Dejta på distans, funkar det?

Vet en som hade distansförhållande direkt - i fyra år! Nu bor de ihop sen åtta år tillbaka!

Träffade min nuvarande sambo på Tinder (tro det eller ej!). Vi bodde 2 timmar från varandra och sågs väl typ varannan vecka/två dagar i veckan (jätte olika beroende på jobb), och nu bor vi tillsammans ?? Det ÄR värt det sålänge man är kär och saknar någon. Jag gick in i väggen pga jobb, men även "pusslandet" av vårt förhållande, "när kan vi ses nästa gång, då åker jag direkt från dig till jobbet" osv. Men det ÄR värt de ???????????? Tips: va öppna med vad ni känner och prata med varandra, det gör förhållandet starkt! Vi pratade i flera timmar i telefonen innan de blev som så att vi flyttade ihop. Lycka till!

Jag och min sambo flyttade ihop för 7 månader sen. Vi hade då haft ett distansförhållande i över fem år. Så visst kan det funka.???? Vi bodde dessutom i olika länder.

Vet inte varför det blev en massa frågetecken i mitt inlägg....

Haft distans 3,5 år nu även om vi kunnat "bo" ihop de sista två månaderna pga examen från studier så han nu är ledig på obestämd

(Osäker) framtid. Detta känns nästan värre än förut då vi sågs varannan/var tredje vecka. Nu känns det så naturligt att få ses dygnet runt att det kommer bli fruktansvärt jobbigt att återgå till distansförhållande :'( Han vill flytta hit där jag bor o även hans familj, men finns inga jobb i närheten. Han bor i Sthlm o där är chansen större men där vill ingen av oss bo pga vi båda har föräldrar häruppe som börjar bli gamla och dåliga.

Jag ångrar inte dessa åren. Vi har setts varannan/var tredje vecka, messat nåt litet varje dag för att se så allt är okej, men kanske snackat var tredje dag och inte timslånga samtal heller utan mer en kvart typ. Om det inte är nåt speciellt som hänt förstås. Ja ibland ringer vi varann flera ggr varje dag såklart, men överlag inte så ofta/länge man tror att de med distansförhållanden gör.

Klart det är jobbigt att sakna och ibland har jag gråtit av längtan. Men det finns plus också. Man retar sig inte på samma sätt efter ett tag, sexlivet hålls garanterat passionerat haha, man har egentid osv (kommer från en med stor rädsla för att vara ensam från mim partner). Det är härligt med distans, lite som att plocka russinen ur kakan ibland. Men tyvärr är det ju jobbigt i perioder också. Att inte kunna planera som många andra. Om något oförutsett jobbigt händer har man inte det där fysiska stödet o närheten på samma sätt, att inte få ett vardagsliv ihop, att det blir så intensivt när man väl ses för då ska man hinna med allt det där på några dagar. Svartsjuka blir förstås än värre om man har anlag för det. Det kan ta längre tid att lära känna varann tex. Eller tvärtom, gå fortare än vanligt förhållande då man "anstränger" sig mer den tid man har ihop. Osv osv. Fortfarande värt det om man verkligen älskar personen. Hade jag inte känt att det är rätt hade jag personligen inte orkat. Men alla har ju olika förutsättningar också.

Jag är inne i en svacka nu där jag visserligen inte ångrar något, jag har ju hittat kärlek liksom. MEN, ibland kan jag tänka ifall jag visste detta för tre år sedan så är det ej säkert jag skulle inlett något. Det är mkt saknad och ovisshet. Distansförhållandet

i sig är inte jobbigt pga distansen för mig utan mest pga ovissheten. Att inte kunna veta NÄR eller ens OM vi kan flytta ihop snart. That shit is killing me. Tiden går och åren rullar liksom...

Fortfarande värt det dock. Äkta kärlek är fantastiskt. Lycka till!!

Jag och min kille bor i olika länder och vi har snart haft distansförhållande i 2 år och vi ses ungefär var 4-8 vecka och ses få oftast 4 dagar. Det är tufft men det är värt det och det finns ju en plan på att det inte ska vara så här för evigt så. :)

Jag har tyvärr ingen bra erfarenhet av det. Har två sådana förhållande i bagaget och det gick inte så bra. Antar att deras känslor inte var tillräckligt starka. Så om din kille tom sagt att han är osäker så ser det ju inte så ljust ut tyvärr..