Finns det något ni inte klarar av att prata med?

Ganska mycket, jag är rätt dålig på att ta upp känsliga saker. Då brukar jag skriva ett långt mail istället, som jag kan formulera i lugn och ro, så får han läsa det och sen pratar vi efteråt. Det tycker jag är bra för då hinner jag alltid "skriva till punkt" och han läser allt jag vill säga till punkt utan att gå i försvarsläge som det lätt kan bli annars.

Vi kan prata om precis allt, jag skulle inte kunna vara i ett långvarigt förhållande om vi inte skulle kunna prata om allt.

Nej

Väldigt få saker men ett par sexuella fantasier kan jag inte prata med henne om. Rädd att hon skulle dra då.

Nej.

Nej. Faktiskt inte.

Vaaaad är det för fantasier

Hans affärer och lögner, vågar aldrig berätta om hur mycket jag faktiskt vet

Jag lever nu som lycklig singel men skriver ur perspektivet från mitt långvariga förhållande:

Nej men det finns saker som jag föredrar att inte prata om.

Alla har ju sina egna små fula återvändsgränder i hjärnans labyrint. Vissa saker föredrar jag att snacka med nära vänner.

Exempelvis:

Känner jag obefogad svartsjuka så väljer jag ofta att prata med vänner, i syfte att inte tynga min partner. Dessutom kan ju även det mest välriktade samtal om svartsjuka ledas in på kontrollerande beteende, om partnen känner sig ansvarig för känslan. Dock berättar jag att jag kan känna mig svartsjuk ibland och förklarar min egen ståndpunkt i förhållande till det.

Drömmer jag en dröm där jag förälskar mig i någon annan eller förälskar mig i någon på det vis jag ibland kan göra på våren (dvs. vill inte uppfölja förälskelsen), så berättar jag inte det. Det är mina känslor, varma och vackra känslor men känslor som skulle såra henne. Rent krasst så vill jag att hon ska kunna uppleva det också, det är vackert! Men jag vill inte höra om det själv, då det även skulle såra mig.

Känner jag obefogad ilska/irritation mot henne som kanske består i mina egna projektioner, dvs. en slags känslomässig defensiv.

Dessa tre exempel är sådana som jag gärna ventilerar med vänner som jag kan få förståelse ifrån. Jag behöver ventilera dessa känslor, men att ventilera dem med min partner är i min mening ansvarslöst och elakt.

Sedan finns det saker som "triggar" min (ex) partner också. Saker som jag kanske skulle vilja prata om men som jag vet sårar henne. Det suger ju men jag respekterar det och förstår att relationer kan inte beröra allt i det livet som är just mitt.

Varför inte?
Och varför finner du dig i det där?

Varför jag accepterar och finner mig i det vet jag inte. Tror alltid att nu har jag fått nog men lik väl så låtsas jag som jag tror honom. Orkar inte bråka och orkar inte förklara att min magkänsla gjort att jag kollat upp saker och att han ljuger. Vi börjar alltid bråka, han blånekar och jag har inget konkret bevis på vad jag sett eller hört så han nekar till dö dagar. Jag tror att jag önskar att jag hade fel

Kan jag inte prata om allt med den jag är ihop med då får det vara, den jag är i hop med är ju lite som ens bästa vän och då ska man kunna prata om allt anser jag. För mer råd och tankar besök gärna terapisnack

Jag tror att jag klarar att prata om allt med honom, men jag gör det inte av ungefär de anledningar som "the sea refuses no river" angav.

Ditt liv och dina möjligheter att leva lyckligt är alldeles för värdefullt för att du ska kasta bort det på en tölp som respekterar dig så otroligt lite. Välj bort honom och börja leva, på riktigt!

Fantiserar om tjejer som ofrivilligt kissar ner sig offentligt och näst intill dör av skammen och pinsamheten. Berättade om det för en tidigare tjej och det skapade en spänning mellan oss som ledde till att det snart tog slut.

Jodå, typ sådant som kräver ett visst mått av abstraktionsförmåga

Jo då. Jag är fult långsint och om vi har grälat och rett ut det hela så tar det ofta fortfarande någon dag innan min långsinta sida har lugnat ner sig. Alltså jag vet ju att bråket är slut och att jag har förlåtit och så där, men det tar lite längre tid för mina känslor att hänga med. Under den övergångsperioden så pratar jag inte om det med min man utan försöker uppföra mig ordentligt till känslorna har hunnit ifatt. 

Varför fantiserar du om detta?

Ja säg det, de bara finns där och har alltid gjort det.