Igår kändes det som ett bra alternativ att inte leva längre.

Det låter som att det är troligt att du skulle ha någon diagnos (tänker spontant autism men det går ju inte att säga såhär) och i så fall är det inte konstigt att du känner att allt blir lite fel. Det betyder inte att det är fel på dig heller utan du är bara annorlunda och skulle du träffa andra med liknande diagnos skulle du förmodligen känna att de förstod dig och må mycket bättre. Därför är det viktigt att få diagnos. Både för att arbetsgivare då måste ta hänsyn till det och för att du ska få känna att du är helt okej precis som du är. Det finns också hjälp att få om man behöver med vardagliga saker så att inte din man behöver hjälpa dig, då slipper han känna sig pressad och kan också må bättre. Ge inte upp, människor som dig behövs <3 Ni är kanske sämre på vissa saker men också mycket bättre på andra saker än vad "vanliga" människor är.

Superbra att du tog dig till psykakuten, även om det var synd att du inte stannade. Gå dit igen om du känner likadant senare (nu). Som den tidigare sa, det är inget "fel" på dig som gör dig mindre värd, däremot är det svårare för dig att få saker att falla på plats, men det kan du få hjälp med!

Du behöver prata med någon! KBT tror jag hade varit bra för dig. Prata med den läkare som gör utredningen.

Sen måste du sluta tycka synd om din man! Ja, det är helt säkert jättejobbigt för honom att du mår dåligt men det är dig det handlar om. Man frågar aldrig en människa med självmordstankar va fan det är för fel på den, framförallt inte någon man säger sig älska.

Lycka till!

Men oj vad tufft du har det! När man upplever att alla andra ser saker på ett sätt och man själv på ett annat så handlar det INTE om att man är "dum i huvudet, eller att det är något FEL på en". Det handlar oftast om någon typ av diagnos.

Det är inte SYND om din man, ärligt talat så verkar HAN lite dum i huvudet. Att han är frustrerad ursäktar inte så dumma och oempatiska uttalanden.

VILKA är det som tycker att du är värdelös? Dina föräldrar, syskon etc.?

Du måste få en utredning först och främst. Det tar ofta tid när man är vuxen, men du måste vända dig till psykiatrin och förklara din problematik.

Jag har en vuxen dotter med med dubbla diagnoser och jag förstår precis hur tufft du har det. Du snubblar runt i ett liv som du varken förstår eller kan hantera. Det är klart att detta leder till depression och självmordstankar.

Innan min dotter blev utredd och insatt på medicin så fungerade ingenting. Hon ringde mig flera gånger om dagen ibland och skrek och storgrät att hon inte fattade vad det var för fel på henne. Hon hamnade ständigt i konflikt med andra människor, hade hög frånvaro på jobbet och klarade inte sina studier.

Efter att hon börjar medicinera har hela tillvaron förändrats. Nu pluggar hon heltid på högskola och jobbar extra ett par dagar i veckan. Det händer att hon ringer och är ledsen och behöver stöd och peppning men det händer ju oss alla ibland!

Har du någon anhörig eller vän du kan vända dig till som kan förstå och stötta?

Annars finns det olika hjälplinjer man kan ringa. Känner spontant att du är så ensam i detta och det är så oerhört viktigt att bemötas av förståelse och värme. Det verkar ju fattas helt i ditt liv!

Han visste inte det då. Tror inte han förstår hur det känns att alltid känna sig angripen, eller ja klart han inte gör..

Jag svänger otroligt, kan vara supertaggad ena stunden och helt under off nästa. Jag blir ledsen när ingen nappar på mina idéer om nästa steg i livet.. Jag känner mig instängd och begränsad, där växlat euforikänslan till total hopplöshet.

Då finns det ingen mening med nånting.

Förstår att han nog egentligen inte vill vara med mig men också känner sig låst.

Jag kan inte vara den där enkla frun hans vänner har..

Han tycker nog det är pinsamt att jag är som jag är, får handsvett om någon tar i mig..

Jag har inga problem att själv kramas när jag själv väljer det.. Men har jag inte valt att ingå i ett socialt sammanhang eller om jag stöter på någon i affären så känner jag mig så jävla trängd! Eller så kan jag bli översocial och prata prata prata...

Blir sjukt trött på mig själv faktiskt...

Jag ska påbörja en utredning nu i slutet av februari. Jag är sjukskriven nu, jag hade jobb men det ena var ett vik och det blev inte förlängt pga problematik med personalen. Jättesynd för där mådde jag jättebra, det var med hästar och funktionshindrade.

Det andra fick jag inget nytt schema.. Så nu är jag arbetslös och sjukskriven..??????

Det är ingen som säger att jag är värdelös.. Men jag tillför ingenting. Jag bara kostar pengar och resurser..

Jag hade en hund som var mitt allt, jag hittade henne i Spanien och hon hjälpte mig och jag henne???? En st Bernards tik, hon fick somna in pga artros för 2 veckor sedan. Då var jag redan sjukskriven men det puttade ner mig ytterligare.