Attraktion till bokkartaktär - sjukt?!

Har du läst om mr grey eller? :D

Tror man blir attraherad av den intensitet som beskrivs i böckerna som sällan finns i verkligheten .. :)

Det är skönt att kunna fantisera om nån man "träffat" som bara är ett rent ideal som man kan forma efter eget tycke :) Jag har fortfarande en hangup på en karaktär jag föll för som tonåring. Känns bättre för mitt nu gifta samvete än att tråna efter riktiga personer också, haha...

Av mängden sexig fanfiction att döma är det vanligt förekommande.

Det är väl egentligen ingen större skillnad mot att förälska sig i en person IRL på avstånd. T.ex. en kollega, som man egentligen inte vet särskilt mycket om. Hjärnan fantiserar ihop en massa och sätter personen som en symbol för det.

Gör en ansträngning för att göra ditt förhållande späckat och passionerat, så tänker du inte lika mycket på bokfiguren. Gå på dejter, ha sex, gör romantiska saker hemma o.s.v. 

Ooo vad jag känner för att komma med en "lilla gumman"-klapp på huvudet. Du är ju bara i 20-årsåldern. Att kunna förälska sig i fiktiva karaktärer är en fröjd och en gåva, och helt klart att föredra framför att gå och förälska sig i riktiga människor i ens närhet trots att man lever lyckligt med en riktig partner. Det du har är ju möjligheten att få lyckofjärilar i magen även sedan den första svindlande förälskelsen i ditt riktiga irl-förhållande ebbat ut. Jag hoppas att jag aldrig tappar den förmågan. /Glad tant på 40+

Tack hörni! Nu känner jag mig mindre konstig. Men jag har nästan lite dåligt samvete inför sambon. Känns nästan som mental otrohet eller nåt... Dessutom kan jag inte låta bli att undra om jag skulle känna så här om allt är bra mellan oss...

Jag läste någon gång en kvinna som sa att de män hon blivit förälskad i utanför äktenskapet (men aldrig agerat ut med) var som små karameller att ta fram ur minnet och mumsa på ibland. Hon hade haft samma man i typ 30 år och hunnit samla på sig en liten skål med godis genom åren.

I minnenas godisskål är nog litterära karameller lika goda som de riktiga.

En annan dam, modell äldre, jag känner har sagt att visst har hon blivit förälskad i andra, men det är ju hennes man hon vill dela sitt liv med. Två lite olika saker alltså.

Väldigt bra liknelse. Men det känns som om folk får allt svårare att förstå den typen av resonemang. I dagens egofixerade tid när det mesta går ut på att man ska bejaka sig själv och leva ut sina lustar och verkligen dela alla sina sexfantasier med sin partner, så verkar det som om folk har glömt bort att fantasier inte nödvändigtvis måste omsättas i praktisk handling bara för att man drömmer om det.

Fantasier har ett stort egenvärde på det privata planet, och många kan gott få förbli hemliga för alltid.

Haha ja det finns ju i alla fall ingen risk att jag ska agera ut den här typen av fantasier. Tack för oerhört kloka råd och funderingar!

Att kunna känna inför fiktiva figurer är väl bara att tolka som positivt tycker jag. Det tyder på riktig inlevelseförmåga och rikt känsloliv.

Jag har så länge jag kan minnas blivit attraherad av olika karaktärer från både film, bok och till och med ett tv-spel!

Är något av en konstnärssjäl också..

Witcher?

Nope :) Auron från Final Fantasy 10 ;)

Äsch, som tidigare sagt, klart att man behöver lite fantasier :) jag har William Herondale som drömkille, och jag är gift, 38 år med man sedan 9 år tillbaka ;)