Ny kärlek och föräldraskap

Kvinnan har träffat en man som hon älskar. Han har barn. De är tillsammans hela tiden. Klart som tusan hon har rätt att säga till dem om de inte uppför sig. Det spelar ingen roll hur "harmoniskt" ni har haft det innan i er uppfostran, hon accepterar inte det beteendet och det är helt okej att säga till. Du bestämmer inte hur hon ska hantera dina barn, och du har ingen rätt att gå in och bestämma hur det ska gå  till hemma hos ditt ex. Kör din grej hemma hos dig och låt dem göra sitt hemma hos dem. Hon kommer säkerligen snart flytta in där också, så räkna med det. Barn är fruktansvärt jobbiga att ha att göra med, speciellt när det inte är ens egna som man inte ens känner kärlek inför. Acceptera läget, ni har gått isär och nu är det nya tider.

Jag vänder mig inte emot att hon sätter gränser för sig själv eller sina tillhörigheter. "Kan ni dämpa er, jag får ont i huvudet när ni skriker." "Nej, ni får inte låna min iphone." "Jag vill inte att ni klättrar på mig." Sånt. Inte heller att hon stöttar upp. "Sa inte pappa att ni skulle...?"

Men jag tycker inte att det är rimligt att någon som har känt mina barn i ungefär två månader kommer in och vänder upp och ner på allt. Jag tycker inte att man straffar barn, och definitivt inte andras barn, särskilt inte inför föräldrarna. Och jag tycker att om man nu ska hålla på och straffa så är det viktigt att barnen förstår varför de blir straffade. Så är det inte här. Barnen berättar att de måste sitta still ensamma och tänka på vad de har gjort och att det är jättesvårt att veta vad vad det är som är fel.

Hon vill väl sätta standarden direkt så hon inte senare kommer köras med av barnen och ditt ex. Jag tycker att ett person som lever med ett barn ska ha lika mycket rätt att säga ifrån/bestraffa osv oavsett om denne är biologisk förälder eller inte. Men lättast för ditt ex och hans nya är väl att gemensamt komma överens om vilka regler som ska gälla hos dem, och detta har du dessvärre inte någonting med att göra.

Ja alltså alla tycker väl olika om när man kan börja säga ifrån till ens bonusbarn. Du kan ju ta upp med ditt ex att du tycker att det kändes fel mot barnen att hon var så hård. Alla är ju dock olika i sin uppfostran.

Prata med pappan, eller gå på samtal. Helt okej för en bonusförälder att säga till ich tillsammans med bioföräldern komma överens om regler i deras hem, men det där låter inte riktigt klokt. I synnerhet inte om hon bara känt dem 2 månader, då känner de ju inte ens varandra. Har hon barn själv?

Vad säger/tycker barnen?

Skulle aldrig komma på tanken att gå in och ta över fostran efter 2 månader!!! Som flickvän till en förälder??!! Ja då lägger man grunden till ett bra förhållande med sin nya partners barn verkligen.....eller? Hur kan man ens tycka att det är OK? Och så håller inte förhållandet och nästa tjej kommer in med sina metoder. Håller med dig ts om att det i inte är OK. Har själv slängt ut en potentiell sambo som oxå tyckte att skrik och straff var en ypperlig uppfostringsmetod.

Dummaste svaret idag! Sätta standarden ?! Du menade väl att hon ville visa vem som bestämmer ?

Å vilket bra sätt att skapa en bra relation med sin nya pojkväns barn. Hoppas du verkligen vare sig har barn eller bonusbarn. Det är föräldrarnas sak att fostra sina barn och ingen annans.

Jag har bonusbarn. Så länge jag själv behöver leva med dem så är det klart jag uppfostrar dem,säger vad de får/inte får göra. Allt annat är otänkbart om en ska kunna leva med andras ungar i den omfattningen.

Så du menar att du dundrade in med dunder och brak och bestämde dig för att det är helt OK för dig att skrika och härja med din Nyas barn efter 2 månader?

Det finns olika sätt att fostra barn på och olika sätt att visa vad som är rätt och fel. Och det handlar väl knappast inte om att man inte kan säga till sina bonusbarn utan HUR man för det?!

Om jag och mina barns pappa har kommit överens om att fostra våra barn med respekt och utan straffa dem så har för djävulen bonusförälder skyldighet att respektera det och göra likadant. En bonusförälder som satte igång att gorma och utdela straff till mina barn skulle se sig och sina pinalerpinaler utanför dötren fortare än hen hann säga nyckelhål.

Fast det bestämmer inte du utan det bestämmer ditt ex. Hur de ska ha det i sitt hem alltså. Du kan inte välja att bonusmamman ska sticka bara för att du inte tycker att hon gör som du och ditt ex bestämt. Du bestämmer i ditt hem, och de bestämmer i sitt. Vill de lägga upp sitt liv och uppfostran av barnen på något annat sätt än du och exet bestämde tidigare, så är det självklart okej.

Många barn som uppfostras med mjuka regler och utan konsekvenser är ofta rätt odrägliga i andras ögon....

Barnen tycker att det är jobbigt ? att de inte får träffa pappa utan att hon är där, och att hon tvingar dem att sitta ensamma. De har också sagt att de inte förstår varför, vad de gör för fel. Men de säger också att hon är rolig och snäll när hon inte är arg.

Hon har inga egna barn.

Och ungarna är, enligt mig, enligt skolan, enligt andra vuxna runt omkring, trevliga att ha att göra med. Som barn är mest. Generösa, trevliga, spontana, lite gapiga ibland men svarar bra på lugna tillsägelser. Sexåringen kan ha ett lite drygt tonfall, men det är något vi pratar om och jobbar med.

Nu hade de båda ont i magen när de skulle till pappa sist, och hela vår sista kväll tillsammans innan överlämning blev katastrofal, innan de började storgråta vid läggning och säga att de inte ville till pappa, att de ville stanna hos mig.

Alla förmåner är plötsligt villkorade (inklusive kvällssagan - har de inte "uppfört" sig blir det ingen bokläsning), så fort de gör något de inte får (som att säga emot, gråta, höja rösten, tjata om något, whatever) försvinner en leksak eller något roligt. Är de ledsna, oavsett anledning, blir de tillsagda att gå in i sitt rum och stanna kvar tills de har slutat gråta. De får timeout för saker de inte förstår. De blir utskällda om de inte "lyssnar" (det vill säga lyder direkt). De känner sig straffade och oönskade. Samtidigt tycker de så himla mycket om både sin pappa och nya tjejen, och det var tydligt att de brottades med illojalitetskänslor för att de sa något till mig...

Nu är det ju bara barnens version jag har, men hur fan tar jag upp med exet att jag vill höra hans version utan att han går i totalförsvar för nya kärleken?

Men jisses. Om inget görs nu kan jag garantera att kontakten med pappan kommer bli förstörd. Magont och ångest hos barn är inget att leka med :/ förstår verkligen att du är orolig! Jag tycker du ska ta upp detta med pappan på ett lugnt sätt, kanske börja med att berätta om hur kvällen innan lämning ser ut och sen fråga vad han tror det beror på? Att barnen inte vill dit alltså. Fokusera på barnen och problemet och skyll inte på flickvännen direkt, då kanske han blir defensiv. Hoppas det löser sig!

Försök ringa pappan idag och berätta att båda barnen hade ont i magen igår kväll utan att berätta varför. Be honom hålla lite extra uppsikt över dem idag för att se hur de mår. Utifrån det kanske han ställer lite frågor eller accepterar att du ställer lite frågor.

Försök helt enkelt hålla det på en gemensam föräldraoro för barnens magont. Om han inte känner sig anklagad så är det enklare att få till ett bra samtal.

Ja, jag får nog göra det. Ringa och prata med honom om att de var oroliga och be honom hålla lite koll, och se om han är öppen för att prata. Se om jag kan få till en liten allians med honom - att vi två ska hjälpas åt att hjälpa barnen, snarare än att han ska ta det som att jag kritiserar honom och hans tjej.