Sambo skiter i allt hemma, vad ska jag göra?

Sparka ut honom. Då kanske han vaknar.

Låter rätt trist på en skala. Skäms han inte att sitta vid sin dator när du springer runt och städar? Har ni testat att göra listor och dela upp arbetsuppgifterna? Planeringen och besluten angående städningen och markservicen blir då lite mer hanterbar. Eller införa 10 minuter gemensam snabbstädning per dag?

Har du föreslagit att ta in hjälp utifrån med städningen tex? Om han nu tjänar mer pengar så kanske han föredrar att jobba mer och betala för att någon annan gör "hans" del. Kolla upp hur mycket det skulle kosta att få hjälp med det du tycker sämst om så att det avlastar dig på bästa sätt.

Vad som verkar konstigt är att du skriver att han är fin och omtänksam samtidigt som han inte tar minsta ansvar eller intresse för ert gemensamma hem. 

Jag har försökt med listor tidigare, det fungerade inte. Jag gjorde även ett schema med fördelningar varje dag, men han tyckte att det kändes löjligt. Han verkar inte reflektera över det. Jag kan tex säga godnatt och ska gå och lägga mig men sen komma på att jag har en hel maskin tvätt att hänga och släpar runt på det, men han liksom ser det inte och erbjuder sig inte att hjälpa mig. Han ser inte allt jag gör.

Vi skulle inte ha råd med det i nuläget, men har absolut funderat på städhjälp när jag börjar jobba igen. Jag har även funderat på att säga att han får stå för ALLA utgifter i hemmet om jag ska agera slav för jämnan. Då kommer jag lägga mina pengar på nöjen istället och åka på utlandssemester ensam med barnet två gånger om året.

Jag vet att det låter paradoxalt, men jag älskar honom. Jag vet att han låter som en buffel och idiot genom det jag skriver och det är han nog när man ser det till städning och sköta hemmet. Men han är så otroligt snäll och vi har väldigt roligt ihop. Det finns ingen som jag någonsin älskat så som jag älskar honom. Det är hemmet som är problemet. 

Jag tänkte det mer som ett sätt för honom att få upp ögonen för vad det är som pågår. Ta reda på hur mycket det skulle kosta att ta in den hjälp du behöver och fråga honom om han är villig att arbeta extra de timmar det skulle ta honom att tjäna ihop det. Om han nu inte vill göra det själv... 

Annars kan ni kanske fundera på att vara särbos? Även om du älskar honom så kanske han inte är rätt man att just dela hem med? 

På vilket sätt är han snäll menar du? Det har gör mot dig låter rätt egoistiskt och grymt. 

Jag tycker inte du ska sälla ultimatum på något sätt, inte om du fortfarande älskar honom.

Jag tycker däremot att du ska prata med honom och vara så rak du bara kan. Inte linda in och försöka sköna hans känslor. Utan säg rakt ut vad konsekvenserna blir av hans agerande.

Hade det varit mitt förhållande hade jag förmodligen börjat med att vara sur och arg hela tiden, inte bara för att, utan för att det är tungt att ta hand om ett helt hem när man är tre i hushållet. Det hade fått mig att känna att jag blir hans "mamma" vilket hade lett till att min respekt för honom hade försvunnit och till slut hade jag slutat älska honom.

Säg till honom att du är rädd för vart detta kommer att sluta om det fortsätter såhär. Tala om hur trött du är och att respekten för honom sakta försvinner när ni befinner er i den situationen.

Han låter bli att göra nåt - därför att han vet att du ändå gör allt i slutänden.

Så: sluta tvätta hans kläder. Endast dina o barnets. Laga maten, samma där. Släng hans disk i en hög på hans skrivbord, skor eller nåt. Städa inte hans arbetsrum, skit i att gå o plocka efter honom.

Handling gäller - inte tjat. För har det hjälpt hittills?

Nu är jag man, men jag har varit med om exakt samma sak. Mitt ex blev deprimerad när vi väntade vårt andra barn. Otacksamheten, gnället och kärleken som försvann var jättejobbig. Kände mig värdelös, trampad på och utsliten.

Jag kämpade i fyra år, arbetade mycket, gjorde alla sysslor hemma och försökte räcka till till barnen så gott det gick. Var totalt utsliten, nära att gå in i väggen och vägde mer än någonsin. Till slut var det hon som valde att flytta, en "jag flyttar om två veckor" var den förvarning jag fick. Gick ner mig totalt, först ledsen, sen arg, kände mig utnyttjad, sen förstod jag att det var det bästa som kunde hända. Jag mådde inte heller bra, men jag ville så gärna att barnen skulle ha det bra och att mitt ex skulle bli frisk igen så jag såg inte mig själv.

Nu nio månader senare, 34kg lättare och pigg och glad igen så ångrar jag inget. Jag hade fem riktigt bra år med henne och under de fyra jobbiga så fick jag mina älsklingar. Så jag kan inte ångra det heller. Jag önskar fortfarande att hon ska må bra så mina barn kan få det bättre när de är hos henne de få dagar hon har dom per månad.

Alla sysslor har jag ju fortfarande kvar, men jag behöver inte plocka efter någon annan än mig själv och mina barn. Hemmet är lika välstädat när jag kommer hem som när jag går till jobbet. Jag är inte pedant på något sätt, men jag försöker plocka undan allt hela tiden och städar två gånger i veckan. Då mår jag som bäst. Nu har jag fått energi att börja renovera klart huset, även om ekonomin är tajt efter att ha köpt ut henne och bara leva på en inkomst, men det går. Det finns guider för allt på youtube om du vill lära dig renovering och det andra går att läsa sig till.

Förövrigt är han inte fin och omtänksam om han inte gör sitt i hemmet, han är säkert bara fin och omtänksam när han vill ha dig eller vill att du ska göra något som han vill. Jag tror inte det hjälper oavsett vad du gör, han är egoistisk och har tröttnat på att dölja det för dig. Han tror han sitter säkert. Du säger att ni har pratat och bråkat sönder allt, så jag tycker du har försökt tillräckligt. Vill han inte så vill han inte och då är det nog dags att gå vidare. En del hittar ju tillbaka när den andra har insett vad som var fel eller så hittar man någon annan som är bättre värd sin tid.

Jag önskar dig lycka till och att beklaga dig inte för din sexlust, den kommer tillbaka när du blir av med honom. Du hittar säker någon värd att leva ut den med också! :D

Jag har varit i exakt samma situation, med min sambo som aldrig gjorde något hemma. Han var deprimerad och trivdes inte där vi bodde, något som han inte ville avslöja för mig, eftersom jag verkligen gillade stället och kände mig hemma där. Han vantrivdes innerst inne, såg inte orten som sitt hem alls, och hade därför ingen lust eller ork att dona och fixa och städa och ha sig heller. De gånger jag inte städade levde vi i skit, rent ut sagt. Jag konfronterade honom (hårt) om varför han aldrig ville hjälpa till, fick veta hur han mådde och vantrivdes i vårt hem och agerade utifrån det. Nu är det 3 år sedan vi flyttade, och nu är han mycket mer hjälpsam. Intresserad av att renovera och göra fint i vårt nya hus, gör saker på eget initiativ, hjälper mig m.m. Han är lycklig, helt enkelt, och jag med.

Tycker det är orättvist att säga "släng ut honom/henne, dumpa, gå vidare" så fort nån inte hjälper till i hemmet eller inte gör det som förväntas. Det kan finnas många anledningar.

Stackars barn som är könlösa bara för att deras mamma ska vara så jävla speciella och följa strömmen med "hen", det var väl karln det var frågan om? Antingen är ungen en han eller hon.....