svar.

Till exempel: "Du zooägaren, tycker du att den här klänningen passar mig?"

"Nej random kompis, den passar dig inte"

Istället för "random kompis du är jättefin och söt och klänningen också men den kanske inte ser perfekt ut på dig..om du inte tycker det, för då ser den jäääättebra ut på dig"

Det är väl förstås skillnad om det är ett barn eller en vuxen som frågar. Till ett barn säger jag ju inte att "hunden" som barnet ritar ser ut som en bunt ologiska streck på pappret utan "jaaa vilken fin hund du har ritat"

Ansiktsuttryck och sånt tycker jag väl att jag förstår.. men det där med dolda budskap och annat dravel begriper jag inte

Jag tycker också att det är jobbigt att göra mig till och säga något annat än det jag tycker. Men i längden är det ännu jobbigare att alltid vara ärlig. Om jag tänker på vad den totala effekten blir, istället för att bara tänka att det är jobbigt att anpassa mig, så tycker jag att det är värt besväret. Genom att linda in ditt svar signalerar du att du bryr dig om personens känslor, och att er vänskap är viktigare än den absoluta sanningen om vad du tycker om klänningens passform.

Så dina bekanta berättar för dig vad de anser vara fel?

Om du då ställer följdfrågor och inte accpeterar "nog förstår du". Vad tydlig när du får kritik med att du inte förstår och att du genuint vill veta för att ha möjligheter att göra förändringar (om du bestämmer att du så vill)

Jag funderar, för det är ganska ovanligt att folk berättar vad de tycker är fel (de flesta är rätt konflikträdda) så endera bör dina övertramp vara rätt stora, eller så är det du som frågar, eller så är de otrevliga eller så kanske du läser in saker?

Om folk oå eget bevåg berättar för dig att du gjort fel borde de kunna svara på vad och varför också.

Hur uttrycker de sig när de kritiserar dig?

Är du egentligen intresserad av att ändra något? Undrar pga det sätt du talar runt de kommunikationsvanor de flesta har, "dolda budskap och annat dravel" gentemot ditt eget "hård men ärlig". Du verkar egentligen tycka att du uttrycker dig "rätt" och att det är de andra som är patetiska med sina inlindade svar och subtila signaler. Det får du förstås tycka men du har ju redan upptäckt att den typen av kommunikation blivit en social belastning.

Vad gäller egenremisser så har du rätt till skriftligt svar på egenremiss. Skulle du ha en /handikappande/ autismspektrumstörning borde psykiatrin ta emot dig även om du är högfungerande vilket du troligen är om du klarar jobb/familj. De kan välja att hänvisa dig till primärvården i stället men då ska du få ett tydligt svar på den bedömningen. Föreslår att du kontaktar dem (gärna via brev/e-post/"Mina vårdkontakter" och efterfrågar skriftligt svar på din egenremiss om det inte var väldigt länge sedan du skrev den. Om sedan din lokala psykiatri har någon hjälp att ge vet jag inte. Autismspektrumstörningar medicineras inte och terapeutkompetens på området finns inte överallt.

Någon manual av den typ du efterfrågar finns ju dessvärre inte. Det handlar om inkänning och nyanser och därtill vissa skillnader i olika grupper. Även andra trampar i klaveret ibland om än inte konstant.

Man kan vara ärlig på olika sätt. Det finns många nyanser mellan att säga exakt vad man tycker och att ljuga. Man behöver inte heller linda in saker men nyansera - då låter det ofta trevligare.

Det är skillnad på att säga

"Nej den passar dig inte "

Och

" nej den passar dig inte så bra. Jag tycker att du passar bättre i en sån modell som den röda klänningen du har. Den är du verkligen skitsnygg i."

Du är lika ärlig i båda fallen. Lindar inte in, men är mer konstruktiv och din åsikt är därför mer värdedull för mottagaren.

Sen har vi olika kompetenser. Jag har en vän som är extremt socialt kompetent och kan lyfta fram ganska alvarlig kritik utan att den kritiserade tar illa upp. Inte för att hon lindar in men för att läser in mottagaren när hon pratar och det är tydligt att hon är på den kritiserades sida sånatt säga.

Andra är säme på det. I sociala sammanhang är det bra att känna till sina egna förmågor. Är man inte så bra på att lyfta fram kritik smidigt kanske man ska låta bli det om det inte är absolut nödvändigt.

En bra sak att fundera på vardör man säger en sak (i synnerhet när det handlar om kritik) och om man når sitt syfte genom att säga denna sak. Når man inte syftet kanske man lika gärna kan låta bli att säga saken - det är inte alltid det finns ett egenvärde inatt uttrycka sin åsikt (ibland kan det förstås vara så).