Vecka 14

Igår när vi skulle se våran blivande bebis med all förväntan och lycka i kroppen så blev allt plötsligt svart. När ultraljudet började såg jag direkt att något var fel. Det va som en tom livmoder, blodet stelnade i mig. Men där va något litet, men det va så litet att jag förstog direkt. Barnmorskan frågade när senaste mensen var och jag sa 6e november. Hon sa att fostret borde vara större. Detta är som en 8vevkor gammal. Hon såg inget hjärta som slog. Allt var bara tyst och mörkt för oss just då. Hon sa att hon skulle ordna en läkare som skulle kolla med vul istället för då ser man bättre. Då brast det för mig och tårarna bara rann.

Jag och sambon fick sätta oss i nästa väntrum i ca 15 minuter. Det kändes som en evighet. Läkaren kom och vi började nästa undersökning. Hon sa att det tyvärr ser ut som att allt stannat av för ca två-tre veckor sedan( vecka 11-12). Hon tryckte på magen och man såg det lilla fostret i livmodern guppa runt, hon sa att den borde svara med att sprattla. Och att den va så liten för att den börjat skrumpna. ( min fina bebis har skrumpnat)

I och med att kroppen inte börjat stöta ifrån fostret än så tror min kropp att jag fortfarande är gravid och därför haft alla symtomer ändå. Efter detta är allt blurrigt. Jag minns att det kom in en barnmorska och pratade med oss hur allt blir nu, med piller och skrapning mm. Det va den värsta dagen i vårat liv. Komma dit glada och fulla av liv och åka där ifrån fulla av sorg och tomhet. Nu är allt slut, vi blir inte tre i augusti.

Idag tog jag ett piller. Har redan fått bruna flytningar. Kommer känna mig gravid i 3-4 veckor sa hon, men utan att ha något att vänta på, bara att allt ska blöda ut.

Just nu har jag svårt att se nått ljus. Sambon är peppande och ser framåt men jag bar gråter. Tårarna tar aldrig slut.

Hatar den 5e februari.