Dålig relation med föräldrar

Svårt att beskriva en situation som pågått under flera år, men jag gör ett försök. 

Jag är en tjej på 25 år som har en dålig relation till mina föräldrar och då speciellt till min mamma, något som har varit så sen jag var litet barn. 

Det är inte så att jag blivit misshandlad eller våldtagen eller något sånt där uppenbart och "stort", utan mer subtilt i form av kommentarer och gliringar. Kommentarer som typ att det ju inte är konstigt att jag inte har några vänner, att jag är misslyckad, att det önskas att jag inte fanns osv. Om jag visade upp något som jag var glad över att ha presterat i skolan så fick jag bara höra att min bror hade ju bättre. En del "straff" som att bli utelåst mitt i vintern osv. 

Under högstadiet så mådde jag så dåligt över att gå hem, för att jag fick ångest över att veta att det troligtvis skulle slängas någon kommentar på mig så ofta gick jag istället till biblioteket och drog ut på tiden innan jag var tvungen att gå hem. 

En period på gymnasiet så bodde jag i familjehem efter att jag kommit i kontakt med psykiatrin, för att psykolog och soc bedömde att det var nödvändigt för att jag skulle kunna avsluta mina studier, att jag behövde komma bort från all stress och ångest hemma. 

Det var aldrig några ömhetsbetygelser hemma, jag tycker t ex det är jättejobbigt med något så enkelt som en kram av någon vilket jag själv tror beror på att jag helt enkelt inte är van vid sånt men det är ju inget jag vet, för det kan man ju ha problem med såklart även om man skulle blivit överöst med kärlek som barn. 

Om jag mådde dåligt över något eller för den delen var glad över något och ville tala om det eller visa mina föräldrar så möttes det av allt som oftast av tystnad och ignorans, fick ingen respons alls utan de fortsatte bara med det de höll på. Det är fortfarande så att jag inte vill tala om saker för dom, för att det känns meningslöst. Men ibland händer det att jag gör ett försök, som för några månader sen så var jag med om att en person avled vilket var väldigt traumatiskt och jobbigt för mig och det var något som jag tog upp med en vän som är i min mammas ålder, som jag lärt känna senaste åren (något som känns väldigt bra!). Men hur som helst så tänkte jag att jag skulle prata om det med mamma för att något som var så "stort" kanske hon skulle förstå att det var något jag ville ha stöd med, men det möttes med ingenting och inom ett par minuter så pratade hon om sig själv och om hur jobbigt hon hade det att hinna med sitt jobb.

En gång när jag var liten så var jag med i en olycka och slog i bakhuvudet och svimmade av. Jag hämtades av min mamma (jag var bara avsvimmad under några minuter) men mådde dåligt, kräktes och hade ont under hela kvällen. Grät mycket såklart, men blev bara tillsagd att hålla käften. 

Somsagt svårt att beskriva allting på ett bra sätt men jag kan kanske komma på fler saker vid specifika frågor/undringar. 

Funderar helt enkelt på om andra har erfarenheter och vet hur man går vidare i livet? Jag tror det är kört att försöka lösa något, jag har försökt prata om vid något tillfälle hur jag känner men då fick jag bara höra att jag ljög och hittar på. Min mamma har också en personlighet som är väldigt mycket "energitjuv", något som inte bara upplevs av mig utan även av hennes arbetskamrater osv så det känns inte som att det skulle ge mig något att försöka vara "vänner" istället för mor-dotter. Men jag känner att det är något jag ofta grubblar över och är ledsen över varför det blivit så här, om det är så att jag ljuger och hittar på, om jag överdriver, vad jag har gjort för något för att utsättas för det osv osv. Och såklart en sorg över att inte känna att jag har en förälder i mitt liv.